Nov 19 2012

Kan vi bota ångest med jämställdhet?

I en undersökning från SCB svarar 25% av kvinnorna att de har besvär med oro, ängslan och ångest. Motsvarande siffra för män är 14%. DN skriver:

Jämställdheten har gått framåt under de senaste 30 åren. Under samma period har oron och ångesten ökat bland befolkningen – mer hos kvinnor än hos män. Men Danielsson (psykiater och forskare i folkhälsa) tror ändå att jämställdhet är en av lösningarna.” Hon menar att det är en fruktansvärd kamp för kvinnor att få samma positioner som män i arbetslivet.

Jag tänker inte ge mig in i någon feministisk debatt om jämställdhet. Konstaterar bara att vi har skapat ett samhälle som många uppenbarligen inte orkar leva i. Och att vår tids ledord, tolerans, lätt verkar glömmas bort när man diskuterar arbetsliv, sjukskrivningar och livsval. Den som väljer en annan väg än heltidsjobb och statusjakt av ideologiska skäl är avvikande. Den som måste  välja ett lugnare tempo för att inte gå sönder, befinner sig i ständigt underläge när man pratar om produktivitet, skatteintäkter och pensionspoäng.

Själv har jag just fått dra i nödbromsen för att inte spåra ur i allt roligt, spännande som finns på min agenda den här hösten. Än en gång har jag tvingats inse att den utmattning jag föreläste om förra veckan inte är en avklarad merit som hänger inramad på väggen, utan en verklighet jag måste förhålla mig till varenda dag. 

Jag tycker att man förminskar resultaten från SCB:s undersökning om man bara tittar på det med jämställdhetsglasögonen på. Hur många andra förändringar har inte samhället genomgått under de senaste 30 åren, som påverkar den psykiska hälsan?! Visst finns det ett strukturellt problem i det att kvinnor (i snitt) numera förvärvsarbetar i betydligt större utsträckning, medan män (i snitt) inte har ökat sitt hushållsarbete i samma grad. Och detta kan säkert påverka kvinnors psykiska hälsa.

Men ett större problem tror jag är att hela samhället är inriktat på ekonomisk vinst. Vi behöver sätta människan i centrum, inte vinsten. Sociala företag som Basta skapar riktiga arbetstillfällen utan att drivas av vinstintresse. På kort sikt ger det försörjning och självkänsla till kantstötta människor, på lång sikt slipper vi enorma kostnader för vård, rättsväsende, bidrag  m m. Därför borde ekonomerna som skriver i DN: ”Satsning på entreprenörer kan vända ekonomisk kris” lägga till en sak på sin lista: underlätta start och drift av sociala företag!

 

 

PS. Ångest botas inte med jämställdhet, utan med medmänsklighet. Bland annat.

 

 

 

 

 


Nov 17 2012

Varför ska alla ha lika rättigheter?

Jag har just varit på del 2 i utbildningen till attitydambassadör inom (H)järnkoll. Roliga dagar med många skratt, intressanta samtal och livsöden som gör en mållös. Inom (H)järnkoll pratar vi mycket om att människor ska ha samma rättigheter, oavsett psykiska olikheter. När man argumenterar mot diskriminering tror jag att man också måste prata om var rättigheterna kommer ifrån. Det är inget konstigt, men jag tycker att det behöver sägas: grunden till lika rättigheter är lika värde. Det kanske är så självklart att man inte tänker på att säga det. Men jag tror att vi behöver lyfta frågan om människovärde för att få mer tyngd bakom slagorden. En av ambassadörerna hade plockat med sig planscher från Psykekampanjen som på ett ypperligt sätt satte ljuset på det här perspektivet:

 

 


Nov 15 2012

Du är vad du köper

Åsa Beckman skriver en mycket kärnfull krönika i DN idag. Hon beskriver hur hennes väninna skulle köpa en vattenkokare. Expediten log hjärtligt ända tills väninnan förklarade att hon tänkt sig den billigaste varianten. ”Då blev expeditens leende plötsligt fullt av förakt och han pekade slarvigt inåt affären och sa kort: ”Där borta.” (…) I ett samhälle där vi allt mer värderas efter vår köpkraft är det ytterst riskabelt. Bara de köpstarka behandlas som attraktiva människor.”

Den här händelsen är en tragiskt tydligt exempel på hur vi i vårt samhälle värderar människor efter deras plånbok. Här finns också en av orsakerna till att dålig ekonomi och psykisk ohälsa ofta går hand i hand. När lönen är liten eller sjukpenningen inte beviljas kan varje fönsterkuvert i posthögen ge sådan ångest att man inte ens orkar öppna det. Utöver detta får man också bära samhällets dom: Du har inte råd, alltså är du mindre värd. 

Få skulle stå för en sådan åsikt i ett samtal. Men vi har skapat ett samhälle med vissa normer. Och om man inte klarar av att nå upp till dessa normer blir man avvikande. Man blir en annan sort. En som inte har råd. Och det är skamfyllt. Jag vet, för trots att jag absolut inte kan kalla mig fattig så var jag härom veckan med om en situation där en aktivitet planerades som jag inte hade råd med – trots att det inte var något extravagant.  Jag blev tyst och ledsen och gick därifrån så fort som möjligt. Trots att alla närvarande var mina goda vänner som jag vet accepterar mig precis som jag är. Men i vårt samhälle finns en oerhört stark koppling mellan konsumtion och identitet, som säger: du är vad du köper.

Denna koppling får konsekvenser för den som fick ångest av fönsterkuverten när hon går och handlar. För om hon hamnar bredvid en granne på ICA, och han plockar ner Tropicana-juice i sin vagn, då hejdar hon sig ett ögonblick och låtsas fundera. När grannen har gått vidare väljer hon ICA Basic-juicen. Det kallas skam. Och skammen får sin näring från den felaktiga föreställningen att konsumtion och människovärde hänger ihop. Du behöver vara trygg i dig själv för att kunna välja ICA Basic-juicen med stolthet.

Dålig ekonomi och psykisk ohälsa följs alltså ofta åt. Det sägs ofta, så ofta att vi kanske inte tänker på vad det egentligen innebär. Kom ihåg att det inte handlar om statistik i första hand. Det handlar om din granne som står bredvid dig på ICA. Se på henne – inte på juicen.