Sep 14 2012

”Oanade möjligheter”

Lyssnade på en föreläsning av Sören Hertz igår, psykiatriker och författare till boken Barn och ungdomspsykiatri – nya perspektiv och oanade möjligheter. Publiken bestod till största delen av familjeterapeuter. Jag kände mig lite som en katt bland hermelinerna, men det var oerhört givande – följ med i den här tankegången:

Barn gör alltid sitt bästa utifrån sina förutsättningar och situationen de befinner sig i. Men ibland uppfattar vuxenvärlden deras ”bästa” som ett problembeteende, t ex hyperaktiva barn med koncentrationssvårigheter som inte sitter stilla. Hertz menar att problembeteendet ska ses som ett sätt att kommunicera. Med sitt beteende berättar barnet något för oss. Beteendet är inte ett problem i sig, utan ett symptom på ett underliggande problem (OK, det blir också ett problem i sig om någon far runt som en helikopter i klassrummet, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar…) Om de vuxna kan höra vad barnet kommunicerar, t ex ”jag känner mig dum och jag tror inte att jag klarar av uppgifterna, därför flaxar jag omkring i rummet istället för att ens försöka jobba” och kan svara på det, t ex genom ge barnet uppgifter som är på lämplig nivå och tydligt visa att man tror att hen klarar av dem, så finns det en god chans att beteendet också förändras.  Att svara på beteendet, typ ”nu MÅSTE du sitta STILL!”  ger däremot ingen bestående förändring.  Detta har Hertz konstaterat i sitt mångåriga arbete med barn och ungdomar.

Hertz pratar om människan som en bio-psyko-social varelse. Uttryckt på ett enklare sätt är vi inte apelsiner, uppdelade i olika klyftor, utan mer som milkshakes där allt är sammanblandat :) Kropp, psyke och omgivning påverkar varandra. Det har dock inte vården/psykiatrin/skolan uppmärksammat tillräckligt mycket, och därför medicinerar vi många tillstånd som egentligen skulle kunna förändras på andra sätt. Vid positiv social interaktion stimuleras hjärnans produktion av vissa substanser som behövs för att vi ska kunna fungera på ett bra sätt.

Tanken är svindlande och fantastisk: vissa mediciner skulle kunna ersättas av sociala processer. Därmed inte sagt att mediciner är onödiga! Men jag hoppas att vi vågar utforska de här möjligheterna att minska den kemiska medicineringen, och satsa på den läkande kraft som finns i bekräftande relationer. Det gäller inte bara barn med koncentrationssvårigheter!

 


Maj 3 2012

Från kaos till resurs

Under livets gång har jag mött BUP, psykiatrisk slutenvård, socialtjänsten, kommunens öppenvårdspsykiatri samt landstingets kurator. Vad tänker man när man hör att en person varit i kontakt med alla dessa instanser? Om du inte känner mig, vilken sorts person målar du upp i tanken? Det är värt att fundera över, bl a därför att den attityd som personalen inom vård, psykiatri och socialtjänst möter människor med kan påverka hela behandlingens utfall.

Ulla-Karin Schön och Lisa Ask på Högskolan Dalarna driver just nu ett projekt som kallas Erfarenhetspanel. Till panelen har de sökt deltagare som har erfarenhet av psykiatrin, antingen som anhörig till en patient/brukare eller som själverfaren. På den första träffen var vi knappt 30 deltagare från hela Dalarna. Ytterligare några följde träffen via webben. Det var väldigt speciellt att höra alla (kortfattat) berätta om sina livsresor. Så mycket svårt och samtidigt så mycket kampvilja, envishet och humor.

Erfarenhetspanelen har tre huvudsyften. Vi deltagare ska vara en resurs i:

  • forskning – som bollplank, t ex vilken typ av frågor som ska ställas i en enkät för att brukare ska finna det värt besväret att besvara den.
  • utbildning – att berätta sin historia för studenterna på socionom- och sjuksköterskeprogrammen, samt stå till förfogande som intervjuperson när de skriver uppsatser.
  • praktik (d v s landstingets och kommunerna) – att komma ut och berätta sin personliga historia vilket ger personalen en annan typ av ”fortbildning” än den de annars får, samt hjälpa till med brukarutvärderingar av verksamheten.

Under våren och sommaren träffas panelen några gåner för att lära sig mer om vad forskning och brukarutvärdering är, och för att träna sig i berättande. Till hösten hoppas vi komma igång med lite praktiskt arbete.

Jag är oerhört glad över panelen, där våra erfarenheter bl a kan bidra till att framtidens sjuksköterskor och socionomer är lite bättre rustande för arbetslivet när de börjar jobba – vilket leder till att brukarna får bättre hjälp. På det viset skapar vi en mening i det meningslösa. Kaoset vi har upplevt är inte bortkastat, det kan vändas till en resurs.