Apr 19 2012

Är ondskan en realitet som vi kan behöva bli befriade ifrån?

Den senaste tiden har vi kunnat läsa i tidningarna om en rättegång i Borås där ett föräldrapar åtalats för att ha kränkt en tonårsflicka när de försökt driva ut demoner ur henne. På http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=305605 och http://www.bt.se/nyheter/boras/demonutdrivning-mot-flicka-i-boras—alla-fyra-atalade-frikandes-(3233848).gm kan man se att föräldrarna friades. ”Som en del i sitt logiska resonemang i den friande domen mot föräldrarna och pastorerna i exorcistmålet menar Borås tingsrätt att ”andeutdrivning eller exorcism inte torde vara sällsynt vare sig inom frikyrkorörelsen i Sverige eller inom den katolska kyrkan internationellt.” Flera pastorer samt Sveriges Kristna Råd har reagerat på detta, eftersom de menar att exorcism är extremt sällsynt i svenska församlingar. Björn Cedersjö från SKR påpekar att ”Vi delar tingsrättens resonemang att våld mot barn inte kan rättfärdigas med hänvisning till religionsfrihet. Våld i samband med kristen utövning/tro är under inga omständigheter accepterat”. Föräldrarna och pastorerna i Borås har tydligen inte gjort sig skyldiga till lagbrott, men utifrån det jag har läst om fallet verkar de definitivt ha brustit i pastoral omsorg, kärleksfullhet och urskiljningsförmåga. Finns det då någon sund andeutdrivning?! ”Vi ber om befrielse för människor och tror på en andlig verklighet. Det händer att det kommer människor till oss som säger att de varit i kontakt med andevärlden och vill ha hjälp med själavård. Precis som i all annan förbön så lämnar vi det till Gud och tror på hans makt.” säger Urban Ringbäck, föreståndare för Smyrnakyrkan i Göteborg. Anders Blåberg, missionsdirektor i Evangeliska Frikyrkan menar att ”andeutdrivning eller exorcism troligtvis är mer förekommande i andra delar av världen, där det finns en större kulturell acceptans”.

Margó Ingvardsson skriver på DN idag: ”Finns det ingen rakryggad företrädare för trossamfunden som utan omsvep kan säga ifrån att barn inte får kränkas i religionsfrihetens namn? Och att djävulsutdrivning är en vidskeplig kvarleva från medeltiden som inte har med religionsfrihet att göra!” Läs artikeln här: http://www.dn.se/debatt/overgreppen-pa-barn-i-religionsfrihetens-namn-maste-stoppas Jag håller helt med Ingvarsson om att barn inte får kränkas i religionens namn! Men jag vill också nyansera bilden lite genom att berätta min personliga historia, om det som jag betraktar som sund befrielse (till skillnad från osund ”djävulsutdrivning”).

När jag var 20 år följde jag med en svensk familj till Sydafrika som assistent/lärare åt deras son. Vi bodde i ett stort hus med havsutsikt i ett av Kapstadens lyxigare områden. När jag rycktes ur mitt vanliga sammanhang och hamnade på en ny plats tog Gud chansen att göra saker i mig som kanske inte varit möjliga på hemmaplan.

En kväll följde jag med familjen på en kristen konferens där Alexander Venter talade. Han pratade bl a om hur Gud vill hela dem som har blivit sårade på området sexualitet. Jag blev väldigt berörd av det han sa. Och ganska frustrerad. Jag tyckte att jag hade bearbetat det jag varit med om så mycket. Jag hade gått i själavård, pratat, gråtit och bett massor. Mycket hade förändrats. Ändå var det som om något satt kvar. Som när man får ett litet metallspån i fingret. Så fort man använder fingret gör det jätteont, men när man tittar efter kan man inte se något. Man kan leva ändå, men det där metallspånet begränsar en… Alexander bad alla som behövde helande när det gällde någon aspekt av sexualiteten att ställa sig upp. Det var bara för pinsamt. Hela familjen jag bodde hos var ju där. Då upplevde jag att Gud sa till mig, som en tanke i mitt huvud: ”Vill du bevara någon sorts anseende, eller vill du bli hel?”. Jag ställde mig upp.

Dagarna efter det här mådde jag fruktansvärt dåligt. Det låg som ett tjockt, mörkt täcke över allting. Familjen såg förstås att något inte var bra. De föreslog att jag skulle prata med deras husgruppsledare, som också varit med på konferensen. Vi träffades hemma hos henne. Jag berättade lite om vad jag varit med om och hur jag mådde. Hon föreslog att vi skulle be för att jag skulle bli fri från falsk skuld och falsk skam. Det var viktigt att jag såg henne i ögonen medan vi bad, sa hon. Jag tänkte att det lät som en smart grej, rent psykologiskt. Skam gör ju att vi slår ner blicken och inte törs visa oss för varandra och för Gud. Att se henne i ögonen skulle vara en nyttig övning. Trodde jag alltså.

Hon började be. Min blick vek sig automatiskt. Jag tittade ner i golvet, bort längs väggarna, överallt utom på henne. Hon påminde mig vänligt men bestämt om att jag skulle se henne i ögonen. Jag fick upp blicken för en sekund, sedan vek den sig igen. Inom mig fanns en oerhört stark kraft som inte lät mig möta hennes ögon. Hon fortsatte att be och uppmanade mig att titta på henne. Jag försökte, jag misslyckades. Det kändes fysiskt omöjligt att hålla kvar blicken på henne. Efter en stund upplevde jag att det handlade om ett beslut jag måste fatta. Jag behövde bestämma mig för att se henne i ögonen och inte vika undan, fast det var så enormt svårt. I mig fanns ett överväldigande mörker av falsk skuld och skam, men också en gnista av sanning. Jag koncentrerade all min vilja mot den sanning som hon bad ut över mig. Jag mötte hennes ögon en sekund, sedan for blicken iväg igen – men jag hade bestämt mig. En sekund till, ögonen vek undan, sedan klarade jag två sekunder, tre. För varje sekund jag mötte hennes blick tappade den falska skulden mark (du kunde ha förhindrat det, du borde ha gjort annorlunda, om du bara hade…) och trängdes längre och längre ut ur mig. Den falska skammen pressades tillbaka (du är smutsig, du kommer aldrig att bli ren, det finns ingen som vill ha dig, du är förstörd…) med sanningen om att Jesus dog för alla fel jag gjort, och alla fel som andra har gjort mot mig, och att han kan göra allting nytt och helt igen. Till slut blev det lugnt i mig. Jag kunde vila i hennes blick och i Guds frid som är mera värd än allt vi tänker (Fil 4:7).

Jag vet att det här är kontroversiellt för en del av er. Men jag tror att när vi människor blir tillräckligt allvarligt sårade, kan ondskan sippra in genom de hål som rivits upp i vår självbild. För Jesus är det inte svårt att driva ut det här mörkret – om vi själva vill bli av med det. Han är en gentleman som aldrig tvingar oss till något.

Det kan krävas en del övertalning innan mina barn låter mig dra ut stickor ur deras händer. De är rädda för pincetten som ser så vass ut. Men efteråt är lättnaden enorm. Det korta obehaget är ingenting, jämfört med den livslånga friheten. Metallspånet är borta ur mitt finger.