Mar 5 2013

Mediarapportering som skadar sakfrågan?

Lördagens Rapport-sänding basunerade ut att ”var tredje gymnasieelev har skadat sig själv för att lindra ångest, visar skrämmande statistik …” Man intervjuar en ung kvinna som haft ett väldigt svårt självskadebeteende. Men forskaren som gjort studien säger ”det är en heterogen grupp, det finns ungdomar som provat en gång men saknar andra tecken på psykisk ohälsa”.

Erik Helmerson skriver om detta i DN under rubriken Inte riktigt så skrämmande. Han menar att inslaget i någon mån är vilseledande – eftersom forskare sätta ljus på sina hjärtefrågor och journalister vill ha en bra story finns det en risk att resultat framställs som  mer alarmerande än de verkligen är. Sant. Säkerligen studsar många till i TV-soffan inför det stora antalet ungdomar som skadat sig själva: 35%. Helmerson konstaterar att i dessa 35% inkluderas ”alla som provat en gång” och att x antal procent av dessa kanske har lekt en dum lek när de varit på fyllan, inte skadat sig för att lindra ångest.

Den som först blev chockad av Rapports inslag, och sedan läser vad Helmerson skriver, kan alltså andas ut och tänka: det var inte så farligt. Och där finns det riktigt stora problemet. Om det ”bara” skulle vara 10% som har skadat sig för att lindra ångest – är det inte alarmerande då?!?

Läs mer om självskadebeteende på SHEDO’s hemsida.

 


Nov 19 2012

Kan vi bota ångest med jämställdhet?

I en undersökning från SCB svarar 25% av kvinnorna att de har besvär med oro, ängslan och ångest. Motsvarande siffra för män är 14%. DN skriver:

Jämställdheten har gått framåt under de senaste 30 åren. Under samma period har oron och ångesten ökat bland befolkningen – mer hos kvinnor än hos män. Men Danielsson (psykiater och forskare i folkhälsa) tror ändå att jämställdhet är en av lösningarna.” Hon menar att det är en fruktansvärd kamp för kvinnor att få samma positioner som män i arbetslivet.

Jag tänker inte ge mig in i någon feministisk debatt om jämställdhet. Konstaterar bara att vi har skapat ett samhälle som många uppenbarligen inte orkar leva i. Och att vår tids ledord, tolerans, lätt verkar glömmas bort när man diskuterar arbetsliv, sjukskrivningar och livsval. Den som väljer en annan väg än heltidsjobb och statusjakt av ideologiska skäl är avvikande. Den som måste  välja ett lugnare tempo för att inte gå sönder, befinner sig i ständigt underläge när man pratar om produktivitet, skatteintäkter och pensionspoäng.

Själv har jag just fått dra i nödbromsen för att inte spåra ur i allt roligt, spännande som finns på min agenda den här hösten. Än en gång har jag tvingats inse att den utmattning jag föreläste om förra veckan inte är en avklarad merit som hänger inramad på väggen, utan en verklighet jag måste förhålla mig till varenda dag. 

Jag tycker att man förminskar resultaten från SCB:s undersökning om man bara tittar på det med jämställdhetsglasögonen på. Hur många andra förändringar har inte samhället genomgått under de senaste 30 åren, som påverkar den psykiska hälsan?! Visst finns det ett strukturellt problem i det att kvinnor (i snitt) numera förvärvsarbetar i betydligt större utsträckning, medan män (i snitt) inte har ökat sitt hushållsarbete i samma grad. Och detta kan säkert påverka kvinnors psykiska hälsa.

Men ett större problem tror jag är att hela samhället är inriktat på ekonomisk vinst. Vi behöver sätta människan i centrum, inte vinsten. Sociala företag som Basta skapar riktiga arbetstillfällen utan att drivas av vinstintresse. På kort sikt ger det försörjning och självkänsla till kantstötta människor, på lång sikt slipper vi enorma kostnader för vård, rättsväsende, bidrag  m m. Därför borde ekonomerna som skriver i DN: ”Satsning på entreprenörer kan vända ekonomisk kris” lägga till en sak på sin lista: underlätta start och drift av sociala företag!

 

 

PS. Ångest botas inte med jämställdhet, utan med medmänsklighet. Bland annat.

 

 

 

 

 


Nov 14 2012

Att skada sig själv – alternativ smärtlindring

Psykologen Jonas Bjärehed har forskat om självskador bland ungdomar. Han menar att problemet är lindrigt och övergående för de flesta. DN och SvD skriver om detta.

”Problemet med de senaste årens ”larm” om självskadebeteende är att man delvis kan ha överdramatiserat allvaret, säger han. Forskare och experter har belyst fenomenet utifrån den erfarenhet som man hade i psykiatrin sedan tidigare, från patienter med allvarliga psykiska problem med emotionellt instabil personlighetsstörning eller borderline (…) genom att använda den förklaringsmodellen så har man kanske överskattat betydelsen av många ungas självskadebeteenden – eller så kan man säga att man har undertolkat dem. Man har inte brytt sig om att undersöka vad självskadorna står för.”

Man ser lätt självskadebeteendet i sig som det stora problemet, men jag tror att det ofta att det finns en underliggande orsak till beteendet. Som djupt deprimerad tonåring skadade jag mig själv i viss utsträckning. Men det var i 20-årsåldern – när jag mådde bättre  - som jag började skära mig ordentligt. Det låter onekligen motsägelsefullt.

Ungdomar skadar sig av olika orsaker. För vissa är det något man testar när man är uttråkad. En del straffar sig själva. I vissa gäng ska man ha många ärr för att få vara med. Några hoppas att omgivningen ska se skadorna och förstå att de mår dåligt. Andra använder det som ångestlindring. När själen gör ont kan man, genom att skära sig, flytta smärtan till kroppen. Det blir konkret och tydligt. Blodet som rinner är lättare att handskas med än den osynliga ångesten.

När jag började förstå hur illa tilltygad jag blivit – och hur gott livet faktiskt kunde vara – stod jag inte ut. Det gjorde för ont att bli hel. Jag skar mig inte för att någon skulle se mig, jag var redan sedd. Att skära sig var smärtlindring för mig, hur konstigt det än låter. Det fungerar både psykiskt och fysiskt. Vid smärta utsöndrar nämligen kroppen endorfiner som ger en tillfälligt lugnande effekt.

Så, om du upptäcker att någon i din närhet skadar sig själv: bli inte alltför skärrad över själva såren, utan försök förstå varför såren finns där. De som skär sig p g a grupptryck behöver nämligen annan hjälp än de som skär sig av ren och skär ångest. Men alla mår bra av att någon ser dem i ögonen och frågar hur de mår.

Läs DN:s artikel här http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/unga-som-skadar-sig-tolkas-ofta-fel och besök även http://shedo.org/ som är är en ideell förening vars syfte är att sprida kunskap om ätstörningar och självskadebeteende, ge stöd åt drabbade och anhöriga samt arbeta för en bättre vård för dessa patientgrupper.

 

 

 

 

 

 

 


Sep 14 2012

”Oanade möjligheter”

Lyssnade på en föreläsning av Sören Hertz igår, psykiatriker och författare till boken Barn och ungdomspsykiatri – nya perspektiv och oanade möjligheter. Publiken bestod till största delen av familjeterapeuter. Jag kände mig lite som en katt bland hermelinerna, men det var oerhört givande – följ med i den här tankegången:

Barn gör alltid sitt bästa utifrån sina förutsättningar och situationen de befinner sig i. Men ibland uppfattar vuxenvärlden deras ”bästa” som ett problembeteende, t ex hyperaktiva barn med koncentrationssvårigheter som inte sitter stilla. Hertz menar att problembeteendet ska ses som ett sätt att kommunicera. Med sitt beteende berättar barnet något för oss. Beteendet är inte ett problem i sig, utan ett symptom på ett underliggande problem (OK, det blir också ett problem i sig om någon far runt som en helikopter i klassrummet, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar…) Om de vuxna kan höra vad barnet kommunicerar, t ex ”jag känner mig dum och jag tror inte att jag klarar av uppgifterna, därför flaxar jag omkring i rummet istället för att ens försöka jobba” och kan svara på det, t ex genom ge barnet uppgifter som är på lämplig nivå och tydligt visa att man tror att hen klarar av dem, så finns det en god chans att beteendet också förändras.  Att svara på beteendet, typ ”nu MÅSTE du sitta STILL!”  ger däremot ingen bestående förändring.  Detta har Hertz konstaterat i sitt mångåriga arbete med barn och ungdomar.

Hertz pratar om människan som en bio-psyko-social varelse. Uttryckt på ett enklare sätt är vi inte apelsiner, uppdelade i olika klyftor, utan mer som milkshakes där allt är sammanblandat :) Kropp, psyke och omgivning påverkar varandra. Det har dock inte vården/psykiatrin/skolan uppmärksammat tillräckligt mycket, och därför medicinerar vi många tillstånd som egentligen skulle kunna förändras på andra sätt. Vid positiv social interaktion stimuleras hjärnans produktion av vissa substanser som behövs för att vi ska kunna fungera på ett bra sätt.

Tanken är svindlande och fantastisk: vissa mediciner skulle kunna ersättas av sociala processer. Därmed inte sagt att mediciner är onödiga! Men jag hoppas att vi vågar utforska de här möjligheterna att minska den kemiska medicineringen, och satsa på den läkande kraft som finns i bekräftande relationer. Det gäller inte bara barn med koncentrationssvårigheter!

 


Maj 11 2012

Varför skrek du inte?!

Igår sände Svt en oerhört välgjord dokumentär: Ingen riktig våldtäkt.

Se den på Svt play: http://svt.se/2.179213/1.2797763/tystnaden_efter_ett_overgrepp

”Sara, 15 år, hade längtat efter att ha sex första gången. Men när dörren slog igen på festen övergick det romantiska mötet med drömkillen till något helt annat. Om vad som hände vågade Sara inte berätta för någon – hon var osäker på om någon skulle tro henne. För när passeras gränsen till ett sexuellt övergrepp? Var det verkligen ”en riktig våldtäkt?”

Den här dokumentären borde alla se. Men i synnerhet föräldrar, lärare, skolsköterskor,  fritidsledare  och andra som möter ungdomar i vardagen. Och så tonåringarna själva förstås. Se och begrunda!

Det är tyvärr inte bara själva våldtäkten som gör att ”Sara” mår dåligt. Det handlar också väldigt mycket om kompisarnas reaktioner och misstro. Många tror att det är självklart att göra motstånd – skrika, sparka och slåss. Så som våldäkter ofta skildras på film. I verkligheten blir de flesta helt förlamade av skräck, man ”spelar död” precis som djur kan göra – och det är inget medvetet val man gör, utan en fysisk reaktion som man inte råder över med viljan. Men om den som blivit utsatt vågar berätta för sina kompisar kommer garanterat frågorna: Varför skrek du inte? Varför kämpade du inte emot?

Jag var själv övertygad om att om jag hamnade i en sådan situation skulle jag kämpa med näbbar och klor. Jag hade ju till och med tränat kampsport. Men när skräcken förlamar agerar man inte rationellt. Jag blev som en docka. Genom fönstret såg jag den klarblå himlen. Det enda jag kunde göra var att andas.

Om man frågar varför skrek du inte? så flyttar man ansvaret för våldtäkten från förövaren till offret. Varför skrek du inte? antyder att offret hade kunnat förhindra det som hände. Men det kunde inte offret. Det kunde bara förövaren.

PS. På http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5102698 kan du höra Caroline Engwall, initiativtagare till dokumentären, i Studio Ett.

Tipsar också om en fin blogg på detta tema: http://mitthopp.blogspot.se/


Nov 24 2011

Ungdomar, sexualitet & statistik

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/sex-och-relationer/karlek-eller-brott_6571823.svd

”SVÅRTYTT. Den ena är 15 år, den andra 14. Om de har sex med varandra kan den som fyllt 15 anmälas för våldtäkt. Även om båda ville. Oron kring 15-årsgränsen för sex har vuxit, märker man på RFSU. Or­sa­ken är förmodligen den skärpta lagen för sexualbrott 2005 och domar som uppmärksammats i media.”

Enligt artikeln är lagens syfte att skydda barn och ung­domar mot övergrepp, inte att hindra förälskade tonåringar från att ha sex. Maria Begström, RFSU, intervjuas och ger råd till föräldrar. Man bör lyssna till sin egen mag­känsla: om tonåringens relationen till pojk/flickvännen är god och ömsesidig så finns det förmodligen ingen anledning till oro – även om den ena parten är under 15 år.

Man kan naturligtvis diskutera om det är lämpligt att ha sex som 14-åring, oavsett hur frivilligt det är. Men det finns ett annat sorts problem med den här artikeln, nämligen hur man refererar till en studie om unga och sexualitet. I en smal kolumn intill artikeln läser jag: ”År 2009 var medelåldern för den sexuella debuten 16 år i Sverige enligt UngKAB 09. Det är en studie av 15 000 unga i Sverige 15-29 år gjord av Göteborgs Universitet på uppdrag av, och i samverkan med, Smittskyddsinstitutet Var fjärde svarade att de har debuterat sexuellt före 15 års ålder. Majoriteten uppgav att de debuterade med någon som de hade en relation med och att de var nyktra.(…)De allra flesta beskriver den sexuella debuten i positiva ordalag (…)”

Det här låter bra! 15 000 är ju väldigt många. Majoriteten av dem debuterade sexuellt i nyktert tillstånd, tillsammans med någon de hade en relation med, och beskriver upplevelsen som positiv. Det verkar som om svenska ungdomar tar hand om sig själva och sin sexualitet på ett bra sätt.

Men vänta lite nu.  Alla enkätundersökningar drabbas av bortfall, d v s: alla som får enkäten besvarar den inte. Om bortfallet är stort kan man inte hävda att svaren är representativa för befolk­ningen i stort. Det var endast 24% som besvarade UngKAB09:s enkät. Hur såg sexual­debuten ut för de 45 000 unga som inte besvarade enkäten? Var den dränkt i alkohol, gjorde den väldigt ont, hade de en ömsint kärleksrelation till partnern? Vi vet ingenting om det.

”I början av detta avsnitt ställde vi frågan om huruvida resultatet från UngKAB09 kan generaliseras till unga i Sverige i allmänhet. Svaret är att detta inte är möjligt. Därför uttalar vi oss inte om exempelvis den genomsnittliga åldern för sexuell debut i Sve­rige som helhet eller hur stor andel av ungdomarna i Sverige som har varit utsatta för sexuella hand­lingar mot sin vilja.” (UngKAB 09 sid 53) Men artikeln i SvD ger intryck av att UngKAB 09 visar en sann och ljus bild av svenska ungdomars sexualitet, där majori­te­ten upp­le­ver sin sexualdebut som positiv. Jag anser att det är vilseledande. Varför skriver man inte om hur stort bort­fallet var, och att resultaten inte kan generaliseras?

Forskarna skriver själva: ”Ju mer oordnade förhållanden en person har, desto mindre sannolikt är det att hon/han besva­rar en enkätundersökning. Det betyder att de mest risktagande individerna ofta saknas i olika studier”(UngKAB 09 sid. 50). Det är rimligt att tro att ungdomar som lever under ”oordnade för­hål­lan­den” i större utsträckning än andra har negativa erfarenheter på olika områden i livet, inklusive sexuali­teten. Om deras erfarenheter hade kommit med i studien, hade resultatet förmodligen blivit annor­lunda. Kanske hade majoriteten inte längre beskrivit sexualdebuten positivt. Vi vet inte. Men jag menar att SvD:s läsare behöver få veta att det skulle kunna vara så.

Ps. Du som vill läsa UngKAB 09 kan göra det här: http://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/25017/2/gupea_2077_25017_2.pdf