Mar 24 2014

Glädje, frid – och bottenlöst mörker

Tidningen Dagen skriver idag att en temadag om psykisk ohälsa kommer att hållas i Saddleback Church, en av megakyrkorna i USA. ”Vi vill öka kunskapen och hjälpa enskilda att förstå att de inte är ensamma i sin kamp” säger Rick Warren (pastor i församlingen) som förlorade sin son i självmord våren 2013.

Det här initiativet gör mig oerhört glad. Psykisk ohälsa är idag den vanligaste orsaken till långa sjukskrivningar. Knappt hälften av alla kvinnor och ungefär var fjärde man blir deprimerad någon gång under sin livstid. Därmed är detta något som angår oss alla, antingen det drabbar oss personligen eller våra anhöriga, vänner eller arbetskamrater.

Den psykiska ohälsan gör inte heller halt vid kyrkporten. Likaväl som troende får cancer blir de också deprimerade och psykotiska. Jag tror tyvärr att det kan vara svårare att berätta om sin psykiska ohälsa än om fysisk sjukdom, bl a därför att det inom kristendomen talas mycket om glädje och frid. I Bibeln står det att man ska glädja sig, hur ska jag då kunna berätta om detta bottenlösa mörker?! Om jag bara vore en ”bättre kristen” så skulle jag inte tappa greppet när ångesten kommer…

Sanningen är att det finns inga bra eller dåliga kristna. Det finns bara kristna. Som har problem precis som den som inte tror.

Jag har knappt läst Bibeln alls den här vintern. Jag har bett ytterst lite. Det har varit mycket förlamande trötthet och vild ångest, väldigt lite glädje och frid. Men jag vilar i en hand som är tillräckligt stark för att hålla både mig och allt det hemska. Den handen finns där, oavsett vad jag gör eller inte gör. Den är outtröttlig, varm och evig. Den tillhör Honom som svettades blod natten innan han korsfästes. Han vet vad ångest är. Jag tror inte att han tycker det känns obekvämt när vi pratar om psykisk ohälsa i kyrkan.


Mar 8 2013

När tragedin kommer för nära – hur uttalar vi oss då?

Tidningen Dagen skriver idag att ”en man åtalas för fem fall av våldtäkt mot barn, och ett fall av sexuellt tvång mot en då 14-årig flicka” Övergreppen har skett i lokaler som tillhör pingstkyrkan i en mindre ort i Östergötland. Innan dom har fallit bör man förstås inte uttala sig alltför tvärsäkert. Men med tanke på hur svårt det är att få sexualbrott att gå till åtal så finns det förmodligen god grund för detta. Det är tragiskt och förfärligt. Men församlingens kommentar till Dagen är också tragisk: ”Mannen står fortfarande med i vårt medlemsregister, men har inte varit aktiv i församlingen på tre år” säger föreståndaren i den aktuella församlingen. Övergreppen ska ha skett 2005 och 2006. När mannen alltså var aktiv i församlingen. Jag vet inte om föreståndaren sa något mer, som Dagen valde att inte publicera.  Tyvärr finns den ett sorts avståndstagande i den här föreståndarens uttalande, både från offret och förövaren. Det värsta är inte det som sägs, utan det som inte sägs. För det hade ju varit klädsamt med ett uttryck för medkänsla. Och någon sorts insikt om vilket stöd församlingen vill och behöver erbjuda, till offret men också till förövaren.


Aug 21 2012

Upprördhet med felaktigt fokus

DN och Aftonbladet har under helgen skrivit om fallet med ”pingstpastorn” som dömdes till två års fängelse för våldtäkt. Enligt Pelle Hörnmark (pingströrelsens ledare) har mannen aldrig varit pastor, däremot ideell ledare i en pingstförsamling fram tills för tre år sedan, då han avsattes p g a han gett en kvinna olämplig massage samt visat upp pornografiska bilder. Därefter har mannen startat en egen liten församlingsgrupp i en förort till Stockholm. Dagen skriver om detta här http://www.dagen.se/nyheter/kristen%20ledare%20domd%20for%20valdtakt/

I en annan artikel i Dagen http://www.dagen.se/nyheter/hornmark-oseriost-av-dagens-nyheter/ säger Hörnmark: ” Man undrar vad syftet med att skriva så här är. Det drar en hel yrkeskår i smutsen. Och jag vet om att pingstpastorer gjort felaktiga saker, det är människor som ibland missbrukat sin ställning på olika sätt. Så är det. Men det räcker gott med det som är verkligt och sant, att vi ska tillskrivas annat också känns helt oseriöst.” 

Aftonbladet ändrade skrivningen direkt, medan DN varken har svarat på Hörnmarks mejl eller ändrat något. Det är förstås väldigt dåligt av DN att inte skriva sakligt utan kanske utnyttja ordet ”pastor” för att locka fler sensationslystna läsare. Och självklart är det Hörnmarks uppgift att korrigera felaktiga uppgifter i media. Han poängterar också att  ”det vi drabbas av i detta är förstås ingenting mot det kvinnan råkat ut för, låt mig understryka det. Jag känner mycket med henne.” Bra, Hörnmark!

Men jag önskar att denna händelse fick ett större resultat än allmän medkänsla med kvinnan och upprördhet över en felaktig tidningsrubrik. Upprördheten är befogad, men kristna ”dras i smutsen” lite här och var ganska ofta. Det här är inte rätt tillfälle att fokusera på just det. För offret spelar det nog mindre roll om förövaren är ordinerad pastor, ideell ledare eller ”frifräsare”. Det handlar om en kristen ledare som missbrukar sin positi0n å det grövsta.

Därför borde upprördheten över tidningsrubrikerna bytas i sorg. Och sorgen borde mynna ut i handlingskraft.

Mitt råd till pingströrelsen (som jag själv tillhör) är: börja prata om det! Tänk inte att det alltid händer någon annanstans, inte här, hos oss… Se till att pastorer och själavårdare utbildas på området. Enligt Monica Ahlberg, kanslichef vid Riksorganisationen mot sexuella övergrepp, har cirka 10% av de offer för övergrepp som kontaktar organisationen kristen bakgrund. De behöver känna att deras problem går att prata om i kyrkan också. Och det är kyrkans ansvar att kommunicera att det är OK att prata om det.

 


Aug 18 2012

Kommer pingströrelsen att lyfta frågan om sexuella övergrepp?

När jag skulle kolla nyheterna i morse möttes jag av förfärlig läsning. ”Pastorn lovade hjälpa en kvinna att hitta en ny inneboende men dök i stället upp ensam – med en kondom. Nu har han dömts till två års fängelse för våldtäkt. – Mitt liv är ett helvete just nu, berättar offret i förhör.”

Drygt en timme efter DN:s publicering av  http://www.dn.se/sthlm/pingstpastorn-valdtog-kvinna-i-sin-bonegrupp  kommer den första kommentaren från en kristen bloggare. Han skriver: ”Jag vet inte vem ”pingstpastorn” är men läser vi artikeln noga så är han ingen pingstpastor, utan en ledare i en bönegrupp, vilket han också tidigare varit i en ”stor pingstkyrka” i Stockholm. Pingstpastorn är alltså en bönegruppsledare enligt artikeln som är filad och vinklad en hel del! Artikeln är en sedvanlig förföljelse och misskreditering av kristna.

Jag blir så fruktansvärt upprörd när man försöker flytta fokus från det verkligt viktiga genom att ägna sig åt hårklyverier om hur mannen ska tituleras! Det absolut viktigaste är förstås att kvinnan får allt stöd hon behöver för att bearbeta traumat. Dessutom är det oerhört viktigt att kristenheten i allmänhet, och pingströrelsen i synnerhet, drar lärdomar av den här händelsen. Redan för tre år sedan tvingades mannen nämligen ”bort från en stor pingstkyrka i Stockholm sedan man misstänkt att han ofredat församlingsmedlemmar – men ingen polisanmälan gjordes.”

Det är svårt att hantera övergrepp. Särskilt i församlingar. Men det är ingen ursäkt för att inte hantera dem alls! Inom  Missionskyrkan (numera en del av GF-kyrkan) finns det en genomtänkt strategi för hur misstankar om övergrepp ska hanteras. Pingströrelsen borde snarast utveckla något liknande! I enkätundersökningen jag gjorde i samband med min C-uppsats var det nämligen genomgående så att pingstpastorerna hade sämre kunskap om konsekvenser av sexuella övergrepp, och trodde att det förekom i mindre usträckning, än missionspastorerna. Även om resultatet av undersökningen inte kan generaliseras antyder svaren att Missionskyrkans arbete på området har genererat en större medvetenhet.

Det finns också ett stort behov av att fortbilda pastorer och själavårdare så att de är bättre rustade för samtal med offer för övergrepp, oavsett om övergreppen skett i eller utanför församlingen. Offren finns nämligen mitt i våra församlingar, fast vi helst inte vill tro det. För deras skulle behöver frågan lyftas i pingströrelsen.

 

Läs min  C-uppsats här: http://magdalenasantana.bloggproffs.se/files/2011/11/Vi-får-inte-blunda.pdf

 


Apr 23 2012

Vad förlåtelse INTE är…

I Norge pågår rättegången mot Anders Breivik. Det han har gjort är ofattbart hemskt. Vid sådana här extrema händelser ställs den kristna tron på sin spets. Håller de vackra resonemangen för verkligheten? Den norske stortingsprästen Per Arne Dahl skriver mycket bra på Expressen Debatt: http://www.expressen.se/debatt/anders-breivik-ska-inte-forlatas/ om Guds närvaro i tragedin:

När jag kom till domkyrkan på morgonen söndagen 24 juli lade jag märke till en mor och en dotter som lagt en blomma och ett handskrivet kort i rosenlunden som hade växt sig hög och bred under de första ett och ett halvt dygnen. Jag lutade mig ner och läste meddelandet, skrivet med barnahand: ”Mamma och jag bad till Gud ikväll. Vi grät och var rädda. Vi frågade Gud hur detta kunde hända? Men Gud bara grät, så vi kunde inte höra vad han sade.”

Per Arne Dahl har skrivit en bok för alla som drabbats av svåra trauman: ”Något att hoppas på när det värsta har hänt” (Libris). Där skriver han inte så mycket om en allsmäktig Gud, utan mer om en sårad Gud. Han påminner om att Ylva Eggehorn skrev  ”No other God has wounds”. Så är det. Som kristen tillber jag en Gud med genomborrade händer och fötter. Det är unikt. Frågan är om det får några konsekvenser för fallet Anders Breivik, och alla andra tragedier som människor råkar ut för varje dag, världen över.

Breivik står inför rätta. Oavsett om han döms till fängelse eller vård, så kvarstår allt det fruktansvärda han har gjort. Hur hårt bestraffad han än blir kan ingen av de sörjande få tillbaka sin dotter, sin son, sina vänner… Ilskan och sorgen är enorm.  I Expressen har Per Arne Dahl satt rubriken Anders Breivik ska inte förlåtas på sin artikel. Tidningen Dagen intervjuar också Per Arne Dahl men har vinklat rubriken annorlunda: Går det att förlåta en massmördare? http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=304880

”Vi ska inte förlåta” proklamerar prästen. Det är en högst rimlig reaktion på det ondskefulla dödandet. Men ändå är det problematiskt! Dahls slutsats är att eftersom Breivik inte har bett om förlåtelse så behöver vi inte förlåta. Det finns två diken, och Dahl hamnar i det ena: vi ska inte, behöver inte förlåta. ”Till att börja med ska vi och kan vi bara förlåta dem som ber om förlåtelse. Förlåtelsen är en respons på syndabekännelsen. Men Behring Breivik har inte till dags dato visat någon ånger eller förtvivlan över vad han har gjort. Därmed anser jag att vi ska slippa att besvara den frågan. -Till sist, tillägger han, är det bara Gud som kan förlåta. Men även Gud har knutit förlåtelsen till bekännandet, och då ska vi inte göra förlåtelsen kravlös.”

Jag håller inte med. Kan dock inte på rak arm formulera något bibelstöd för min åsikt, och frågar min man som håller på att måla under köksskåpen. Han påminner om att vi i Fader Vår ber förlåt oss våra skulder, liksom vi förlåter dem som står i skuld till oss. Vidare säger han ”vi måste ju utgå ifrån att Gud vill oss gott också när han ber oss att göra något svårt”.

Nåväl, Dahl befinner sig i ett dike (kanske av omtanke om offren). Det andra diket har kyrkan genom åren oftare hamnat i: man har uppmuntrat folk att ”för­låta och glömma”, helst så fort som möjligt – även när det gäller svåra trauman som misshandel inom familjen eller sexuella övergrepp. Då kan två saker hända. Antingen uttalar man förlåtelse fast man inte håller med känslomässigt. Eller så förmår man inte uttala någon förlåtelse och känner skuld över att man inte kan förlåta, när man nu borde.

Mänskligt sett tror jag aldrig att man kan förlåta den här typen av händelser. Men om man är troende kristen kan man tänka så här: Jesus dog en gång för alla. Han hade aldrig gjort något fel, men tog ändå på sig straffet för allt hemskt som människor i alla tider har gjort mot varandra och mot Gud. Som kristen är jag kallad att förlåta mina medmänniskor, som Gud har förlåtit mig.

Synder går inte att gradera, men syndens konsekvenser kan variera. Och ju mer skadade vi har blivit, desto längre tid kan vi behöva på oss för att kunna förlåta. Förlåtelse kan vara en process.

I Matteus 18 finns en uppmaning till oss att förlåta av uppriktigt hjärta. Jag tror inte att vi ska vänta med att förlåta tills vi känner välvilja och förlåtelse bubbla upp inom oss. Men jag tror inte heller att vi ska förlåta på ett mekaniskt sätt, bara för att vi vet att vi borde.

Förlåtelse är inte att säga att det var OK, det som hände. Att släta över. Tvärtom, det är dels att klart uttala vad det var som sårade mig så. Sanningen behöver höras. Och sedan handlar förlåtelse om att överlämna domen till Gud. Han är den enda som är fullkomligt rättvis, och det kommer en dag när han ska döma levande och döda. Att förlåta någon är att avsäga sig rätten att döma, och ge den rätten till Gud. Och så kan vi säga till Gud: jag vill förlåta den här personen, men jag vet inte hur det ska gå till. Hjälp mig.

När jag var 16 år blev jag våldtagen. Omkring ett år senare kom jag till en kyrka där jag så småningom fick hjälp att bearbeta detta trauma, och mycket annat som hade gått snett i mitt liv. Jag gick i själavård i flera år. Känslorna gick upp och ner, jag kände skuld, sorg, ilska – och till slut även hopp. En dag satt jag på tunnelbanan och tänkte: jag förlåter den här personen. Jag lämnar honom åt dig, Gud. Jag hoppas att han hittar dig. Om någon hade försökt pressa fram den här förlåtelsen ur mig ett år tidigare, eller en månad, eller kanske bara en vecka innan, så hade det inte gått. Jag hade kanske kunnat förmå mig till att uttala orden, men jag hade inte förlåtit av ”uppriktigt hjärta”. I dag är jag oändligt tacksam för en klok själavårdare som hade is i magen och vågade låta mig ha min process.

PS. Historien tar ju inte slut den stund vi uttalar förlåtelse. Återkommer med ett inlägg om vad som händer med oss när vi förlåter…


Apr 19 2012

Är ondskan en realitet som vi kan behöva bli befriade ifrån?

Den senaste tiden har vi kunnat läsa i tidningarna om en rättegång i Borås där ett föräldrapar åtalats för att ha kränkt en tonårsflicka när de försökt driva ut demoner ur henne. På http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=305605 och http://www.bt.se/nyheter/boras/demonutdrivning-mot-flicka-i-boras—alla-fyra-atalade-frikandes-(3233848).gm kan man se att föräldrarna friades. ”Som en del i sitt logiska resonemang i den friande domen mot föräldrarna och pastorerna i exorcistmålet menar Borås tingsrätt att ”andeutdrivning eller exorcism inte torde vara sällsynt vare sig inom frikyrkorörelsen i Sverige eller inom den katolska kyrkan internationellt.” Flera pastorer samt Sveriges Kristna Råd har reagerat på detta, eftersom de menar att exorcism är extremt sällsynt i svenska församlingar. Björn Cedersjö från SKR påpekar att ”Vi delar tingsrättens resonemang att våld mot barn inte kan rättfärdigas med hänvisning till religionsfrihet. Våld i samband med kristen utövning/tro är under inga omständigheter accepterat”. Föräldrarna och pastorerna i Borås har tydligen inte gjort sig skyldiga till lagbrott, men utifrån det jag har läst om fallet verkar de definitivt ha brustit i pastoral omsorg, kärleksfullhet och urskiljningsförmåga. Finns det då någon sund andeutdrivning?! ”Vi ber om befrielse för människor och tror på en andlig verklighet. Det händer att det kommer människor till oss som säger att de varit i kontakt med andevärlden och vill ha hjälp med själavård. Precis som i all annan förbön så lämnar vi det till Gud och tror på hans makt.” säger Urban Ringbäck, föreståndare för Smyrnakyrkan i Göteborg. Anders Blåberg, missionsdirektor i Evangeliska Frikyrkan menar att ”andeutdrivning eller exorcism troligtvis är mer förekommande i andra delar av världen, där det finns en större kulturell acceptans”.

Margó Ingvardsson skriver på DN idag: ”Finns det ingen rakryggad företrädare för trossamfunden som utan omsvep kan säga ifrån att barn inte får kränkas i religionsfrihetens namn? Och att djävulsutdrivning är en vidskeplig kvarleva från medeltiden som inte har med religionsfrihet att göra!” Läs artikeln här: http://www.dn.se/debatt/overgreppen-pa-barn-i-religionsfrihetens-namn-maste-stoppas Jag håller helt med Ingvarsson om att barn inte får kränkas i religionens namn! Men jag vill också nyansera bilden lite genom att berätta min personliga historia, om det som jag betraktar som sund befrielse (till skillnad från osund ”djävulsutdrivning”).

När jag var 20 år följde jag med en svensk familj till Sydafrika som assistent/lärare åt deras son. Vi bodde i ett stort hus med havsutsikt i ett av Kapstadens lyxigare områden. När jag rycktes ur mitt vanliga sammanhang och hamnade på en ny plats tog Gud chansen att göra saker i mig som kanske inte varit möjliga på hemmaplan.

En kväll följde jag med familjen på en kristen konferens där Alexander Venter talade. Han pratade bl a om hur Gud vill hela dem som har blivit sårade på området sexualitet. Jag blev väldigt berörd av det han sa. Och ganska frustrerad. Jag tyckte att jag hade bearbetat det jag varit med om så mycket. Jag hade gått i själavård, pratat, gråtit och bett massor. Mycket hade förändrats. Ändå var det som om något satt kvar. Som när man får ett litet metallspån i fingret. Så fort man använder fingret gör det jätteont, men när man tittar efter kan man inte se något. Man kan leva ändå, men det där metallspånet begränsar en… Alexander bad alla som behövde helande när det gällde någon aspekt av sexualiteten att ställa sig upp. Det var bara för pinsamt. Hela familjen jag bodde hos var ju där. Då upplevde jag att Gud sa till mig, som en tanke i mitt huvud: ”Vill du bevara någon sorts anseende, eller vill du bli hel?”. Jag ställde mig upp.

Dagarna efter det här mådde jag fruktansvärt dåligt. Det låg som ett tjockt, mörkt täcke över allting. Familjen såg förstås att något inte var bra. De föreslog att jag skulle prata med deras husgruppsledare, som också varit med på konferensen. Vi träffades hemma hos henne. Jag berättade lite om vad jag varit med om och hur jag mådde. Hon föreslog att vi skulle be för att jag skulle bli fri från falsk skuld och falsk skam. Det var viktigt att jag såg henne i ögonen medan vi bad, sa hon. Jag tänkte att det lät som en smart grej, rent psykologiskt. Skam gör ju att vi slår ner blicken och inte törs visa oss för varandra och för Gud. Att se henne i ögonen skulle vara en nyttig övning. Trodde jag alltså.

Hon började be. Min blick vek sig automatiskt. Jag tittade ner i golvet, bort längs väggarna, överallt utom på henne. Hon påminde mig vänligt men bestämt om att jag skulle se henne i ögonen. Jag fick upp blicken för en sekund, sedan vek den sig igen. Inom mig fanns en oerhört stark kraft som inte lät mig möta hennes ögon. Hon fortsatte att be och uppmanade mig att titta på henne. Jag försökte, jag misslyckades. Det kändes fysiskt omöjligt att hålla kvar blicken på henne. Efter en stund upplevde jag att det handlade om ett beslut jag måste fatta. Jag behövde bestämma mig för att se henne i ögonen och inte vika undan, fast det var så enormt svårt. I mig fanns ett överväldigande mörker av falsk skuld och skam, men också en gnista av sanning. Jag koncentrerade all min vilja mot den sanning som hon bad ut över mig. Jag mötte hennes ögon en sekund, sedan for blicken iväg igen – men jag hade bestämt mig. En sekund till, ögonen vek undan, sedan klarade jag två sekunder, tre. För varje sekund jag mötte hennes blick tappade den falska skulden mark (du kunde ha förhindrat det, du borde ha gjort annorlunda, om du bara hade…) och trängdes längre och längre ut ur mig. Den falska skammen pressades tillbaka (du är smutsig, du kommer aldrig att bli ren, det finns ingen som vill ha dig, du är förstörd…) med sanningen om att Jesus dog för alla fel jag gjort, och alla fel som andra har gjort mot mig, och att han kan göra allting nytt och helt igen. Till slut blev det lugnt i mig. Jag kunde vila i hennes blick och i Guds frid som är mera värd än allt vi tänker (Fil 4:7).

Jag vet att det här är kontroversiellt för en del av er. Men jag tror att när vi människor blir tillräckligt allvarligt sårade, kan ondskan sippra in genom de hål som rivits upp i vår självbild. För Jesus är det inte svårt att driva ut det här mörkret – om vi själva vill bli av med det. Han är en gentleman som aldrig tvingar oss till något.

Det kan krävas en del övertalning innan mina barn låter mig dra ut stickor ur deras händer. De är rädda för pincetten som ser så vass ut. Men efteråt är lättnaden enorm. Det korta obehaget är ingenting, jämfört med den livslånga friheten. Metallspånet är borta ur mitt finger.


Apr 17 2012

Får man vara deprimerad i kyrkan?

I Dagens Nyheter intervjuas psykologen Christer Olsson om sin åtta år långa depression och hur han tillfrisknade. Läs hela artikeln här: http://www.dn.se/livsstil/halsa/psykisk-sjukdom-inte-skamligt

Christer Olsson säger bl a såhär: Ibland kan det vara mycket svårt att vara kristen och drabbas av psykisk ohälsa. Det är inte ovanligt att man förebrår sig själv, eller får höra av andra: ”Du drabbas för att du inte har levt som du borde leva.” Den kristna tron, som bidrog till Christers tillfrisknande, kan alltså istället komplicera situationen för en del människor. Jag tror att det är helt bakvänt mot vad Gud vill! Han är oförklarligt stor, ofattbart vis och oändligt kärleksfull. Men vi människor har begränsningar. Därför vill vi gärna skapa system för hur tron ”ska” fungera. Till exempel finns det många uppmaningar i Bibeln till att gläjda sig och tacka Gud. Många troende har upplevt hur svåra situationer har förändrats – sakta, eller dramatiskt och fort – när de har valt att tacka Gud och glädja sig för det goda i livet, istället för att fokusera på det jobbiga. Det är fantastiskt! Och självklart ska vi uppmuntra varandra att göra så. Men det blir problem om vi ser tacksägelse och viljestyrd glädje som en andlig dunderkur mot alla slags svårigheter. Att säga till en deprimerad människa att hon behöver välja att glädja sig är som att be en skallig person lyfta sig i håret. Det är omöjligt av flera anledningar!

Det är inte samma sak att vara allmänt ”nere” och att vara deprimerad. Det är ju skillnad på att ha lite ont i foten, eller ha ett brutet ben. I det ena fallet kan man linka fram, i det andra fallet är det omöjligt. Jag tror att vi i kyrkan behöver bli bättre på att förstå och kommunicera den här skillnaden, så att vi inte trycker ner dem vi vill hjälpa. Men vad är det då som hjälper?!

Christer Olsson nämner tre huvudsakliga orsaker till han slutligen blev frisk: tidens gång, att hans fru stöttade honom, samt hans kristna tro. Dessutom såg han till att motionera och äta bra, och han tvingade sig till att upprätthålla vissa sociala relationer utanför hemmet fast det var väldigt jobbigt. Han åt ångestdämpande medicin, ”annars hade jag förmodligen inte levt idag”. Det var alltså många faktorer tillsammans som bidrog till att Christer blev frisk.

För många är depression tyvärr en del av livet, under en period eller vid återkommande tillfällen. Jag önskar att våra kyrkor skulle vara platser dit man vågar komma fast humöret är nere i skoskaften. Där det är OK att må precis så dåligt som man gör. Och där vi kan göra livet lite lättare för varandra. En kram, en blick, en kaffekopp, en bön…

När mina barn är ledsna önskar jag verkligen att de ska komma till mig så att jag får hålla om dem. När de var riktigt små och grät förtvivlat tog jag upp dem i famnen och viskade ”Såååja, du är hos mamma nu. Mamma är här.” Trösten var just min närvaro. Jag är övertygad om att Gud vill göra likadant med alla sina barn. Han förändrar inte alltid de svåra situationerna på ett ögonblick. Men han säger: ”Jag är här hos dig.”


Nov 22 2011

Sexuella övergrepp

Detta är ett ämne vi kanske  inte vill tänka så mycket på. Det är obehagligt och skrämmande. Vi vill helst inte tro att det förekommer i vår närhet. Vi vill gärna tro att kristen tro fungerar som en sorts ”vaccination” mot sådana hemska händelser. Om världen var perfekt och god skulle det kunna vara så. Men nu lever vi i en trasig värld, där vi människor gör fel trots att vi vet vad som är rätt – och ibland vet vi inte ens vad som är rätt eller fel.

Enligt översikter av internationella studier har så mycket som 15-30% av alla vuxna kvinnor blivit utsatta för någon form av sexuella övergrepp som barn och/eller ungdomar. I den svenska undersökningen Slagen Dam uppgav 20% av 10 000 tillfrågade kvinnor att de blivit utsatta för sexuellt våld av en man före 15 års ålder (ref. se nedan). Givetvis rymmer begreppet ”sexuella övergrepp” ett stort spektrum av händelser – allt från en olämplig smekning till en fullbordad våldtäkt. Men många, många människor i Sverige lider varje dag av sviterna efter övergrepp de utsatts för.

För den som är troende kan bearbetandet av sexuella övergrepp bli extra komplicerat. Dels beror detta på att ämnet traditionellt varit tabu i många kyrkor. Detta har förändrats, men problemet finns ändå kvar i varierande utsträckning. Alltför ofta har offer för övergrepp fått höra att de behöver ”förlåta och glömma”, när de egentligen hade behövt gå igenom en lång process av bearbetning innan de över huvud taget var kapabla att börja tänka kring förlåtelse. För hur är det möjligt att förlåta någon som gjort en så illa? Och hur går erfarenheterna av övergrepp ihop med föreställningen om Gud som god och allsmäktig?!

Detta är några frågor som berörs i min C-uppsats:  ”Vi får inte blunda” Om pastorer i Svenska Missionskyrkan och Pingströrelsen och deras beredskap för att möta människor som utsatts för sexuella övergrepp. Du kan ladda ner den här: Vi får inte blunda

Framöver kommer jag att skriva fler inlägg om sexuella övergrepp. Dels för dig som bär på erfarenheter av övergrepp. Min förhoppning är att du här ska hitta några av alla de pusselbitar man behöver när man ska bygga upp ett liv som rasat samman. Men jag skriver också för dig som sluppit vara med om övergrepp. Ta chansen att förkovra dig och bli bättre rustad för att hjälpa de som blivit utsatta!

Referenser:

Broman, Inger (2005) Kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp som barn. Landstinget Jämtland.

Lundgren, Eva (2001) Slagen Dam. Uppsala Universitet.