Mar 8 2013

När tragedin kommer för nära – hur uttalar vi oss då?

Tidningen Dagen skriver idag att ”en man åtalas för fem fall av våldtäkt mot barn, och ett fall av sexuellt tvång mot en då 14-årig flicka” Övergreppen har skett i lokaler som tillhör pingstkyrkan i en mindre ort i Östergötland. Innan dom har fallit bör man förstås inte uttala sig alltför tvärsäkert. Men med tanke på hur svårt det är att få sexualbrott att gå till åtal så finns det förmodligen god grund för detta. Det är tragiskt och förfärligt. Men församlingens kommentar till Dagen är också tragisk: ”Mannen står fortfarande med i vårt medlemsregister, men har inte varit aktiv i församlingen på tre år” säger föreståndaren i den aktuella församlingen. Övergreppen ska ha skett 2005 och 2006. När mannen alltså var aktiv i församlingen. Jag vet inte om föreståndaren sa något mer, som Dagen valde att inte publicera.  Tyvärr finns den ett sorts avståndstagande i den här föreståndarens uttalande, både från offret och förövaren. Det värsta är inte det som sägs, utan det som inte sägs. För det hade ju varit klädsamt med ett uttryck för medkänsla. Och någon sorts insikt om vilket stöd församlingen vill och behöver erbjuda, till offret men också till förövaren.


Nov 28 2012

Det borde räcka med ett ”nej”

”Kvinnan sade nej och försökte hålla ihop benen. Men när mannen fortsatte ”stängde hon av”, har kvinnan berättat i förhör. Nu har Värmlands tingsrätt friat mannen från våldtäkt, trots att domstolen är övertygad om att hennes berättelse stämmer.”  Så skriver SvD och DN idag. Åklagaren säger: ”Vi har ett problem här, man tutar i unga kvinnor att ett nej räcker.” 

Ja, att det finns ett problem är uppenbart. Frågan är vilket det verkliga problemet är?

Det är svårt med lagar. Och tolkning av lagar. Enligt lagen krävs ”hot eller våld” för att det ska vara en våldtäkt. Hot kan uttalas med ord, och jag tror det främst är sådana hot lagen syftar på. Men hot kan också finnas i en blick, en gest, ett sätt att hålla fast, ett tonfall. En situation kan upplevas som oerhört hotfull utan att ett enda ord sägs.

”När man tänker på en våldtäkt föreställer man sig att offret skriker och gör mycket motstånd men många blir istället paralyserade och kan varken skrika eller göra motstånd. Hur man reagerar är inget man själv kan styra över. Trots denna kunskap förväntar sig de flesta att offer gör motstånd.” skrev Carl Göran Svedin (professor i psykiatri), Linda Jonsson (socionom och doktorand) och  Ulrika Rogland (åklagare) på SvD Brännpunkt 9 maj 2012.

Det är svårt att bevisa ett hot som kanske inte uttalas med ord, men som ändå är så starkt att man blir paralyserad och ”stänger av”. Enligt lagen är det då inte en våldtäkt, trots att det är det i praktiken.

Man ”tutar i” unga kvinnor att ett nej räcker. Men eftersom det inte räcker i domstolen bidrar varje friande dom till en allmän föreställning om att man måste använda grovt våld för att det ska vara en ”riktig” våldtäkt. Den föreställningen kan män använda för att rättfärdiga sitt beteende. Unga tjejer använder den för att trycka ner varandra eller sig själva. Så har vi i vårt samhälle skapat ett sätt att prata som gör att vissa övergrepp betraktas som okej (eller ursäktade), medan andra anses vara våldtäkter som ska bestraffas. Båda sorterna kan ge samma svårläkta sår i själen.

Nej betyder nej. Även om det inte ropas i megafon. Den som kniper ihop benen v-i-l-l  i-n-t-e. Struntar man i det begår man en våldtäkt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Maj 11 2012

Varför skrek du inte?!

Igår sände Svt en oerhört välgjord dokumentär: Ingen riktig våldtäkt.

Se den på Svt play: http://svt.se/2.179213/1.2797763/tystnaden_efter_ett_overgrepp

”Sara, 15 år, hade längtat efter att ha sex första gången. Men när dörren slog igen på festen övergick det romantiska mötet med drömkillen till något helt annat. Om vad som hände vågade Sara inte berätta för någon – hon var osäker på om någon skulle tro henne. För när passeras gränsen till ett sexuellt övergrepp? Var det verkligen ”en riktig våldtäkt?”

Den här dokumentären borde alla se. Men i synnerhet föräldrar, lärare, skolsköterskor,  fritidsledare  och andra som möter ungdomar i vardagen. Och så tonåringarna själva förstås. Se och begrunda!

Det är tyvärr inte bara själva våldtäkten som gör att ”Sara” mår dåligt. Det handlar också väldigt mycket om kompisarnas reaktioner och misstro. Många tror att det är självklart att göra motstånd – skrika, sparka och slåss. Så som våldäkter ofta skildras på film. I verkligheten blir de flesta helt förlamade av skräck, man ”spelar död” precis som djur kan göra – och det är inget medvetet val man gör, utan en fysisk reaktion som man inte råder över med viljan. Men om den som blivit utsatt vågar berätta för sina kompisar kommer garanterat frågorna: Varför skrek du inte? Varför kämpade du inte emot?

Jag var själv övertygad om att om jag hamnade i en sådan situation skulle jag kämpa med näbbar och klor. Jag hade ju till och med tränat kampsport. Men när skräcken förlamar agerar man inte rationellt. Jag blev som en docka. Genom fönstret såg jag den klarblå himlen. Det enda jag kunde göra var att andas.

Om man frågar varför skrek du inte? så flyttar man ansvaret för våldtäkten från förövaren till offret. Varför skrek du inte? antyder att offret hade kunnat förhindra det som hände. Men det kunde inte offret. Det kunde bara förövaren.

PS. På http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5102698 kan du höra Caroline Engwall, initiativtagare till dokumentären, i Studio Ett.

Tipsar också om en fin blogg på detta tema: http://mitthopp.blogspot.se/


Maj 9 2012

Är det OK att stjäla bilen om nyckeln sitter i?

Idag vill jag tipsa er om en mycket viktig och angelägen debattartikel i Svd:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/bilden-av-valdtakten-maste-andras_7181901.svd

En professor i psykiatri, en doktorand och en åklagare lyfter fram att folk i allmänhet ofta har en felaktig bild av vad en våldtäkt är. Man tror att förövaren oftast är okänd, när de flesta våldtäkter faktiskt sker av någon offret känner eller åtminstone är bekant med. Man tror att förövaren använder mycket våld och att offret skriker högt. I själva verket blir många helt paralyserade och kan inte få fram ett ljud, än mindre göra våldsamt motstånd.

Varför är det då så viktigt att bilden av våldtäkter stämmer överens med hur det ser ut i verkligheten? Bland annat för att offrens process av upprättelse och helande blir så mycket enklare om de från början förstår att det de varit med om är just en våldtäkt, och att det inte är OK. Om offret själv har bilden av en våldtäkt som ett överfall i en mörk park, kan det vara svårt att söka hjälp och prata om det som hände i en mjuk säng på bästa kompisens fest.

Både på samhällsnivå och på personlig nivå kan okunskapen leda till att offren fördöms och  får ”skylla sig själva”. Det är förstås en tragedi varje gång någon tvingas uppleva det. Men ännu värre är att det bidrar till ett samhällsklimat där sexuellt våld normaliseras och accepteras i vissa situationer! Självklart är risken för att bli våldtagen större om man dricker sig redlös eller följer med någon hem, än om man sitter ensam hemma. Men betyder omständigheterna att brottet blir mindre? Om du går förbi en ny, snygg bil som står parkerad med nyckeln i – tycker du då att du har rätt att stjäla den, eftersom nyckeln sitter i? Nej, just det. Samma princip borde gälla människor också. Ingen har rätt att utnyttja någon annan bara för att chansen dyker upp!


Apr 25 2012

Uppdrag: sanningskommission

I boken Skamfilad skriver Göran Larsson, präst och terapeut vid S:t Lukas: ”Förlåtelsens första steg är att tillsätta en sanningskommission”. Det måste bli tydligt vad som egentligen har hänt. Sveket, kränkningen eller underlåtenheten behöver plockas fram i ljuset.  När vi så går på upptäcktsfärd i minnets korridorer kan allehanda känslor drabba oss. En händelse som har legat och skavt som ett gruskorn i skon under lång tid kan svälla upp till ett berg när vi väl börjar undersöka den. Kanske får den äntligen sina rätta proportioner. När vi inser vidden av det vi utsatts för kan vi överväldigas av både sorg och ilska. Det är en förfärlig upplevelse – men jag tror att det är nödvändigt, om vi på riktigt ska kunna förlåta den som gjort oss illa.

Jag kände mig först inte alls arg. Det var ju mitt eget fel. Den ilska som fanns riktade jag mot mig själv. Därför blev det som Göran Larsson beskriver som det andra steget väldigt viktigt för mig: ”Att dra en gräns mellan rätt och fel (…) och förlägga skuld och ansvar där det hör hemma”. Genom själavård började jag långsamt förstå att det han hade gjort inte var OK. Att ingen har rätt att behandla någon som han behandlade mig. Med den insikten kom frågorna: varför tillät du det, Gud? Var var du någonstans? Han svarade: ”Jag var i dig” och för en svindlande sekund anade jag att hans smärta till och med var större än min.

Med den insikten kunde jag till slut förlåta. Och med förlåtelsen kom en sorts avslut. Inte så att alla konsekvenser av händelsen försvann som i ett trollslag. Vissa ärr får man bära med sig genom livet, även om de bleknar med åren. Men det blev ett avslut i den bemärkelsen att nuet och framtiden hamnade i fokus. Jag behövde inte längre släpa runt det förflutna som en boja kring foten.

Göran Larsson igen: ”Den man hatar, avskyr, föraktar eller är rädd för är man bunden till. Offret är bunden till sin förövare. Den som säger ”jag förlåter aldrig” riskerar att stanna i en offerroll där man ger sig själv livstidsdomen att vara bunden till den som gjort en illa.” Förlåtelse är alltså inte en eftergift eller ett nederlag. Det är tvärtom. Först får sanningen höras i all sin hemskhet, sedan överlämnar vi hämnden och domen till Gud. När vi väljer att förlåta, fattar vi samtidigt ett beslut att inte låta resten av livet styras av den som har gjort oss illa. Det är inte mesigt eller undfallande. Det är väldigt kraftfullt.