Maj 16 2012

Underordna er era män!

Uppdrag Granskning http://svt.se/ug/muslimska-ledare-uppmanar-kvinnor-till-underkastelse har låtit två kvinnor med dold kamera/telefonavlyssning rådfråga imamer och muslimska familjerådgivare om bl a misshandel och sex utan samtycke.

”Den imam kvinnorna träffade i Stockholms moské försvarade månggifte och rådde kvinnan att inte polisanmäla den misshandlande maken. Hans förslag var att kvinnan i stället skulle ge mannen mer kärlek.”

”Från sex av tio moskéer var svaret att hon som i reportaget låtsades vara misshandlad hustru till en man som gift sig med ytterligare en kvinna, skulle ställa upp på sex med maken, fastän hon inte ville.”

Citaten hämtade från DN:s artikel: http://www.dn.se/nyheter/sverige/6-av-10-moskeer-gav-lagstridiga-rad

Nu var de här kvinnorna inte misshandlade och utsatta för sex mot sin vilja i verkligheten. De utgav sig för att söka råd för med avsikten att avslöja imamernas inställning i de här frågorna. Man kan fundera över om det är etiskt rätt att smygfilma ett själavårdssamtal, oavsett hur gott syftet är… http://svt.se/ug/dubbla-budskapen-motiverar-dold-kamera I det här fallet har jag dock svårt att bli upprörd över smygfilmandet. Det allra värsta är nämligen inte vad männen säger, utan att de säger det i kraft av sitt ämbete som imamer.

En religiös ledare har stor auktoritet, och därmed stort inflytande. Det kan vara svårt för en sekulariserad svensk att förstå vilken oerhört stark kraft religionen är i många människors liv. Om imamen säger åt dig att inte polisanmäla mannen som misshandlar dig, utan istället ge honom mer kärlek – så gör du förmodligen det. Det är destruktivt, orättfärdigt, kränkande… Men imamen uttrycker inte bara sin egen åsikt. För kvinnan som söker hjälp representerar han också Gud. Det är därför många fogar sig i till synes helt orimliga situationer.

Jag vet att många muslimer inte alls står bakom dessa fruktansvärda råd. Jag vet också att även många kristna beter sig fel.

Med detta sagt vill jag citera ett av de vackraste bibelord jag vet:

”Underordna er varandra i vördnad för Kristus. (…) Och liksom kyrkan underordnar sig Kristus så skall också kvinnorna i allt underordna sig sina män. Ni män, älska era hustrur så som Kristus har älskat kyrkan och utlämnat sig själv för den” Ef. 5:21,24

Det här är förstås en idealbild. En oerhört vacker sådan. Männen uppmanas att älska sina hustrur som Jesus älskar oss. In i döden alltså.

Att underordna sig varandra handlar inte om att utplåna sin egen person, eller att underkasta sig någons egoistiska vilja. Det handlar om två personer som båda strävar efter att ge det absolut bästa till den andra. Fokus är inte på konkurrens om vem som ska få flest fördelar, utan bådas fokus är att ge så mycket man kan till den andra.

Jag hoppas att imamerna för sin egen skull (och sina fruars!) inser att man inte löser relationsproblem genom att tillåta tvång – utan genom att sluta kräva och börja ge istället.


Maj 11 2012

Varför skrek du inte?!

Igår sände Svt en oerhört välgjord dokumentär: Ingen riktig våldtäkt.

Se den på Svt play: http://svt.se/2.179213/1.2797763/tystnaden_efter_ett_overgrepp

”Sara, 15 år, hade längtat efter att ha sex första gången. Men när dörren slog igen på festen övergick det romantiska mötet med drömkillen till något helt annat. Om vad som hände vågade Sara inte berätta för någon – hon var osäker på om någon skulle tro henne. För när passeras gränsen till ett sexuellt övergrepp? Var det verkligen ”en riktig våldtäkt?”

Den här dokumentären borde alla se. Men i synnerhet föräldrar, lärare, skolsköterskor,  fritidsledare  och andra som möter ungdomar i vardagen. Och så tonåringarna själva förstås. Se och begrunda!

Det är tyvärr inte bara själva våldtäkten som gör att ”Sara” mår dåligt. Det handlar också väldigt mycket om kompisarnas reaktioner och misstro. Många tror att det är självklart att göra motstånd – skrika, sparka och slåss. Så som våldäkter ofta skildras på film. I verkligheten blir de flesta helt förlamade av skräck, man ”spelar död” precis som djur kan göra – och det är inget medvetet val man gör, utan en fysisk reaktion som man inte råder över med viljan. Men om den som blivit utsatt vågar berätta för sina kompisar kommer garanterat frågorna: Varför skrek du inte? Varför kämpade du inte emot?

Jag var själv övertygad om att om jag hamnade i en sådan situation skulle jag kämpa med näbbar och klor. Jag hade ju till och med tränat kampsport. Men när skräcken förlamar agerar man inte rationellt. Jag blev som en docka. Genom fönstret såg jag den klarblå himlen. Det enda jag kunde göra var att andas.

Om man frågar varför skrek du inte? så flyttar man ansvaret för våldtäkten från förövaren till offret. Varför skrek du inte? antyder att offret hade kunnat förhindra det som hände. Men det kunde inte offret. Det kunde bara förövaren.

PS. På http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5102698 kan du höra Caroline Engwall, initiativtagare till dokumentären, i Studio Ett.

Tipsar också om en fin blogg på detta tema: http://mitthopp.blogspot.se/


Maj 10 2012

Vuxen & sexig på utsidan, liten och trasig på insidan

DN har i flera artiklar berättat om barnprostitution i Sverige. http://www.dn.se/sthlm/har-saljer-barn-sex-i-stockholm Vi vill inte tänka på så hemska saker, men sanningen är att det händer hela tiden. ”Enligt en ny undersökning från Linköpings universitet har cirka 1,5 procent svenska ungdomar någon gång sålt sex, fler pojkar än flickor”. Få åtalas för att ha köpt sex av minderåriga, och ännu färre får några påföljder att tala om. ”Sammanlagt anmäldes 542 fall av köp av sexuell handling av barn 2006–2010. Av dessa ledde 26 till fällande dom.” I endast 4 fall blev påföljden fängelse. Beatrice Ask och Maria Larsson medger nu att det finns brister i skyddet av barn i sådana här fall – kanske p g a att lagen inte tillämpas som den borde. http://www.dn.se/sthlm/ministrarna-erkanner-brister-i-skyddet-av-barn

Förvånansvärt många bloggare och kommentatorer fokuserar då inte på brotten som begås, utan på hårklyverier när det gäller åldrar och vem som ska räknas som ”barn”. Som om det var själva problemet! Någon tolkar t o m detta som ett sorts förminskande av kvinnor, att jämställa dem med barn utan ansvar för sitt handlande.  OK,  vanligtvis kallar vi inte 17-åringar ”barn” i dagligt tal. I lagens mening är de dock barn. Och jag vågar påstå att de tonåringar som säljer sex ofta är betydligt yngre på insidan än utsidan. Man kan vara välutvecklad och vuxet sexig på utsidan, men fortfarande åtta-nio år inuti…

Många som säljer sex har själva varit utsatta för någon form av övergrepp. Andra halkar in i detta för att de behöver pengar eller för att det till en början verkar vara en spännande lek. Med tiden utvecklas ”leken” till en karusell av förnedring och skam som det är svårt att hoppa av. Läs gärna Caroline Engvalls blogg http://intetillsalu.wordpress.com/ om unga som använder sex som en sorts självskadebeteende.

Många tonåringar har svårt att överblicka de långtgående konsekvenserna av sitt agerande. En tonåring som dessutom mår dåligt p g a övergrepp, undermålig vuxenkontakt, dålig självkänsla m m har naturligtvis ännu svårare att bedöma konsekvenser. Om man ändå förstår att det finns risker med ett visst beteende är risken stor att man struntar i det eftersom man ändå inte tycker att man är värd någonting.

”...i de flesta fall har barnen inte varit föremål för socialtjänst eller polis tidigare utan kommer från, på ytan, välfungerade familjer. Det vi kan se som en röd tråd är avsaknad av närvarande föräldrar, inte som att föräldrarna inte bryr sig, utan föräldrar som inte tar sig tid för sina barn utan har fullt upp med sina karriärer” skriver DN. Därmed bollas frågan tillbaka, från ministernivå till familjenivå. Från lagtext till köksbord. Det är där det allra viktigaste händer.


Maj 9 2012

Är det OK att stjäla bilen om nyckeln sitter i?

Idag vill jag tipsa er om en mycket viktig och angelägen debattartikel i Svd:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/bilden-av-valdtakten-maste-andras_7181901.svd

En professor i psykiatri, en doktorand och en åklagare lyfter fram att folk i allmänhet ofta har en felaktig bild av vad en våldtäkt är. Man tror att förövaren oftast är okänd, när de flesta våldtäkter faktiskt sker av någon offret känner eller åtminstone är bekant med. Man tror att förövaren använder mycket våld och att offret skriker högt. I själva verket blir många helt paralyserade och kan inte få fram ett ljud, än mindre göra våldsamt motstånd.

Varför är det då så viktigt att bilden av våldtäkter stämmer överens med hur det ser ut i verkligheten? Bland annat för att offrens process av upprättelse och helande blir så mycket enklare om de från början förstår att det de varit med om är just en våldtäkt, och att det inte är OK. Om offret själv har bilden av en våldtäkt som ett överfall i en mörk park, kan det vara svårt att söka hjälp och prata om det som hände i en mjuk säng på bästa kompisens fest.

Både på samhällsnivå och på personlig nivå kan okunskapen leda till att offren fördöms och  får ”skylla sig själva”. Det är förstås en tragedi varje gång någon tvingas uppleva det. Men ännu värre är att det bidrar till ett samhällsklimat där sexuellt våld normaliseras och accepteras i vissa situationer! Självklart är risken för att bli våldtagen större om man dricker sig redlös eller följer med någon hem, än om man sitter ensam hemma. Men betyder omständigheterna att brottet blir mindre? Om du går förbi en ny, snygg bil som står parkerad med nyckeln i – tycker du då att du har rätt att stjäla den, eftersom nyckeln sitter i? Nej, just det. Samma princip borde gälla människor också. Ingen har rätt att utnyttja någon annan bara för att chansen dyker upp!


Nov 24 2011

Ungdomar, sexualitet & statistik

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/sex-och-relationer/karlek-eller-brott_6571823.svd

”SVÅRTYTT. Den ena är 15 år, den andra 14. Om de har sex med varandra kan den som fyllt 15 anmälas för våldtäkt. Även om båda ville. Oron kring 15-årsgränsen för sex har vuxit, märker man på RFSU. Or­sa­ken är förmodligen den skärpta lagen för sexualbrott 2005 och domar som uppmärksammats i media.”

Enligt artikeln är lagens syfte att skydda barn och ung­domar mot övergrepp, inte att hindra förälskade tonåringar från att ha sex. Maria Begström, RFSU, intervjuas och ger råd till föräldrar. Man bör lyssna till sin egen mag­känsla: om tonåringens relationen till pojk/flickvännen är god och ömsesidig så finns det förmodligen ingen anledning till oro – även om den ena parten är under 15 år.

Man kan naturligtvis diskutera om det är lämpligt att ha sex som 14-åring, oavsett hur frivilligt det är. Men det finns ett annat sorts problem med den här artikeln, nämligen hur man refererar till en studie om unga och sexualitet. I en smal kolumn intill artikeln läser jag: ”År 2009 var medelåldern för den sexuella debuten 16 år i Sverige enligt UngKAB 09. Det är en studie av 15 000 unga i Sverige 15-29 år gjord av Göteborgs Universitet på uppdrag av, och i samverkan med, Smittskyddsinstitutet Var fjärde svarade att de har debuterat sexuellt före 15 års ålder. Majoriteten uppgav att de debuterade med någon som de hade en relation med och att de var nyktra.(…)De allra flesta beskriver den sexuella debuten i positiva ordalag (…)”

Det här låter bra! 15 000 är ju väldigt många. Majoriteten av dem debuterade sexuellt i nyktert tillstånd, tillsammans med någon de hade en relation med, och beskriver upplevelsen som positiv. Det verkar som om svenska ungdomar tar hand om sig själva och sin sexualitet på ett bra sätt.

Men vänta lite nu.  Alla enkätundersökningar drabbas av bortfall, d v s: alla som får enkäten besvarar den inte. Om bortfallet är stort kan man inte hävda att svaren är representativa för befolk­ningen i stort. Det var endast 24% som besvarade UngKAB09:s enkät. Hur såg sexual­debuten ut för de 45 000 unga som inte besvarade enkäten? Var den dränkt i alkohol, gjorde den väldigt ont, hade de en ömsint kärleksrelation till partnern? Vi vet ingenting om det.

”I början av detta avsnitt ställde vi frågan om huruvida resultatet från UngKAB09 kan generaliseras till unga i Sverige i allmänhet. Svaret är att detta inte är möjligt. Därför uttalar vi oss inte om exempelvis den genomsnittliga åldern för sexuell debut i Sve­rige som helhet eller hur stor andel av ungdomarna i Sverige som har varit utsatta för sexuella hand­lingar mot sin vilja.” (UngKAB 09 sid 53) Men artikeln i SvD ger intryck av att UngKAB 09 visar en sann och ljus bild av svenska ungdomars sexualitet, där majori­te­ten upp­le­ver sin sexualdebut som positiv. Jag anser att det är vilseledande. Varför skriver man inte om hur stort bort­fallet var, och att resultaten inte kan generaliseras?

Forskarna skriver själva: ”Ju mer oordnade förhållanden en person har, desto mindre sannolikt är det att hon/han besva­rar en enkätundersökning. Det betyder att de mest risktagande individerna ofta saknas i olika studier”(UngKAB 09 sid. 50). Det är rimligt att tro att ungdomar som lever under ”oordnade för­hål­lan­den” i större utsträckning än andra har negativa erfarenheter på olika områden i livet, inklusive sexuali­teten. Om deras erfarenheter hade kommit med i studien, hade resultatet förmodligen blivit annor­lunda. Kanske hade majoriteten inte längre beskrivit sexualdebuten positivt. Vi vet inte. Men jag menar att SvD:s läsare behöver få veta att det skulle kunna vara så.

Ps. Du som vill läsa UngKAB 09 kan göra det här: http://gupea.ub.gu.se/bitstream/2077/25017/2/gupea_2077_25017_2.pdf


Nov 22 2011

Sexuella övergrepp

Detta är ett ämne vi kanske  inte vill tänka så mycket på. Det är obehagligt och skrämmande. Vi vill helst inte tro att det förekommer i vår närhet. Vi vill gärna tro att kristen tro fungerar som en sorts ”vaccination” mot sådana hemska händelser. Om världen var perfekt och god skulle det kunna vara så. Men nu lever vi i en trasig värld, där vi människor gör fel trots att vi vet vad som är rätt – och ibland vet vi inte ens vad som är rätt eller fel.

Enligt översikter av internationella studier har så mycket som 15-30% av alla vuxna kvinnor blivit utsatta för någon form av sexuella övergrepp som barn och/eller ungdomar. I den svenska undersökningen Slagen Dam uppgav 20% av 10 000 tillfrågade kvinnor att de blivit utsatta för sexuellt våld av en man före 15 års ålder (ref. se nedan). Givetvis rymmer begreppet ”sexuella övergrepp” ett stort spektrum av händelser – allt från en olämplig smekning till en fullbordad våldtäkt. Men många, många människor i Sverige lider varje dag av sviterna efter övergrepp de utsatts för.

För den som är troende kan bearbetandet av sexuella övergrepp bli extra komplicerat. Dels beror detta på att ämnet traditionellt varit tabu i många kyrkor. Detta har förändrats, men problemet finns ändå kvar i varierande utsträckning. Alltför ofta har offer för övergrepp fått höra att de behöver ”förlåta och glömma”, när de egentligen hade behövt gå igenom en lång process av bearbetning innan de över huvud taget var kapabla att börja tänka kring förlåtelse. För hur är det möjligt att förlåta någon som gjort en så illa? Och hur går erfarenheterna av övergrepp ihop med föreställningen om Gud som god och allsmäktig?!

Detta är några frågor som berörs i min C-uppsats:  ”Vi får inte blunda” Om pastorer i Svenska Missionskyrkan och Pingströrelsen och deras beredskap för att möta människor som utsatts för sexuella övergrepp. Du kan ladda ner den här: Vi får inte blunda

Framöver kommer jag att skriva fler inlägg om sexuella övergrepp. Dels för dig som bär på erfarenheter av övergrepp. Min förhoppning är att du här ska hitta några av alla de pusselbitar man behöver när man ska bygga upp ett liv som rasat samman. Men jag skriver också för dig som sluppit vara med om övergrepp. Ta chansen att förkovra dig och bli bättre rustad för att hjälpa de som blivit utsatta!

Referenser:

Broman, Inger (2005) Kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp som barn. Landstinget Jämtland.

Lundgren, Eva (2001) Slagen Dam. Uppsala Universitet.