Mar 26 2014

Obearbetade trauman och ADHD bakom utmattning

Den som är utmattad erbjuds ofta kurser och terapi inriktad mot stresshantering, avslappning och sjukgymnastik. Detta kan vara värdefullt och hjälpsamt. I alla fall för den som kraschat p g a en orimlig arbetsbörda eller alltför stor stress i privatlivet. Men för många människor finns det fler faktorer bakom sammanbrottet. Att bära med sig ett obearbetat trauma genom livet medför en enorm påfrestning på både kropp och själ, och kan vara en bidragande orsak till utmattningen.

Gunilla Brattberg (läkare, psykoterapeut och professor i rehabliteringspedagogik) har forskat i ämnet. Hela studien kan ni läsa här. I korthet är Brattbergs poäng att det finns starka samband mellan utmattningssyndrom och posttraumatiskt stressyndrom och/eller ADHD. I studien bedömdes 55% av de som var långtidssjukskrivna för utmattning också lida av PTSD och/eller ADHD.

Dessa diagnoser diskuteras dock sällan i rehabiliteringen av personer med utmattningssyndrom. Konsekvensen blir att många inte får hjälp med det dom verkligen behöver hjälp med. Att bara ordinera avslappning till någon som lider av PTSD är lite som att rekommendera sjukgymnastik till någon som har brutit benet. Innan man gipsat benet. Bra åtgärd men i helt fel tid! ADHD är jag mindre insatt i men i studien ser jag att problemen är lika stora där.

ADHD är de flesta bekanta med, åtminstone ytligt. PTSD är mera okänt. Läs vad Vårdguiden skriver om det här. Jag återkommer även med ett nytt inlägg om detta under veckan.

Långa sjukskrivningar innebär först och främst ett stort lidande för individen. Dessutom är de ett samhällsekonomiskt problem. Tänk om vården kunde vidga sina perspektiv lite grann. Tänk om fler människor fick hjälp med att läka traumatiska erfarenheter. Kanske skulle det visa sig att många ”hopplösa fall” inte är så hopplösa!

 

 

 


Mar 23 2014

Dagen efter

Det går en hårfin gräns mellan vila och passivitet, mellan god aktivitet och överansträngning. Många gånger törs man inte ens försöka eftersom man är så rädd att det blir för mycket. Men ibland väljer man att anstränga sig över sin förmåga för att man prioriterar något så högt. Det gjorde jag igår. Fick höra av folk att det var roligt att se mig. Det blev jag glad över. Fick också höra att jag såg piggare ut. Det har jag kluvna känslor inför.

Egentligen är det ju bara positivt, att man ser piggare ut. Jag ÄR ju piggare, det går åt rätt håll. Men jag tänker direkt att denna pigghet förpliktigar. Att folk tror att det dom såg igår är den jag är nu, hela tiden. Ganska så kapabel och normal. Vad tänker dom nu då, när jag fortfarande är sjukskriven?!  Och så har jag väldigt lätt att titta mer på omvärldens eventuella förväntningar än på min egen verklighet, där sanningen är att jag har kommit långt, men inte alls ända fram.

Visst är det bakvänt, att det på sätt och vis är lättare att vara helt körd i botten. Då kan ingen förvänta sig något av en. Men så fort man börjar kvickna till finns risken att bli betraktad som friskare än man är. I det läget behöver man vara väldigt noga med att sätta gränser.

Igår åkte jag hem och satte mig vid TV:n med familjen. Halva tiden blundade jag, för när jag är trött är rörliga bilder väldigt påfrestande (ibland outhärdliga). Sedan gick jag och la mig innan programmet var slut. Men jag var nöjd med dagen. Ibland är en kalkylerad överansträngning bättre än slentrianmässig vila.


Mar 20 2014

Den sunda frustrationen

Under det senaste året har det då och då hänt att människor i min närhet uttryckt frustration över att jag inte blir bättre fortare: ”Att du ska ha det såhär…!” och ”Du som har så mycket att ge”. Jag har bara tittat oförstående på dem. Inte förstått deras känsla alls. Det är ju som det är, har jag tänkt. Varken bättre eller sämre. En välvillig tolkning av det kan vara att jag levde i nuet. Men jag tror snarare att det var ren apati. Det fanns helt enkelt ingen energi till att föreställa sig hur det skulle kunna vara, om mitt liv såg annorlunda ut.

Senaste veckorna har jag drabbats av en enorm frustration. Hopplöshetstankar, typ: ”Det kommer alltid att vara såhär” och ”Jag kommer aldrig att bli bättre” har grott i huvudet. Medan jag berättade för en vän om hur mina tankar gick så insåg jag plötsligt att det kanske var något bra som höll på att hända. Att frustrationen var sund. Ett tecken på att energin räcker till lite mer än att föra kaffekoppen till munnen. Jag hade börjat känna en vilja att göra saker igen. Därmed inte sagt att jag alltid kan göra det jag vill.

T ex började vi röja i förrådet, en sådan plats där man ställer allt det där som man inte vet vad man ska göra med. Det blev många beslut – kasta, ge bort, spara…? Jag kom riktigt igång med röjandet. Det var kul. Sedan skulle vi äta glass, och jag kände redan när jag tog fram assietter att mina rörelser började gå i slow motion. Ett säkert tecken på att jag har överansträngt mig. Så öppnade jag kökslådan och ställdes inför ett val: vilka skedar skulle vi ha? Då kom tårarna. Det var helt omöjligt att fatta ett sådant, till synes enkelt, beslut.

Min första slutsats av detta var misslyckande och hopplöshet – jag kan inte ens välja skedar. Min andra slutsats var att det var fantastiskt att jag hade kunnat röja i förrådet. Jag hade bara hållit på för länge. Behöver alltså lära mig att stoppa innan jag blir för trött. Det är lättare sagt än gjort, men jag får jobba på det. Och glädjas över att frustrationen finns där. Den betyder att viljan börjat gro igen.

DSC01354

 


Mar 19 2014

”Vad gör hon hela dagarna?”

Det kan man verkligen undra. ”Blir det inte långtråkigt? Att bara gå hemma?” undrar kanske någon välmenande vän när du varit sjukskriven inte bara veckor och månader, utan över ett år. Personer som frågar så utgår från sin egen, friska, tillvaro. För en pigg och kry människa blir det förmodligen väldigt långtråkigt att tillbringa nästan all sin tid inom hemmets fyra väggar. För den som drabbats av utmattning rymmer en sådan dag tillräckligt många utmaningar.

På morgonen lämnar jag barnen på skola och förskola. Frukter, gympapåsar, läxor, extrakläder och gosedjur ska med. Tiden ska passas. Det är mössor som ska hittas och vantar som är blöta och stövlar som är obekväma. Man behöver inte vara utmattad för att det ska kännas som en stor lättnad när det är över.

Bra dagar går jag ut och går direkt efter lämningen.posthög Andra dagar, som i dag, lägger jag mig bara och vilar. Blundar. Orkar inte göra något alls. Efter ett par timmar dricker jag kaffe och spelar wordfeud. Kommer långsamt igång. Så pass att jag startar en tvätt. Tittar på högarna med tidningar, reklam och annan post i köket. Tänker att det vore så skönt att rensa upp, men orken finns inte.

Förhoppningsvis finns det rester att värma till lunch. Annars blir det fil eller mackor. En kopp kaffe. Surfar runt på facebook, där jag kan vara social utan att bli uttröttad. Gilla hur många eller hur få statusar jag vill. Skriva någon kommentar ibland. Mejlen har jag svårare för, pulsen går upp när jag öppnar den – tänk om någon vill mig något, om jag är tvungen att svara, tvungen att ta ställning till något, bestämma mig…

Klockan är halv tre. Jag borde lägga över tvätten i tumlaren. Jag borde komma ut på en promenad. Och tänk om jag bara kunde ta tag i de där högarna i köket. ”Bordena” ställer sig på kö i huvudet. Fast de står inte snällt i rad, de myllrar omkring och pockar på uppmärksamhet allihop samtidigt så att det känns som om hjärnan skrynklar ihop sig i huvudet. Jag plockar upp telefonen och kombinerar godisbitar:  tre gula, tre gröna, fyra röda, får en randig… Hjärnan slappnar av, skrynkorna slätar sakta ut sig.

Familjen komer hem. Leriga stövlar i hallen, huset fylls av ljud. Om jag har piggnat till hjälps vi åt med maten. Annars får min hjälte laga maten själv. Tvätten ligger kvar i maskinen. Vad har jag gjort hela dagen egentligen?!