Apr 20 2012

Vad driver en perfektionist?

Två systrar i 20-årsåldern skriver till DN:s Fråga Insidan och berättar om ett stort problem: de är så perfektionistiska och självkritiska att de avstår från sociala aktiviteter, bloggande m m av rädsla för att inte prestera tillräckligt bra. http://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2012/04/20/vi-vagar-inte-gora-det-vi-vill/Vi upplever dagligen att det uppstår situationer där vi har för höga krav på oss själva för att göra det vi vill. Vi har båda tankar om att vi vill göra olika kreativa saker såsom måla, spela instrument eller sjunga men vi är för hämmade. Vi anser inte oss själva som osäkra, utan tvärtom upplever vi ofta att vi för det mesta är något bättre än de flesta andra.”

a

Psykologen Liria Ortiz som besvarar frågan visar stor förståelse för problematiken och tipsar om några olika övningar tjejerna kan göra för att komma över sin rädsla och våga mera, t ex följande: ”Ett sätt är att ompröva den ”katastroftanke” som förmodligen finns inbyggd i er perfektionism. Tänk efter vad som hände vid ett tillfälle när ni inte gjorde helt perfekta insatser. (…) Förmodligen kommer ni att kunna konstatera att i verkligheten inträffade inte en katastrof utan snarare inget särskilt. Hitta fler sådana här tillfällen och använd dem för att lära er att även den medelmåttiga prestationen har uppskattats och visat sig möjlig för er att leva med. En övning som jag föreslår är att ni aktivt och medvetet exponerar er för att inte vara perfekta, och på det sättet fortsätter att utmana ”katastroftanken”. Det handlar om att starta er blogg och publicera texter som enligt er inte är perfekta.”

a

De här råden som Ortiz ger är utmärkta. Exponering är en av de mest använda KBT-teknikerna. Man utsätter sig för det man är rädd för, och väljer att stanna kvar i situationen trots starkt obehag. För varje gång man gör det avtar rädslan och blir mer lätthanterlig. Det fungerar! Men ändå saknar jag något i Ortiz svar. Varför de här tjejerna ett sådant tvång att prestera perfekt i alla situationer? Vad är drivkraften bakom prestationsångesten?

a

Som ”hyfsat nykter prestationsalkoholist” kan jag bara berätta vad som har drivit mig i min jakt efter bästa tänkbara resultat. Först och främst har det handlat om att få bekräftelse. Jag har haft en desperat längtan efter människors bekräftelse. Utan att förstå att den bekräftelse man får för prestationer är ytlig. Det är som att småäta godis när man egentligen behöver äta middag – gott för stunden men fyller inte det verkliga behovet: behovet av bekräftelse för den jag är.

a

Jag har iakttagit mig själv utifrån, ständigt funderat över hur jag tar mig ut i andras ögon. Det var ett plågsamt sätt att leva. Och det gjorde mig väldigt egocentrisk. Det gick åt mycket energi till att lista ut vilket intryck jag gjorde, hur det jag gjorde tog sig ut, hur den och den reagerade…

a

Det finns inget datum när en omvälvande förvandlingen skedde. Ingen punkt i historien när allt förändrades. Det som finns är ungefär femton år av långsamt skiftande fokus. Sakta flyttar jag själv ut ur universums centrum. In flyttar Gud. Då och då knuffar jag ut honom och slår mig ner där i mitten igen. Efter ett tag inser jag hur skevt det känns och makar mig åt sidan, mer eller mindre motvilligt. Det handlar inte om någon utplåning av jaget, snarare tvärtom. Det handlar om att låta allting få sina rätta proportioner. När jag fokuserar på mig själv, då ser jag…mig själv, bara mig. När jag vänder mig mot Gud får jag möta hans blick. Där finns den sanna bekräftelsen. Han granskar mig inte kritiskt, han berömmer mig inte för något jag åstadkommit. Istället tar han emot mig. Som jag är. Med en ovillkorlig kärlek som inte frågar efter vad jag kan eller inte kan. Gud har skapat mig och älskar mig! Bekräftad av honom behöver jag inte iaktta mig själv utifrån hela tiden. Jag kan t o m våga blogga, trots att alla inlägg inte blir perfekta…