Aug 22 2012

Det var en gång en båt

Hon hade legat på land så länge att hon knappt kom ihåg hur det kändes när vågorna slog mot skrovet. Genom åren hade båten liksom sjunkit djupare och djupare ner i jorden. Varje sommar växte gräs och blommor upp runt omkring. Gömd i grönskan såg inte båten så bra, men hon kunde höra hur de gamla motorbåtarna puttrade förbi ute på fjärden. Hon hörde de nyare med vrålande motorer. Och hon kunde se segelbåtarnas master när de tyst gled in mot bryggan.

En dag hände något märkligt. En stor, lurvig hund som hade tagit sitt morgondopp i havet kom springande längs stigen. Han stannade till precis bredvid båten och skakade på pälsen. Vattendropparna stänkte över hela styrbordsidan.

”Uuuiiii!” skrek båten förskräckt. Det var kallt och blött. Hon rös lite när dropparna rann nerför skrovet.

Hunden vände sig förvånat om.

”Åh, ursäkta. Jag såg dig inte.”

”Eh…ingen fara. Hm. Dom flesta gör inte det” svarade båten med lite rosslig röst.

”Varför ligger du här?” frågade hunden och la huvudet på sned. ”Du borde väl ligga där nere vid bryggan med dom andra.”

Båten sneglade osäkert nedåt vattnet.

”Kan du göra sådär igen?” bad hon sedan. ”Skvätta på mig”.

”Jag kan försöka, det finns nog lite kvar.” sa hunden glatt. Han ruskade på pälsen och vattnet stänkte på nytt över båten. Det smakade salt.

”Vi ses då!” sa hunden och satte av längs stigen igen.

Båten låg kvar och kände sig konstig. Ogräset skavde i fören. Det kom en vindpust, och några trädgrenar släpade irriterande mot relingen. Hon försökte återkalla känslan av det där friska, salta vattnet… Först hade hon blivit skrämd när hunden stänkte på henne, men sedan hade hon känt igen smaken. Förr i tiden hade hon känt den varje dag. Men det var innan olyckan.

Hon hade råkat skrapa upp lacken på några vassa klippor när hon åkte för fort genom det smala sundet. Fult blev det, och pinsamt kändes det. Hon mindes tydligt hur den stora, vita yachten hade hånskrattat när hon la till vid bryggan för att inspektera skadorna (tur i oturen att hon redan var röd, så att det inte syntes hur det hettade i skrovet).

Båten hade dragit sig upp på land för att hämta sig lite, och slippa de andras frågor och blickar. Hon hade inte tänkt stanna där så länge. Men hur det nu var så lyckades hon inte laga reporna i lacken själv. Några hål var det också, förresten. Och hon ville inte bege sig ner till varvet, för då måste hon ju dra hela historien igen – och bli uttittad av de andra. Därför stannade hon på land.

Om inte hunden hade kommit så hade den här dagen varit som alla andra dagar. Lugnt hade hon legat och lyssnat på insekternas surrande, tills det blev dags att sova. Tryggt och förutsägbart. Men nu kunde båten knappt tänka på något annat än de där blöta dropparna och den salta smaken. Solen gassade. Det hade varit uppfriskande med en sväng ut till fyren och tillbaka. Få känna hur vattnet forsade kring fören… Båten försökte vrida på sig för att se hur långt det var ner till bryggan. Det knakade till. En gren stack in genom ett av hålen i skrovet.

”Aj!” skrek båten och sjönk tillbaka i sitt vanliga läge igen. En måsskit landade med ett ”splatt” på durken. Hon suckade. Det var nog dumt att tänka på havet, fånigt att börja längta och drömma sådär.

Men vad var det hunden hade sagt innan han gick? ”Vi ses då!” Han kanske kommer tillbaka. Kanske redan i morgon, tänkte båten hoppfullt medan de sista vattendropparna dunstade bort i solskenet.