Mar 24 2014

Glädje, frid – och bottenlöst mörker

Tidningen Dagen skriver idag att en temadag om psykisk ohälsa kommer att hållas i Saddleback Church, en av megakyrkorna i USA. ”Vi vill öka kunskapen och hjälpa enskilda att förstå att de inte är ensamma i sin kamp” säger Rick Warren (pastor i församlingen) som förlorade sin son i självmord våren 2013.

Det här initiativet gör mig oerhört glad. Psykisk ohälsa är idag den vanligaste orsaken till långa sjukskrivningar. Knappt hälften av alla kvinnor och ungefär var fjärde man blir deprimerad någon gång under sin livstid. Därmed är detta något som angår oss alla, antingen det drabbar oss personligen eller våra anhöriga, vänner eller arbetskamrater.

Den psykiska ohälsan gör inte heller halt vid kyrkporten. Likaväl som troende får cancer blir de också deprimerade och psykotiska. Jag tror tyvärr att det kan vara svårare att berätta om sin psykiska ohälsa än om fysisk sjukdom, bl a därför att det inom kristendomen talas mycket om glädje och frid. I Bibeln står det att man ska glädja sig, hur ska jag då kunna berätta om detta bottenlösa mörker?! Om jag bara vore en ”bättre kristen” så skulle jag inte tappa greppet när ångesten kommer…

Sanningen är att det finns inga bra eller dåliga kristna. Det finns bara kristna. Som har problem precis som den som inte tror.

Jag har knappt läst Bibeln alls den här vintern. Jag har bett ytterst lite. Det har varit mycket förlamande trötthet och vild ångest, väldigt lite glädje och frid. Men jag vilar i en hand som är tillräckligt stark för att hålla både mig och allt det hemska. Den handen finns där, oavsett vad jag gör eller inte gör. Den är outtröttlig, varm och evig. Den tillhör Honom som svettades blod natten innan han korsfästes. Han vet vad ångest är. Jag tror inte att han tycker det känns obekvämt när vi pratar om psykisk ohälsa i kyrkan.


Mar 21 2014

Med skärpan inställd på vägen

01b8cb6e3d8f9ff6a54dc048cfd8e26ce0e3969563

Igår tog jag två bilder på samma väg, med väldigt olika resultat. Den första är tagen med skärpa på regndropparna på vindrutan. Det är ganska svårt att köra när man bara ser detta framför sig. Man får köra lite på känn, och risken är att man missar något viktigt… Den andra är tagen med skärpa på vägen. Känns genast bättre ur trafiksäkerhetssynpunkt.

01797f84f006629eebc7716155912be66fcfbd1b02Nu riskerar jag att låta som en förespråkare för klichéartat positivt tänkande, men jag fortsätter ändå för jag tycker att de här bilderna är så talande. Vad du än vill åstadkomma i livet så är jag rätt säker på att det finns hinder på vägen. Men jag är övertygad om att det inte är antalet hinder som är avgörande för om målet nås eller inte, utan om du kan fokusera på rätt saker. Fokus på regndropparna kommer med stor sannolikhet att leda till en olycka. Fokus på vägen kan leda dig hur långt som helst.

Så idag försöker jag fokusera på vägen. Regndropparna finns mitt framför mig i form av begränsningar, oförmåga, ohälsa. Det är lätt att blicken fastnar där, på vindrutan. Men om jag tittar längre bort ser jag vägen. Vet inte exakt vart den leder, men jag försöker följa den. Framåt.

 


Feb 4 2014

”stop holding on and just be held”

De senaste dagarna har jag tänkt på akrobater. Ni vet, sådana där skickliga cirkusartister som svingar sig i trapetser, släpper taget, slår volter och fångar upp varandra igen. De håller inte i varandras händer, utan de håller i varandras underarmar istället. Vilket innebär att om en av dem tappar greppet så håller ändå den andra kvar.

De flesta av oss är inte cirkusartister. Vi har oftast fast mark under fötterna. Livet rullar på med jobb, dagishämtningar och fredagsmys. Men rätt som det är öppnar sig en avgrund och om vi inte orkar hålla i oss, om ingen annan håller i oss – så faller vi. Långt. Hårt. Det kan vara fysisk sjukdom eller psykisk ohälsa får marken att försvinna under fötterna. Då orkar man ofta inte hålla kontakten med vänner. Man vill inte bjuda hem någon till ett stökigt kaos, och förresten mäktar man varken med att laga mat eller ens lyfta telefonluren. Jag har varit där, är där fortfarande delvis. Men jag är så lyckligt lottad att jag har en man och vänner som håller i mig som akrobater gör. Hade det hängt på min förmåga att hålla i så skulle det varit kört för länge sedan, men deras grepp är lika fast oavsett hur svagt mitt är.

Det akrobaterna gör ser svårt ut, men att hålla i en vän är lättare än du kanske tror. Ring, sms:a, håll kontakten. Laga extra mycket mat och åk över till någon med en färdig middag. Eller, vilket hände mig härom dagen: en vän kom och drack kaffe i mitt kök som svämmade över av tomma mjölkförpackningar, creme fraicheburkar och annan återvinning. Hon tog med sig alltihop och slängde det. Så enkelt kan det vara.

Min önskan är att alla skulle ha någon som håller i dem så hårt att de inte faller. Alldeles bortsett från vad de kan eller inte kan göra för stunden.  ”You’re not alone, stop holding on and just be held…” som Casting Crowns sjunger i sången Just be held.


Mar 5 2013

Mediarapportering som skadar sakfrågan?

Lördagens Rapport-sänding basunerade ut att ”var tredje gymnasieelev har skadat sig själv för att lindra ångest, visar skrämmande statistik …” Man intervjuar en ung kvinna som haft ett väldigt svårt självskadebeteende. Men forskaren som gjort studien säger ”det är en heterogen grupp, det finns ungdomar som provat en gång men saknar andra tecken på psykisk ohälsa”.

Erik Helmerson skriver om detta i DN under rubriken Inte riktigt så skrämmande. Han menar att inslaget i någon mån är vilseledande – eftersom forskare sätta ljus på sina hjärtefrågor och journalister vill ha en bra story finns det en risk att resultat framställs som  mer alarmerande än de verkligen är. Sant. Säkerligen studsar många till i TV-soffan inför det stora antalet ungdomar som skadat sig själva: 35%. Helmerson konstaterar att i dessa 35% inkluderas ”alla som provat en gång” och att x antal procent av dessa kanske har lekt en dum lek när de varit på fyllan, inte skadat sig för att lindra ångest.

Den som först blev chockad av Rapports inslag, och sedan läser vad Helmerson skriver, kan alltså andas ut och tänka: det var inte så farligt. Och där finns det riktigt stora problemet. Om det ”bara” skulle vara 10% som har skadat sig för att lindra ångest – är det inte alarmerande då?!?

Läs mer om självskadebeteende på SHEDO’s hemsida.

 


Nov 19 2012

Kan vi bota ångest med jämställdhet?

I en undersökning från SCB svarar 25% av kvinnorna att de har besvär med oro, ängslan och ångest. Motsvarande siffra för män är 14%. DN skriver:

Jämställdheten har gått framåt under de senaste 30 åren. Under samma period har oron och ångesten ökat bland befolkningen – mer hos kvinnor än hos män. Men Danielsson (psykiater och forskare i folkhälsa) tror ändå att jämställdhet är en av lösningarna.” Hon menar att det är en fruktansvärd kamp för kvinnor att få samma positioner som män i arbetslivet.

Jag tänker inte ge mig in i någon feministisk debatt om jämställdhet. Konstaterar bara att vi har skapat ett samhälle som många uppenbarligen inte orkar leva i. Och att vår tids ledord, tolerans, lätt verkar glömmas bort när man diskuterar arbetsliv, sjukskrivningar och livsval. Den som väljer en annan väg än heltidsjobb och statusjakt av ideologiska skäl är avvikande. Den som måste  välja ett lugnare tempo för att inte gå sönder, befinner sig i ständigt underläge när man pratar om produktivitet, skatteintäkter och pensionspoäng.

Själv har jag just fått dra i nödbromsen för att inte spåra ur i allt roligt, spännande som finns på min agenda den här hösten. Än en gång har jag tvingats inse att den utmattning jag föreläste om förra veckan inte är en avklarad merit som hänger inramad på väggen, utan en verklighet jag måste förhålla mig till varenda dag. 

Jag tycker att man förminskar resultaten från SCB:s undersökning om man bara tittar på det med jämställdhetsglasögonen på. Hur många andra förändringar har inte samhället genomgått under de senaste 30 åren, som påverkar den psykiska hälsan?! Visst finns det ett strukturellt problem i det att kvinnor (i snitt) numera förvärvsarbetar i betydligt större utsträckning, medan män (i snitt) inte har ökat sitt hushållsarbete i samma grad. Och detta kan säkert påverka kvinnors psykiska hälsa.

Men ett större problem tror jag är att hela samhället är inriktat på ekonomisk vinst. Vi behöver sätta människan i centrum, inte vinsten. Sociala företag som Basta skapar riktiga arbetstillfällen utan att drivas av vinstintresse. På kort sikt ger det försörjning och självkänsla till kantstötta människor, på lång sikt slipper vi enorma kostnader för vård, rättsväsende, bidrag  m m. Därför borde ekonomerna som skriver i DN: ”Satsning på entreprenörer kan vända ekonomisk kris” lägga till en sak på sin lista: underlätta start och drift av sociala företag!

 

 

PS. Ångest botas inte med jämställdhet, utan med medmänsklighet. Bland annat.

 

 

 

 

 


Nov 17 2012

Varför ska alla ha lika rättigheter?

Jag har just varit på del 2 i utbildningen till attitydambassadör inom (H)järnkoll. Roliga dagar med många skratt, intressanta samtal och livsöden som gör en mållös. Inom (H)järnkoll pratar vi mycket om att människor ska ha samma rättigheter, oavsett psykiska olikheter. När man argumenterar mot diskriminering tror jag att man också måste prata om var rättigheterna kommer ifrån. Det är inget konstigt, men jag tycker att det behöver sägas: grunden till lika rättigheter är lika värde. Det kanske är så självklart att man inte tänker på att säga det. Men jag tror att vi behöver lyfta frågan om människovärde för att få mer tyngd bakom slagorden. En av ambassadörerna hade plockat med sig planscher från Psykekampanjen som på ett ypperligt sätt satte ljuset på det här perspektivet:

 

 


Nov 15 2012

Du är vad du köper

Åsa Beckman skriver en mycket kärnfull krönika i DN idag. Hon beskriver hur hennes väninna skulle köpa en vattenkokare. Expediten log hjärtligt ända tills väninnan förklarade att hon tänkt sig den billigaste varianten. ”Då blev expeditens leende plötsligt fullt av förakt och han pekade slarvigt inåt affären och sa kort: ”Där borta.” (…) I ett samhälle där vi allt mer värderas efter vår köpkraft är det ytterst riskabelt. Bara de köpstarka behandlas som attraktiva människor.”

Den här händelsen är en tragiskt tydligt exempel på hur vi i vårt samhälle värderar människor efter deras plånbok. Här finns också en av orsakerna till att dålig ekonomi och psykisk ohälsa ofta går hand i hand. När lönen är liten eller sjukpenningen inte beviljas kan varje fönsterkuvert i posthögen ge sådan ångest att man inte ens orkar öppna det. Utöver detta får man också bära samhällets dom: Du har inte råd, alltså är du mindre värd. 

Få skulle stå för en sådan åsikt i ett samtal. Men vi har skapat ett samhälle med vissa normer. Och om man inte klarar av att nå upp till dessa normer blir man avvikande. Man blir en annan sort. En som inte har råd. Och det är skamfyllt. Jag vet, för trots att jag absolut inte kan kalla mig fattig så var jag härom veckan med om en situation där en aktivitet planerades som jag inte hade råd med – trots att det inte var något extravagant.  Jag blev tyst och ledsen och gick därifrån så fort som möjligt. Trots att alla närvarande var mina goda vänner som jag vet accepterar mig precis som jag är. Men i vårt samhälle finns en oerhört stark koppling mellan konsumtion och identitet, som säger: du är vad du köper.

Denna koppling får konsekvenser för den som fick ångest av fönsterkuverten när hon går och handlar. För om hon hamnar bredvid en granne på ICA, och han plockar ner Tropicana-juice i sin vagn, då hejdar hon sig ett ögonblick och låtsas fundera. När grannen har gått vidare väljer hon ICA Basic-juicen. Det kallas skam. Och skammen får sin näring från den felaktiga föreställningen att konsumtion och människovärde hänger ihop. Du behöver vara trygg i dig själv för att kunna välja ICA Basic-juicen med stolthet.

Dålig ekonomi och psykisk ohälsa följs alltså ofta åt. Det sägs ofta, så ofta att vi kanske inte tänker på vad det egentligen innebär. Kom ihåg att det inte handlar om statistik i första hand. Det handlar om din granne som står bredvid dig på ICA. Se på henne – inte på juicen.

 


Nov 14 2012

Att skada sig själv – alternativ smärtlindring

Psykologen Jonas Bjärehed har forskat om självskador bland ungdomar. Han menar att problemet är lindrigt och övergående för de flesta. DN och SvD skriver om detta.

”Problemet med de senaste årens ”larm” om självskadebeteende är att man delvis kan ha överdramatiserat allvaret, säger han. Forskare och experter har belyst fenomenet utifrån den erfarenhet som man hade i psykiatrin sedan tidigare, från patienter med allvarliga psykiska problem med emotionellt instabil personlighetsstörning eller borderline (…) genom att använda den förklaringsmodellen så har man kanske överskattat betydelsen av många ungas självskadebeteenden – eller så kan man säga att man har undertolkat dem. Man har inte brytt sig om att undersöka vad självskadorna står för.”

Man ser lätt självskadebeteendet i sig som det stora problemet, men jag tror att det ofta att det finns en underliggande orsak till beteendet. Som djupt deprimerad tonåring skadade jag mig själv i viss utsträckning. Men det var i 20-årsåldern – när jag mådde bättre  - som jag började skära mig ordentligt. Det låter onekligen motsägelsefullt.

Ungdomar skadar sig av olika orsaker. För vissa är det något man testar när man är uttråkad. En del straffar sig själva. I vissa gäng ska man ha många ärr för att få vara med. Några hoppas att omgivningen ska se skadorna och förstå att de mår dåligt. Andra använder det som ångestlindring. När själen gör ont kan man, genom att skära sig, flytta smärtan till kroppen. Det blir konkret och tydligt. Blodet som rinner är lättare att handskas med än den osynliga ångesten.

När jag började förstå hur illa tilltygad jag blivit – och hur gott livet faktiskt kunde vara – stod jag inte ut. Det gjorde för ont att bli hel. Jag skar mig inte för att någon skulle se mig, jag var redan sedd. Att skära sig var smärtlindring för mig, hur konstigt det än låter. Det fungerar både psykiskt och fysiskt. Vid smärta utsöndrar nämligen kroppen endorfiner som ger en tillfälligt lugnande effekt.

Så, om du upptäcker att någon i din närhet skadar sig själv: bli inte alltför skärrad över själva såren, utan försök förstå varför såren finns där. De som skär sig p g a grupptryck behöver nämligen annan hjälp än de som skär sig av ren och skär ångest. Men alla mår bra av att någon ser dem i ögonen och frågar hur de mår.

Läs DN:s artikel här http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/unga-som-skadar-sig-tolkas-ofta-fel och besök även http://shedo.org/ som är är en ideell förening vars syfte är att sprida kunskap om ätstörningar och självskadebeteende, ge stöd åt drabbade och anhöriga samt arbeta för en bättre vård för dessa patientgrupper.

 

 

 

 

 

 

 


Aug 22 2012

Det var en gång en båt

Hon hade legat på land så länge att hon knappt kom ihåg hur det kändes när vågorna slog mot skrovet. Genom åren hade båten liksom sjunkit djupare och djupare ner i jorden. Varje sommar växte gräs och blommor upp runt omkring. Gömd i grönskan såg inte båten så bra, men hon kunde höra hur de gamla motorbåtarna puttrade förbi ute på fjärden. Hon hörde de nyare med vrålande motorer. Och hon kunde se segelbåtarnas master när de tyst gled in mot bryggan.

En dag hände något märkligt. En stor, lurvig hund som hade tagit sitt morgondopp i havet kom springande längs stigen. Han stannade till precis bredvid båten och skakade på pälsen. Vattendropparna stänkte över hela styrbordsidan.

”Uuuiiii!” skrek båten förskräckt. Det var kallt och blött. Hon rös lite när dropparna rann nerför skrovet.

Hunden vände sig förvånat om.

”Åh, ursäkta. Jag såg dig inte.”

”Eh…ingen fara. Hm. Dom flesta gör inte det” svarade båten med lite rosslig röst.

”Varför ligger du här?” frågade hunden och la huvudet på sned. ”Du borde väl ligga där nere vid bryggan med dom andra.”

Båten sneglade osäkert nedåt vattnet.

”Kan du göra sådär igen?” bad hon sedan. ”Skvätta på mig”.

”Jag kan försöka, det finns nog lite kvar.” sa hunden glatt. Han ruskade på pälsen och vattnet stänkte på nytt över båten. Det smakade salt.

”Vi ses då!” sa hunden och satte av längs stigen igen.

Båten låg kvar och kände sig konstig. Ogräset skavde i fören. Det kom en vindpust, och några trädgrenar släpade irriterande mot relingen. Hon försökte återkalla känslan av det där friska, salta vattnet… Först hade hon blivit skrämd när hunden stänkte på henne, men sedan hade hon känt igen smaken. Förr i tiden hade hon känt den varje dag. Men det var innan olyckan.

Hon hade råkat skrapa upp lacken på några vassa klippor när hon åkte för fort genom det smala sundet. Fult blev det, och pinsamt kändes det. Hon mindes tydligt hur den stora, vita yachten hade hånskrattat när hon la till vid bryggan för att inspektera skadorna (tur i oturen att hon redan var röd, så att det inte syntes hur det hettade i skrovet).

Båten hade dragit sig upp på land för att hämta sig lite, och slippa de andras frågor och blickar. Hon hade inte tänkt stanna där så länge. Men hur det nu var så lyckades hon inte laga reporna i lacken själv. Några hål var det också, förresten. Och hon ville inte bege sig ner till varvet, för då måste hon ju dra hela historien igen – och bli uttittad av de andra. Därför stannade hon på land.

Om inte hunden hade kommit så hade den här dagen varit som alla andra dagar. Lugnt hade hon legat och lyssnat på insekternas surrande, tills det blev dags att sova. Tryggt och förutsägbart. Men nu kunde båten knappt tänka på något annat än de där blöta dropparna och den salta smaken. Solen gassade. Det hade varit uppfriskande med en sväng ut till fyren och tillbaka. Få känna hur vattnet forsade kring fören… Båten försökte vrida på sig för att se hur långt det var ner till bryggan. Det knakade till. En gren stack in genom ett av hålen i skrovet.

”Aj!” skrek båten och sjönk tillbaka i sitt vanliga läge igen. En måsskit landade med ett ”splatt” på durken. Hon suckade. Det var nog dumt att tänka på havet, fånigt att börja längta och drömma sådär.

Men vad var det hunden hade sagt innan han gick? ”Vi ses då!” Han kanske kommer tillbaka. Kanske redan i morgon, tänkte båten hoppfullt medan de sista vattendropparna dunstade bort i solskenet.

 


Apr 27 2012

Expert på sitt eget liv

På DN möts jag idag av denna dystra rapport: ”Får personer med psykisk funktionsnedsättning vård och stöd utifrån sina behov? Det är huvudfrågan i den rapport som Socialstyrelsen i dag överlämnar till regeringen. Tyvärr blir svaret nej.”

Läs hela artikeln här: http://www.dn.se/debatt/kommunerna-sviker-de-psykiskt-funktionsnedsatta

Eftersom 34 av 100 granskade kommuner helt saknar bostäder för psykiskt funktionsnedsatta tvingas många bo långt ifrån släkt, vänner och sociala nätverk.  1995 års psykiatrireform syftade till att ”öka psykiskt funktionsnedsatta människors möjligheter att delta i samhället och leva ett liv som andra. Vikten av individuell anpassning lyftes fram.” De stora institutionerna avvecklades, och enligt gällande föreskrifter bör LSS-boenden nu vara utformade för 3-5 personer. Socialstyrelsen har dock funnit sådana boenden för 15 personer, och boenden som styrs av socialtjänstlagen med 22 platser. Institutionerna är på väg tillbaka…

Individens behov sätts alltså åt sidan för effektivitetsvinster. Frågan är dock om det verkligen blir några vinster på lång sikt? Jag har svårt att tro det. Grundfrågan måste ju vara: hur kan vi hjälpa människor att återhämta sig från psykisk sjukdom?

Psykologer och psykiatriker är experter på psykiska sjukdomar och funktionsnedsättningar – de kan diagnosticera, medicinera, journalföra och (förhoppningsvis) föra goda samtal. Men det finns bara en person som är expert på sitt eget liv – den som hela cirkusen faktiskt gäller!  Alltför ofta får huvudpersonen dock bara en statistroll i sin egen sjukdomshistoria. Det finns många exempel på läkare och handläggare som har pratat om patienten i tredje person, fast hon/han sitter runt samma bord.

En mycket viktig del i återhämtningen tror jag är att brukaren själv får inflytande över sin behandling, ges valmöjligheter och över huvud taget ses som ett subjekt, inte ett objekt. Psykologen Alain Topor har skrivit lysande om återhämtning i sin bok Vad hjälper? Han lyfter fram att en person inte kan återhämtas (jämför med rehabiliteras). Det är ett arbete personen själv måste göra – med hjälp av andra. Vidare beskriver Topor återhämtning som en process där individen ”skaffar sig makt över sitt liv (…) Makten måste erövras över symtomen och i förhållande till vårdinstanserna, till personalen inom psykiatrin och socialtjänsten och de anhöriga. Att ha makt över sitt eget liv innebär inte att göra det man vill, när man vill och hur man vill. Att ha makt innebär att kunna påverka sitt livs förlopp…”

Det är dock svårt eller omöjligt att tillskanska sig den här makten samtidigt som man är svårt plågad av psykisk ohälsa. De professionella som möter människor med psykisk ohälsa behöver dela med sig av sin makt. De behöver lyssna på vad brukarna själva upplever hjälper eller stjälper. De behöver lyssna på experterna!