Mar 23 2014

Dagen efter

Det går en hårfin gräns mellan vila och passivitet, mellan god aktivitet och överansträngning. Många gånger törs man inte ens försöka eftersom man är så rädd att det blir för mycket. Men ibland väljer man att anstränga sig över sin förmåga för att man prioriterar något så högt. Det gjorde jag igår. Fick höra av folk att det var roligt att se mig. Det blev jag glad över. Fick också höra att jag såg piggare ut. Det har jag kluvna känslor inför.

Egentligen är det ju bara positivt, att man ser piggare ut. Jag ÄR ju piggare, det går åt rätt håll. Men jag tänker direkt att denna pigghet förpliktigar. Att folk tror att det dom såg igår är den jag är nu, hela tiden. Ganska så kapabel och normal. Vad tänker dom nu då, när jag fortfarande är sjukskriven?!  Och så har jag väldigt lätt att titta mer på omvärldens eventuella förväntningar än på min egen verklighet, där sanningen är att jag har kommit långt, men inte alls ända fram.

Visst är det bakvänt, att det på sätt och vis är lättare att vara helt körd i botten. Då kan ingen förvänta sig något av en. Men så fort man börjar kvickna till finns risken att bli betraktad som friskare än man är. I det läget behöver man vara väldigt noga med att sätta gränser.

Igår åkte jag hem och satte mig vid TV:n med familjen. Halva tiden blundade jag, för när jag är trött är rörliga bilder väldigt påfrestande (ibland outhärdliga). Sedan gick jag och la mig innan programmet var slut. Men jag var nöjd med dagen. Ibland är en kalkylerad överansträngning bättre än slentrianmässig vila.