Apr 25 2012

Uppdrag: sanningskommission

I boken Skamfilad skriver Göran Larsson, präst och terapeut vid S:t Lukas: ”Förlåtelsens första steg är att tillsätta en sanningskommission”. Det måste bli tydligt vad som egentligen har hänt. Sveket, kränkningen eller underlåtenheten behöver plockas fram i ljuset.  När vi så går på upptäcktsfärd i minnets korridorer kan allehanda känslor drabba oss. En händelse som har legat och skavt som ett gruskorn i skon under lång tid kan svälla upp till ett berg när vi väl börjar undersöka den. Kanske får den äntligen sina rätta proportioner. När vi inser vidden av det vi utsatts för kan vi överväldigas av både sorg och ilska. Det är en förfärlig upplevelse – men jag tror att det är nödvändigt, om vi på riktigt ska kunna förlåta den som gjort oss illa.

Jag kände mig först inte alls arg. Det var ju mitt eget fel. Den ilska som fanns riktade jag mot mig själv. Därför blev det som Göran Larsson beskriver som det andra steget väldigt viktigt för mig: ”Att dra en gräns mellan rätt och fel (…) och förlägga skuld och ansvar där det hör hemma”. Genom själavård började jag långsamt förstå att det han hade gjort inte var OK. Att ingen har rätt att behandla någon som han behandlade mig. Med den insikten kom frågorna: varför tillät du det, Gud? Var var du någonstans? Han svarade: ”Jag var i dig” och för en svindlande sekund anade jag att hans smärta till och med var större än min.

Med den insikten kunde jag till slut förlåta. Och med förlåtelsen kom en sorts avslut. Inte så att alla konsekvenser av händelsen försvann som i ett trollslag. Vissa ärr får man bära med sig genom livet, även om de bleknar med åren. Men det blev ett avslut i den bemärkelsen att nuet och framtiden hamnade i fokus. Jag behövde inte längre släpa runt det förflutna som en boja kring foten.

Göran Larsson igen: ”Den man hatar, avskyr, föraktar eller är rädd för är man bunden till. Offret är bunden till sin förövare. Den som säger ”jag förlåter aldrig” riskerar att stanna i en offerroll där man ger sig själv livstidsdomen att vara bunden till den som gjort en illa.” Förlåtelse är alltså inte en eftergift eller ett nederlag. Det är tvärtom. Först får sanningen höras i all sin hemskhet, sedan överlämnar vi hämnden och domen till Gud. När vi väljer att förlåta, fattar vi samtidigt ett beslut att inte låta resten av livet styras av den som har gjort oss illa. Det är inte mesigt eller undfallande. Det är väldigt kraftfullt.