Apr 25 2012

Uppdrag: sanningskommission

I boken Skamfilad skriver Göran Larsson, präst och terapeut vid S:t Lukas: ”Förlåtelsens första steg är att tillsätta en sanningskommission”. Det måste bli tydligt vad som egentligen har hänt. Sveket, kränkningen eller underlåtenheten behöver plockas fram i ljuset.  När vi så går på upptäcktsfärd i minnets korridorer kan allehanda känslor drabba oss. En händelse som har legat och skavt som ett gruskorn i skon under lång tid kan svälla upp till ett berg när vi väl börjar undersöka den. Kanske får den äntligen sina rätta proportioner. När vi inser vidden av det vi utsatts för kan vi överväldigas av både sorg och ilska. Det är en förfärlig upplevelse – men jag tror att det är nödvändigt, om vi på riktigt ska kunna förlåta den som gjort oss illa.

Jag kände mig först inte alls arg. Det var ju mitt eget fel. Den ilska som fanns riktade jag mot mig själv. Därför blev det som Göran Larsson beskriver som det andra steget väldigt viktigt för mig: ”Att dra en gräns mellan rätt och fel (…) och förlägga skuld och ansvar där det hör hemma”. Genom själavård började jag långsamt förstå att det han hade gjort inte var OK. Att ingen har rätt att behandla någon som han behandlade mig. Med den insikten kom frågorna: varför tillät du det, Gud? Var var du någonstans? Han svarade: ”Jag var i dig” och för en svindlande sekund anade jag att hans smärta till och med var större än min.

Med den insikten kunde jag till slut förlåta. Och med förlåtelsen kom en sorts avslut. Inte så att alla konsekvenser av händelsen försvann som i ett trollslag. Vissa ärr får man bära med sig genom livet, även om de bleknar med åren. Men det blev ett avslut i den bemärkelsen att nuet och framtiden hamnade i fokus. Jag behövde inte längre släpa runt det förflutna som en boja kring foten.

Göran Larsson igen: ”Den man hatar, avskyr, föraktar eller är rädd för är man bunden till. Offret är bunden till sin förövare. Den som säger ”jag förlåter aldrig” riskerar att stanna i en offerroll där man ger sig själv livstidsdomen att vara bunden till den som gjort en illa.” Förlåtelse är alltså inte en eftergift eller ett nederlag. Det är tvärtom. Först får sanningen höras i all sin hemskhet, sedan överlämnar vi hämnden och domen till Gud. När vi väljer att förlåta, fattar vi samtidigt ett beslut att inte låta resten av livet styras av den som har gjort oss illa. Det är inte mesigt eller undfallande. Det är väldigt kraftfullt.


Apr 23 2012

Vad förlåtelse INTE är…

I Norge pågår rättegången mot Anders Breivik. Det han har gjort är ofattbart hemskt. Vid sådana här extrema händelser ställs den kristna tron på sin spets. Håller de vackra resonemangen för verkligheten? Den norske stortingsprästen Per Arne Dahl skriver mycket bra på Expressen Debatt: http://www.expressen.se/debatt/anders-breivik-ska-inte-forlatas/ om Guds närvaro i tragedin:

När jag kom till domkyrkan på morgonen söndagen 24 juli lade jag märke till en mor och en dotter som lagt en blomma och ett handskrivet kort i rosenlunden som hade växt sig hög och bred under de första ett och ett halvt dygnen. Jag lutade mig ner och läste meddelandet, skrivet med barnahand: ”Mamma och jag bad till Gud ikväll. Vi grät och var rädda. Vi frågade Gud hur detta kunde hända? Men Gud bara grät, så vi kunde inte höra vad han sade.”

Per Arne Dahl har skrivit en bok för alla som drabbats av svåra trauman: ”Något att hoppas på när det värsta har hänt” (Libris). Där skriver han inte så mycket om en allsmäktig Gud, utan mer om en sårad Gud. Han påminner om att Ylva Eggehorn skrev  ”No other God has wounds”. Så är det. Som kristen tillber jag en Gud med genomborrade händer och fötter. Det är unikt. Frågan är om det får några konsekvenser för fallet Anders Breivik, och alla andra tragedier som människor råkar ut för varje dag, världen över.

Breivik står inför rätta. Oavsett om han döms till fängelse eller vård, så kvarstår allt det fruktansvärda han har gjort. Hur hårt bestraffad han än blir kan ingen av de sörjande få tillbaka sin dotter, sin son, sina vänner… Ilskan och sorgen är enorm.  I Expressen har Per Arne Dahl satt rubriken Anders Breivik ska inte förlåtas på sin artikel. Tidningen Dagen intervjuar också Per Arne Dahl men har vinklat rubriken annorlunda: Går det att förlåta en massmördare? http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=304880

”Vi ska inte förlåta” proklamerar prästen. Det är en högst rimlig reaktion på det ondskefulla dödandet. Men ändå är det problematiskt! Dahls slutsats är att eftersom Breivik inte har bett om förlåtelse så behöver vi inte förlåta. Det finns två diken, och Dahl hamnar i det ena: vi ska inte, behöver inte förlåta. ”Till att börja med ska vi och kan vi bara förlåta dem som ber om förlåtelse. Förlåtelsen är en respons på syndabekännelsen. Men Behring Breivik har inte till dags dato visat någon ånger eller förtvivlan över vad han har gjort. Därmed anser jag att vi ska slippa att besvara den frågan. -Till sist, tillägger han, är det bara Gud som kan förlåta. Men även Gud har knutit förlåtelsen till bekännandet, och då ska vi inte göra förlåtelsen kravlös.”

Jag håller inte med. Kan dock inte på rak arm formulera något bibelstöd för min åsikt, och frågar min man som håller på att måla under köksskåpen. Han påminner om att vi i Fader Vår ber förlåt oss våra skulder, liksom vi förlåter dem som står i skuld till oss. Vidare säger han ”vi måste ju utgå ifrån att Gud vill oss gott också när han ber oss att göra något svårt”.

Nåväl, Dahl befinner sig i ett dike (kanske av omtanke om offren). Det andra diket har kyrkan genom åren oftare hamnat i: man har uppmuntrat folk att ”för­låta och glömma”, helst så fort som möjligt – även när det gäller svåra trauman som misshandel inom familjen eller sexuella övergrepp. Då kan två saker hända. Antingen uttalar man förlåtelse fast man inte håller med känslomässigt. Eller så förmår man inte uttala någon förlåtelse och känner skuld över att man inte kan förlåta, när man nu borde.

Mänskligt sett tror jag aldrig att man kan förlåta den här typen av händelser. Men om man är troende kristen kan man tänka så här: Jesus dog en gång för alla. Han hade aldrig gjort något fel, men tog ändå på sig straffet för allt hemskt som människor i alla tider har gjort mot varandra och mot Gud. Som kristen är jag kallad att förlåta mina medmänniskor, som Gud har förlåtit mig.

Synder går inte att gradera, men syndens konsekvenser kan variera. Och ju mer skadade vi har blivit, desto längre tid kan vi behöva på oss för att kunna förlåta. Förlåtelse kan vara en process.

I Matteus 18 finns en uppmaning till oss att förlåta av uppriktigt hjärta. Jag tror inte att vi ska vänta med att förlåta tills vi känner välvilja och förlåtelse bubbla upp inom oss. Men jag tror inte heller att vi ska förlåta på ett mekaniskt sätt, bara för att vi vet att vi borde.

Förlåtelse är inte att säga att det var OK, det som hände. Att släta över. Tvärtom, det är dels att klart uttala vad det var som sårade mig så. Sanningen behöver höras. Och sedan handlar förlåtelse om att överlämna domen till Gud. Han är den enda som är fullkomligt rättvis, och det kommer en dag när han ska döma levande och döda. Att förlåta någon är att avsäga sig rätten att döma, och ge den rätten till Gud. Och så kan vi säga till Gud: jag vill förlåta den här personen, men jag vet inte hur det ska gå till. Hjälp mig.

När jag var 16 år blev jag våldtagen. Omkring ett år senare kom jag till en kyrka där jag så småningom fick hjälp att bearbeta detta trauma, och mycket annat som hade gått snett i mitt liv. Jag gick i själavård i flera år. Känslorna gick upp och ner, jag kände skuld, sorg, ilska – och till slut även hopp. En dag satt jag på tunnelbanan och tänkte: jag förlåter den här personen. Jag lämnar honom åt dig, Gud. Jag hoppas att han hittar dig. Om någon hade försökt pressa fram den här förlåtelsen ur mig ett år tidigare, eller en månad, eller kanske bara en vecka innan, så hade det inte gått. Jag hade kanske kunnat förmå mig till att uttala orden, men jag hade inte förlåtit av ”uppriktigt hjärta”. I dag är jag oändligt tacksam för en klok själavårdare som hade is i magen och vågade låta mig ha min process.

PS. Historien tar ju inte slut den stund vi uttalar förlåtelse. Återkommer med ett inlägg om vad som händer med oss när vi förlåter…