Nov 14 2012

Att skada sig själv – alternativ smärtlindring

Psykologen Jonas Bjärehed har forskat om självskador bland ungdomar. Han menar att problemet är lindrigt och övergående för de flesta. DN och SvD skriver om detta.

”Problemet med de senaste årens ”larm” om självskadebeteende är att man delvis kan ha överdramatiserat allvaret, säger han. Forskare och experter har belyst fenomenet utifrån den erfarenhet som man hade i psykiatrin sedan tidigare, från patienter med allvarliga psykiska problem med emotionellt instabil personlighetsstörning eller borderline (…) genom att använda den förklaringsmodellen så har man kanske överskattat betydelsen av många ungas självskadebeteenden – eller så kan man säga att man har undertolkat dem. Man har inte brytt sig om att undersöka vad självskadorna står för.”

Man ser lätt självskadebeteendet i sig som det stora problemet, men jag tror att det ofta att det finns en underliggande orsak till beteendet. Som djupt deprimerad tonåring skadade jag mig själv i viss utsträckning. Men det var i 20-årsåldern – när jag mådde bättre  - som jag började skära mig ordentligt. Det låter onekligen motsägelsefullt.

Ungdomar skadar sig av olika orsaker. För vissa är det något man testar när man är uttråkad. En del straffar sig själva. I vissa gäng ska man ha många ärr för att få vara med. Några hoppas att omgivningen ska se skadorna och förstå att de mår dåligt. Andra använder det som ångestlindring. När själen gör ont kan man, genom att skära sig, flytta smärtan till kroppen. Det blir konkret och tydligt. Blodet som rinner är lättare att handskas med än den osynliga ångesten.

När jag började förstå hur illa tilltygad jag blivit – och hur gott livet faktiskt kunde vara – stod jag inte ut. Det gjorde för ont att bli hel. Jag skar mig inte för att någon skulle se mig, jag var redan sedd. Att skära sig var smärtlindring för mig, hur konstigt det än låter. Det fungerar både psykiskt och fysiskt. Vid smärta utsöndrar nämligen kroppen endorfiner som ger en tillfälligt lugnande effekt.

Så, om du upptäcker att någon i din närhet skadar sig själv: bli inte alltför skärrad över själva såren, utan försök förstå varför såren finns där. De som skär sig p g a grupptryck behöver nämligen annan hjälp än de som skär sig av ren och skär ångest. Men alla mår bra av att någon ser dem i ögonen och frågar hur de mår.

Läs DN:s artikel här http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/unga-som-skadar-sig-tolkas-ofta-fel och besök även http://shedo.org/ som är är en ideell förening vars syfte är att sprida kunskap om ätstörningar och självskadebeteende, ge stöd åt drabbade och anhöriga samt arbeta för en bättre vård för dessa patientgrupper.

 

 

 

 

 

 

 


Aug 22 2012

Det var en gång en båt

Hon hade legat på land så länge att hon knappt kom ihåg hur det kändes när vågorna slog mot skrovet. Genom åren hade båten liksom sjunkit djupare och djupare ner i jorden. Varje sommar växte gräs och blommor upp runt omkring. Gömd i grönskan såg inte båten så bra, men hon kunde höra hur de gamla motorbåtarna puttrade förbi ute på fjärden. Hon hörde de nyare med vrålande motorer. Och hon kunde se segelbåtarnas master när de tyst gled in mot bryggan.

En dag hände något märkligt. En stor, lurvig hund som hade tagit sitt morgondopp i havet kom springande längs stigen. Han stannade till precis bredvid båten och skakade på pälsen. Vattendropparna stänkte över hela styrbordsidan.

”Uuuiiii!” skrek båten förskräckt. Det var kallt och blött. Hon rös lite när dropparna rann nerför skrovet.

Hunden vände sig förvånat om.

”Åh, ursäkta. Jag såg dig inte.”

”Eh…ingen fara. Hm. Dom flesta gör inte det” svarade båten med lite rosslig röst.

”Varför ligger du här?” frågade hunden och la huvudet på sned. ”Du borde väl ligga där nere vid bryggan med dom andra.”

Båten sneglade osäkert nedåt vattnet.

”Kan du göra sådär igen?” bad hon sedan. ”Skvätta på mig”.

”Jag kan försöka, det finns nog lite kvar.” sa hunden glatt. Han ruskade på pälsen och vattnet stänkte på nytt över båten. Det smakade salt.

”Vi ses då!” sa hunden och satte av längs stigen igen.

Båten låg kvar och kände sig konstig. Ogräset skavde i fören. Det kom en vindpust, och några trädgrenar släpade irriterande mot relingen. Hon försökte återkalla känslan av det där friska, salta vattnet… Först hade hon blivit skrämd när hunden stänkte på henne, men sedan hade hon känt igen smaken. Förr i tiden hade hon känt den varje dag. Men det var innan olyckan.

Hon hade råkat skrapa upp lacken på några vassa klippor när hon åkte för fort genom det smala sundet. Fult blev det, och pinsamt kändes det. Hon mindes tydligt hur den stora, vita yachten hade hånskrattat när hon la till vid bryggan för att inspektera skadorna (tur i oturen att hon redan var röd, så att det inte syntes hur det hettade i skrovet).

Båten hade dragit sig upp på land för att hämta sig lite, och slippa de andras frågor och blickar. Hon hade inte tänkt stanna där så länge. Men hur det nu var så lyckades hon inte laga reporna i lacken själv. Några hål var det också, förresten. Och hon ville inte bege sig ner till varvet, för då måste hon ju dra hela historien igen – och bli uttittad av de andra. Därför stannade hon på land.

Om inte hunden hade kommit så hade den här dagen varit som alla andra dagar. Lugnt hade hon legat och lyssnat på insekternas surrande, tills det blev dags att sova. Tryggt och förutsägbart. Men nu kunde båten knappt tänka på något annat än de där blöta dropparna och den salta smaken. Solen gassade. Det hade varit uppfriskande med en sväng ut till fyren och tillbaka. Få känna hur vattnet forsade kring fören… Båten försökte vrida på sig för att se hur långt det var ner till bryggan. Det knakade till. En gren stack in genom ett av hålen i skrovet.

”Aj!” skrek båten och sjönk tillbaka i sitt vanliga läge igen. En måsskit landade med ett ”splatt” på durken. Hon suckade. Det var nog dumt att tänka på havet, fånigt att börja längta och drömma sådär.

Men vad var det hunden hade sagt innan han gick? ”Vi ses då!” Han kanske kommer tillbaka. Kanske redan i morgon, tänkte båten hoppfullt medan de sista vattendropparna dunstade bort i solskenet.

 


Maj 9 2012

Broken Girl – Matthew West

Klicka på länken så får ni höra en underbar sång…

http://youtu.be/9X6h6QiFqi4

”…you don’t have to stay the broken girl

those damaged goods you see in your reflection

love sees them differently, love sees perfection

a beautiful display of healing on the way tonight…”


Maj 5 2012

När våren tar paus

Idag vaknade jag till en motgång. Snö! Över gungor, cyklar och utemöbler ligger ett vitt lager, en riktig sordin på vårkänslorna. Parasollet slokar moloket. Flingorna fortsätter att falla.

Betyder det att våren är omintetgjord nu? Att blommorna har dött? Nej, vi vet bättre. Det känns motigt och trist men vi vet allihop att det bara är en tidsfråga innan solen och värmen kommer tillbaka igen. Vi vet att vårblommorna är tåliga, de klarar till och med lite frost.

Är vi lika lugna när det gäller våra egna liv? När vi har kämpat länge för att besegra osunda vanor eller bearbeta smärtsamma erfarenheter, och tror att vi till slut blivit ”färdiga” – bara för att ramla ner i ett svart hål av misslyckande, sorg, skam…igen! Jag har varit med om det många gånger. Man känner sig oduglig, sämst, dum, bortom räddning.

Men tänk på våren. Det är fortfarande vår, fast blommorna tillfälligt är gömda under snön. Det låter klyschigt men bilden är så bra att jag måste använda den i alla fall. Ingen tror ju på allvar att vi är tillbaka i januari bara för att det snöar i maj! Men det är lätt att känna så i sitt eget liv. Vi förstorar våra misslyckanden och förminskar det vi faktiskt uppnått.

Särskilt om man befinner sig i en process av inre helande tror jag att det är viktigt att hålla det större perspektivet i minnet. I efterhand kan jag se att jag ofta lät dagsformen vara det fönster genom vilket jag såg hela mitt liv. Självklart var det helt normalt att mina känslor gick upp och ner. Men när jag lät den tillfälliga ”snön” definiera hela ”årstiden” sjönk jag djupare än nödvändigt.

Det finns ingen spikrak motorväg till helhet. Men det finns en krokig, backig stig som sakta har fört mig närmare Gud och närmare mig själv. Jag vill följa den stigen, både i solsken och snöblask.