Maj 5 2012

När våren tar paus

Idag vaknade jag till en motgång. Snö! Över gungor, cyklar och utemöbler ligger ett vitt lager, en riktig sordin på vårkänslorna. Parasollet slokar moloket. Flingorna fortsätter att falla.

Betyder det att våren är omintetgjord nu? Att blommorna har dött? Nej, vi vet bättre. Det känns motigt och trist men vi vet allihop att det bara är en tidsfråga innan solen och värmen kommer tillbaka igen. Vi vet att vårblommorna är tåliga, de klarar till och med lite frost.

Är vi lika lugna när det gäller våra egna liv? När vi har kämpat länge för att besegra osunda vanor eller bearbeta smärtsamma erfarenheter, och tror att vi till slut blivit ”färdiga” – bara för att ramla ner i ett svart hål av misslyckande, sorg, skam…igen! Jag har varit med om det många gånger. Man känner sig oduglig, sämst, dum, bortom räddning.

Men tänk på våren. Det är fortfarande vår, fast blommorna tillfälligt är gömda under snön. Det låter klyschigt men bilden är så bra att jag måste använda den i alla fall. Ingen tror ju på allvar att vi är tillbaka i januari bara för att det snöar i maj! Men det är lätt att känna så i sitt eget liv. Vi förstorar våra misslyckanden och förminskar det vi faktiskt uppnått.

Särskilt om man befinner sig i en process av inre helande tror jag att det är viktigt att hålla det större perspektivet i minnet. I efterhand kan jag se att jag ofta lät dagsformen vara det fönster genom vilket jag såg hela mitt liv. Självklart var det helt normalt att mina känslor gick upp och ner. Men när jag lät den tillfälliga ”snön” definiera hela ”årstiden” sjönk jag djupare än nödvändigt.

Det finns ingen spikrak motorväg till helhet. Men det finns en krokig, backig stig som sakta har fört mig närmare Gud och närmare mig själv. Jag vill följa den stigen, både i solsken och snöblask.