Mar 8 2013

När tragedin kommer för nära – hur uttalar vi oss då?

Tidningen Dagen skriver idag att ”en man åtalas för fem fall av våldtäkt mot barn, och ett fall av sexuellt tvång mot en då 14-årig flicka” Övergreppen har skett i lokaler som tillhör pingstkyrkan i en mindre ort i Östergötland. Innan dom har fallit bör man förstås inte uttala sig alltför tvärsäkert. Men med tanke på hur svårt det är att få sexualbrott att gå till åtal så finns det förmodligen god grund för detta. Det är tragiskt och förfärligt. Men församlingens kommentar till Dagen är också tragisk: ”Mannen står fortfarande med i vårt medlemsregister, men har inte varit aktiv i församlingen på tre år” säger föreståndaren i den aktuella församlingen. Övergreppen ska ha skett 2005 och 2006. När mannen alltså var aktiv i församlingen. Jag vet inte om föreståndaren sa något mer, som Dagen valde att inte publicera.  Tyvärr finns den ett sorts avståndstagande i den här föreståndarens uttalande, både från offret och förövaren. Det värsta är inte det som sägs, utan det som inte sägs. För det hade ju varit klädsamt med ett uttryck för medkänsla. Och någon sorts insikt om vilket stöd församlingen vill och behöver erbjuda, till offret men också till förövaren.


Nov 28 2012

Det borde räcka med ett ”nej”

”Kvinnan sade nej och försökte hålla ihop benen. Men när mannen fortsatte ”stängde hon av”, har kvinnan berättat i förhör. Nu har Värmlands tingsrätt friat mannen från våldtäkt, trots att domstolen är övertygad om att hennes berättelse stämmer.”  Så skriver SvD och DN idag. Åklagaren säger: ”Vi har ett problem här, man tutar i unga kvinnor att ett nej räcker.” 

Ja, att det finns ett problem är uppenbart. Frågan är vilket det verkliga problemet är?

Det är svårt med lagar. Och tolkning av lagar. Enligt lagen krävs ”hot eller våld” för att det ska vara en våldtäkt. Hot kan uttalas med ord, och jag tror det främst är sådana hot lagen syftar på. Men hot kan också finnas i en blick, en gest, ett sätt att hålla fast, ett tonfall. En situation kan upplevas som oerhört hotfull utan att ett enda ord sägs.

”När man tänker på en våldtäkt föreställer man sig att offret skriker och gör mycket motstånd men många blir istället paralyserade och kan varken skrika eller göra motstånd. Hur man reagerar är inget man själv kan styra över. Trots denna kunskap förväntar sig de flesta att offer gör motstånd.” skrev Carl Göran Svedin (professor i psykiatri), Linda Jonsson (socionom och doktorand) och  Ulrika Rogland (åklagare) på SvD Brännpunkt 9 maj 2012.

Det är svårt att bevisa ett hot som kanske inte uttalas med ord, men som ändå är så starkt att man blir paralyserad och ”stänger av”. Enligt lagen är det då inte en våldtäkt, trots att det är det i praktiken.

Man ”tutar i” unga kvinnor att ett nej räcker. Men eftersom det inte räcker i domstolen bidrar varje friande dom till en allmän föreställning om att man måste använda grovt våld för att det ska vara en ”riktig” våldtäkt. Den föreställningen kan män använda för att rättfärdiga sitt beteende. Unga tjejer använder den för att trycka ner varandra eller sig själva. Så har vi i vårt samhälle skapat ett sätt att prata som gör att vissa övergrepp betraktas som okej (eller ursäktade), medan andra anses vara våldtäkter som ska bestraffas. Båda sorterna kan ge samma svårläkta sår i själen.

Nej betyder nej. Även om det inte ropas i megafon. Den som kniper ihop benen v-i-l-l  i-n-t-e. Struntar man i det begår man en våldtäkt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Maj 10 2012

Vuxen & sexig på utsidan, liten och trasig på insidan

DN har i flera artiklar berättat om barnprostitution i Sverige. http://www.dn.se/sthlm/har-saljer-barn-sex-i-stockholm Vi vill inte tänka på så hemska saker, men sanningen är att det händer hela tiden. ”Enligt en ny undersökning från Linköpings universitet har cirka 1,5 procent svenska ungdomar någon gång sålt sex, fler pojkar än flickor”. Få åtalas för att ha köpt sex av minderåriga, och ännu färre får några påföljder att tala om. ”Sammanlagt anmäldes 542 fall av köp av sexuell handling av barn 2006–2010. Av dessa ledde 26 till fällande dom.” I endast 4 fall blev påföljden fängelse. Beatrice Ask och Maria Larsson medger nu att det finns brister i skyddet av barn i sådana här fall – kanske p g a att lagen inte tillämpas som den borde. http://www.dn.se/sthlm/ministrarna-erkanner-brister-i-skyddet-av-barn

Förvånansvärt många bloggare och kommentatorer fokuserar då inte på brotten som begås, utan på hårklyverier när det gäller åldrar och vem som ska räknas som ”barn”. Som om det var själva problemet! Någon tolkar t o m detta som ett sorts förminskande av kvinnor, att jämställa dem med barn utan ansvar för sitt handlande.  OK,  vanligtvis kallar vi inte 17-åringar ”barn” i dagligt tal. I lagens mening är de dock barn. Och jag vågar påstå att de tonåringar som säljer sex ofta är betydligt yngre på insidan än utsidan. Man kan vara välutvecklad och vuxet sexig på utsidan, men fortfarande åtta-nio år inuti…

Många som säljer sex har själva varit utsatta för någon form av övergrepp. Andra halkar in i detta för att de behöver pengar eller för att det till en början verkar vara en spännande lek. Med tiden utvecklas ”leken” till en karusell av förnedring och skam som det är svårt att hoppa av. Läs gärna Caroline Engvalls blogg http://intetillsalu.wordpress.com/ om unga som använder sex som en sorts självskadebeteende.

Många tonåringar har svårt att överblicka de långtgående konsekvenserna av sitt agerande. En tonåring som dessutom mår dåligt p g a övergrepp, undermålig vuxenkontakt, dålig självkänsla m m har naturligtvis ännu svårare att bedöma konsekvenser. Om man ändå förstår att det finns risker med ett visst beteende är risken stor att man struntar i det eftersom man ändå inte tycker att man är värd någonting.

”...i de flesta fall har barnen inte varit föremål för socialtjänst eller polis tidigare utan kommer från, på ytan, välfungerade familjer. Det vi kan se som en röd tråd är avsaknad av närvarande föräldrar, inte som att föräldrarna inte bryr sig, utan föräldrar som inte tar sig tid för sina barn utan har fullt upp med sina karriärer” skriver DN. Därmed bollas frågan tillbaka, från ministernivå till familjenivå. Från lagtext till köksbord. Det är där det allra viktigaste händer.


Maj 9 2012

Är det OK att stjäla bilen om nyckeln sitter i?

Idag vill jag tipsa er om en mycket viktig och angelägen debattartikel i Svd:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/bilden-av-valdtakten-maste-andras_7181901.svd

En professor i psykiatri, en doktorand och en åklagare lyfter fram att folk i allmänhet ofta har en felaktig bild av vad en våldtäkt är. Man tror att förövaren oftast är okänd, när de flesta våldtäkter faktiskt sker av någon offret känner eller åtminstone är bekant med. Man tror att förövaren använder mycket våld och att offret skriker högt. I själva verket blir många helt paralyserade och kan inte få fram ett ljud, än mindre göra våldsamt motstånd.

Varför är det då så viktigt att bilden av våldtäkter stämmer överens med hur det ser ut i verkligheten? Bland annat för att offrens process av upprättelse och helande blir så mycket enklare om de från början förstår att det de varit med om är just en våldtäkt, och att det inte är OK. Om offret själv har bilden av en våldtäkt som ett överfall i en mörk park, kan det vara svårt att söka hjälp och prata om det som hände i en mjuk säng på bästa kompisens fest.

Både på samhällsnivå och på personlig nivå kan okunskapen leda till att offren fördöms och  får ”skylla sig själva”. Det är förstås en tragedi varje gång någon tvingas uppleva det. Men ännu värre är att det bidrar till ett samhällsklimat där sexuellt våld normaliseras och accepteras i vissa situationer! Självklart är risken för att bli våldtagen större om man dricker sig redlös eller följer med någon hem, än om man sitter ensam hemma. Men betyder omständigheterna att brottet blir mindre? Om du går förbi en ny, snygg bil som står parkerad med nyckeln i – tycker du då att du har rätt att stjäla den, eftersom nyckeln sitter i? Nej, just det. Samma princip borde gälla människor också. Ingen har rätt att utnyttja någon annan bara för att chansen dyker upp!


Apr 19 2012

Är ondskan en realitet som vi kan behöva bli befriade ifrån?

Den senaste tiden har vi kunnat läsa i tidningarna om en rättegång i Borås där ett föräldrapar åtalats för att ha kränkt en tonårsflicka när de försökt driva ut demoner ur henne. På http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=305605 och http://www.bt.se/nyheter/boras/demonutdrivning-mot-flicka-i-boras—alla-fyra-atalade-frikandes-(3233848).gm kan man se att föräldrarna friades. ”Som en del i sitt logiska resonemang i den friande domen mot föräldrarna och pastorerna i exorcistmålet menar Borås tingsrätt att ”andeutdrivning eller exorcism inte torde vara sällsynt vare sig inom frikyrkorörelsen i Sverige eller inom den katolska kyrkan internationellt.” Flera pastorer samt Sveriges Kristna Råd har reagerat på detta, eftersom de menar att exorcism är extremt sällsynt i svenska församlingar. Björn Cedersjö från SKR påpekar att ”Vi delar tingsrättens resonemang att våld mot barn inte kan rättfärdigas med hänvisning till religionsfrihet. Våld i samband med kristen utövning/tro är under inga omständigheter accepterat”. Föräldrarna och pastorerna i Borås har tydligen inte gjort sig skyldiga till lagbrott, men utifrån det jag har läst om fallet verkar de definitivt ha brustit i pastoral omsorg, kärleksfullhet och urskiljningsförmåga. Finns det då någon sund andeutdrivning?! ”Vi ber om befrielse för människor och tror på en andlig verklighet. Det händer att det kommer människor till oss som säger att de varit i kontakt med andevärlden och vill ha hjälp med själavård. Precis som i all annan förbön så lämnar vi det till Gud och tror på hans makt.” säger Urban Ringbäck, föreståndare för Smyrnakyrkan i Göteborg. Anders Blåberg, missionsdirektor i Evangeliska Frikyrkan menar att ”andeutdrivning eller exorcism troligtvis är mer förekommande i andra delar av världen, där det finns en större kulturell acceptans”.

Margó Ingvardsson skriver på DN idag: ”Finns det ingen rakryggad företrädare för trossamfunden som utan omsvep kan säga ifrån att barn inte får kränkas i religionsfrihetens namn? Och att djävulsutdrivning är en vidskeplig kvarleva från medeltiden som inte har med religionsfrihet att göra!” Läs artikeln här: http://www.dn.se/debatt/overgreppen-pa-barn-i-religionsfrihetens-namn-maste-stoppas Jag håller helt med Ingvarsson om att barn inte får kränkas i religionens namn! Men jag vill också nyansera bilden lite genom att berätta min personliga historia, om det som jag betraktar som sund befrielse (till skillnad från osund ”djävulsutdrivning”).

När jag var 20 år följde jag med en svensk familj till Sydafrika som assistent/lärare åt deras son. Vi bodde i ett stort hus med havsutsikt i ett av Kapstadens lyxigare områden. När jag rycktes ur mitt vanliga sammanhang och hamnade på en ny plats tog Gud chansen att göra saker i mig som kanske inte varit möjliga på hemmaplan.

En kväll följde jag med familjen på en kristen konferens där Alexander Venter talade. Han pratade bl a om hur Gud vill hela dem som har blivit sårade på området sexualitet. Jag blev väldigt berörd av det han sa. Och ganska frustrerad. Jag tyckte att jag hade bearbetat det jag varit med om så mycket. Jag hade gått i själavård, pratat, gråtit och bett massor. Mycket hade förändrats. Ändå var det som om något satt kvar. Som när man får ett litet metallspån i fingret. Så fort man använder fingret gör det jätteont, men när man tittar efter kan man inte se något. Man kan leva ändå, men det där metallspånet begränsar en… Alexander bad alla som behövde helande när det gällde någon aspekt av sexualiteten att ställa sig upp. Det var bara för pinsamt. Hela familjen jag bodde hos var ju där. Då upplevde jag att Gud sa till mig, som en tanke i mitt huvud: ”Vill du bevara någon sorts anseende, eller vill du bli hel?”. Jag ställde mig upp.

Dagarna efter det här mådde jag fruktansvärt dåligt. Det låg som ett tjockt, mörkt täcke över allting. Familjen såg förstås att något inte var bra. De föreslog att jag skulle prata med deras husgruppsledare, som också varit med på konferensen. Vi träffades hemma hos henne. Jag berättade lite om vad jag varit med om och hur jag mådde. Hon föreslog att vi skulle be för att jag skulle bli fri från falsk skuld och falsk skam. Det var viktigt att jag såg henne i ögonen medan vi bad, sa hon. Jag tänkte att det lät som en smart grej, rent psykologiskt. Skam gör ju att vi slår ner blicken och inte törs visa oss för varandra och för Gud. Att se henne i ögonen skulle vara en nyttig övning. Trodde jag alltså.

Hon började be. Min blick vek sig automatiskt. Jag tittade ner i golvet, bort längs väggarna, överallt utom på henne. Hon påminde mig vänligt men bestämt om att jag skulle se henne i ögonen. Jag fick upp blicken för en sekund, sedan vek den sig igen. Inom mig fanns en oerhört stark kraft som inte lät mig möta hennes ögon. Hon fortsatte att be och uppmanade mig att titta på henne. Jag försökte, jag misslyckades. Det kändes fysiskt omöjligt att hålla kvar blicken på henne. Efter en stund upplevde jag att det handlade om ett beslut jag måste fatta. Jag behövde bestämma mig för att se henne i ögonen och inte vika undan, fast det var så enormt svårt. I mig fanns ett överväldigande mörker av falsk skuld och skam, men också en gnista av sanning. Jag koncentrerade all min vilja mot den sanning som hon bad ut över mig. Jag mötte hennes ögon en sekund, sedan for blicken iväg igen – men jag hade bestämt mig. En sekund till, ögonen vek undan, sedan klarade jag två sekunder, tre. För varje sekund jag mötte hennes blick tappade den falska skulden mark (du kunde ha förhindrat det, du borde ha gjort annorlunda, om du bara hade…) och trängdes längre och längre ut ur mig. Den falska skammen pressades tillbaka (du är smutsig, du kommer aldrig att bli ren, det finns ingen som vill ha dig, du är förstörd…) med sanningen om att Jesus dog för alla fel jag gjort, och alla fel som andra har gjort mot mig, och att han kan göra allting nytt och helt igen. Till slut blev det lugnt i mig. Jag kunde vila i hennes blick och i Guds frid som är mera värd än allt vi tänker (Fil 4:7).

Jag vet att det här är kontroversiellt för en del av er. Men jag tror att när vi människor blir tillräckligt allvarligt sårade, kan ondskan sippra in genom de hål som rivits upp i vår självbild. För Jesus är det inte svårt att driva ut det här mörkret – om vi själva vill bli av med det. Han är en gentleman som aldrig tvingar oss till något.

Det kan krävas en del övertalning innan mina barn låter mig dra ut stickor ur deras händer. De är rädda för pincetten som ser så vass ut. Men efteråt är lättnaden enorm. Det korta obehaget är ingenting, jämfört med den livslånga friheten. Metallspånet är borta ur mitt finger.


Nov 22 2011

Sexuella övergrepp

Detta är ett ämne vi kanske  inte vill tänka så mycket på. Det är obehagligt och skrämmande. Vi vill helst inte tro att det förekommer i vår närhet. Vi vill gärna tro att kristen tro fungerar som en sorts ”vaccination” mot sådana hemska händelser. Om världen var perfekt och god skulle det kunna vara så. Men nu lever vi i en trasig värld, där vi människor gör fel trots att vi vet vad som är rätt – och ibland vet vi inte ens vad som är rätt eller fel.

Enligt översikter av internationella studier har så mycket som 15-30% av alla vuxna kvinnor blivit utsatta för någon form av sexuella övergrepp som barn och/eller ungdomar. I den svenska undersökningen Slagen Dam uppgav 20% av 10 000 tillfrågade kvinnor att de blivit utsatta för sexuellt våld av en man före 15 års ålder (ref. se nedan). Givetvis rymmer begreppet ”sexuella övergrepp” ett stort spektrum av händelser – allt från en olämplig smekning till en fullbordad våldtäkt. Men många, många människor i Sverige lider varje dag av sviterna efter övergrepp de utsatts för.

För den som är troende kan bearbetandet av sexuella övergrepp bli extra komplicerat. Dels beror detta på att ämnet traditionellt varit tabu i många kyrkor. Detta har förändrats, men problemet finns ändå kvar i varierande utsträckning. Alltför ofta har offer för övergrepp fått höra att de behöver ”förlåta och glömma”, när de egentligen hade behövt gå igenom en lång process av bearbetning innan de över huvud taget var kapabla att börja tänka kring förlåtelse. För hur är det möjligt att förlåta någon som gjort en så illa? Och hur går erfarenheterna av övergrepp ihop med föreställningen om Gud som god och allsmäktig?!

Detta är några frågor som berörs i min C-uppsats:  ”Vi får inte blunda” Om pastorer i Svenska Missionskyrkan och Pingströrelsen och deras beredskap för att möta människor som utsatts för sexuella övergrepp. Du kan ladda ner den här: Vi får inte blunda

Framöver kommer jag att skriva fler inlägg om sexuella övergrepp. Dels för dig som bär på erfarenheter av övergrepp. Min förhoppning är att du här ska hitta några av alla de pusselbitar man behöver när man ska bygga upp ett liv som rasat samman. Men jag skriver också för dig som sluppit vara med om övergrepp. Ta chansen att förkovra dig och bli bättre rustad för att hjälpa de som blivit utsatta!

Referenser:

Broman, Inger (2005) Kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp som barn. Landstinget Jämtland.

Lundgren, Eva (2001) Slagen Dam. Uppsala Universitet.