Sep 9 2016

Inte enklare men ändå lättare

 

Det finns dagar när jag får massor gjort på jobbet. När hjärnan nästan känns som förr, klartänkt och snabb. Jag uträttar ärendenstenmur, kommer hem och tar direkt itu med att plocka ur diskmaskinen och laga mat. Det finns andra dagar, när allting går trögt, som om jag vadar i sirap. Det krävs mycket beslutsamhet bara för att borsta tänderna. Jag börjar lära mig att de dagarna är det ingen idé att försöka tvinga fram någon produktivitet. Det bästa jag kan göra är att ta med mig hundarna ut på en lång promenad. Ibland gör frisk luft och fysisk aktivitet att hela jag lyfter och att resten av dagen blir förhållandevis bra. Andra gånger får jag tvinga mig själv att gå, för det är oerhört frestande att bara lägga sig ner mitt i skogen och släppa allt. Sådana dagar är kanske promenaden det enda jag får gjort. Men jag börjar lära mig att ta de dagarna för vad de är. De definierar inte hela mitt liv, precis som yrseln och mattheten under en febertopp inte är hela sanningen om vilken fysisk kondition jag har. Rehabilitering blir så mycket enklare om ingen (inte ens man själv!) kräver att tillfrisknandet ska gå som på räls, spikrakt framåt och uppåt. Pauser, omvägar och krumbukter är en del av resan framåt. Inte tillbaka, till den jag var förut. Framåt, mot ett liv som inte är enklare men ändå lättare – för ryggsäcken är inte lika tung längre.

 


Mar 24 2014

Glädje, frid – och bottenlöst mörker

Tidningen Dagen skriver idag att en temadag om psykisk ohälsa kommer att hållas i Saddleback Church, en av megakyrkorna i USA. ”Vi vill öka kunskapen och hjälpa enskilda att förstå att de inte är ensamma i sin kamp” säger Rick Warren (pastor i församlingen) som förlorade sin son i självmord våren 2013.

Det här initiativet gör mig oerhört glad. Psykisk ohälsa är idag den vanligaste orsaken till långa sjukskrivningar. Knappt hälften av alla kvinnor och ungefär var fjärde man blir deprimerad någon gång under sin livstid. Därmed är detta något som angår oss alla, antingen det drabbar oss personligen eller våra anhöriga, vänner eller arbetskamrater.

Den psykiska ohälsan gör inte heller halt vid kyrkporten. Likaväl som troende får cancer blir de också deprimerade och psykotiska. Jag tror tyvärr att det kan vara svårare att berätta om sin psykiska ohälsa än om fysisk sjukdom, bl a därför att det inom kristendomen talas mycket om glädje och frid. I Bibeln står det att man ska glädja sig, hur ska jag då kunna berätta om detta bottenlösa mörker?! Om jag bara vore en ”bättre kristen” så skulle jag inte tappa greppet när ångesten kommer…

Sanningen är att det finns inga bra eller dåliga kristna. Det finns bara kristna. Som har problem precis som den som inte tror.

Jag har knappt läst Bibeln alls den här vintern. Jag har bett ytterst lite. Det har varit mycket förlamande trötthet och vild ångest, väldigt lite glädje och frid. Men jag vilar i en hand som är tillräckligt stark för att hålla både mig och allt det hemska. Den handen finns där, oavsett vad jag gör eller inte gör. Den är outtröttlig, varm och evig. Den tillhör Honom som svettades blod natten innan han korsfästes. Han vet vad ångest är. Jag tror inte att han tycker det känns obekvämt när vi pratar om psykisk ohälsa i kyrkan.


Feb 4 2014

”stop holding on and just be held”

De senaste dagarna har jag tänkt på akrobater. Ni vet, sådana där skickliga cirkusartister som svingar sig i trapetser, släpper taget, slår volter och fångar upp varandra igen. De håller inte i varandras händer, utan de håller i varandras underarmar istället. Vilket innebär att om en av dem tappar greppet så håller ändå den andra kvar.

De flesta av oss är inte cirkusartister. Vi har oftast fast mark under fötterna. Livet rullar på med jobb, dagishämtningar och fredagsmys. Men rätt som det är öppnar sig en avgrund och om vi inte orkar hålla i oss, om ingen annan håller i oss – så faller vi. Långt. Hårt. Det kan vara fysisk sjukdom eller psykisk ohälsa får marken att försvinna under fötterna. Då orkar man ofta inte hålla kontakten med vänner. Man vill inte bjuda hem någon till ett stökigt kaos, och förresten mäktar man varken med att laga mat eller ens lyfta telefonluren. Jag har varit där, är där fortfarande delvis. Men jag är så lyckligt lottad att jag har en man och vänner som håller i mig som akrobater gör. Hade det hängt på min förmåga att hålla i så skulle det varit kört för länge sedan, men deras grepp är lika fast oavsett hur svagt mitt är.

Det akrobaterna gör ser svårt ut, men att hålla i en vän är lättare än du kanske tror. Ring, sms:a, håll kontakten. Laga extra mycket mat och åk över till någon med en färdig middag. Eller, vilket hände mig härom dagen: en vän kom och drack kaffe i mitt kök som svämmade över av tomma mjölkförpackningar, creme fraicheburkar och annan återvinning. Hon tog med sig alltihop och slängde det. Så enkelt kan det vara.

Min önskan är att alla skulle ha någon som håller i dem så hårt att de inte faller. Alldeles bortsett från vad de kan eller inte kan göra för stunden.  ”You’re not alone, stop holding on and just be held…” som Casting Crowns sjunger i sången Just be held.


Jan 31 2014

Om oöverstigliga berg och nya, fräscha blad

vissen pelargonJag hade en massa fina pelargoner i krukor ute i somras. Så blev det höst och jag visste att jag borde ta in dem, men tiden gick och det blev inte av. Det är en av alla saker som depressioner gör med en, att till synes enkla sysslor blir oöverstigliga berg som man inte lyckas klättra upp på. I sista stund kom  krukorna in och ställdes i tvättstugan. Pelargoner ska stå ljust och svalt under hösten och vintern. I vår tvättstuga är det förvisso svalt men inte särskilt ljust. Ändå stod de där. Varje gång jag kom in tvättstugan fick jag dåligt samvete för misären pelargonerna levde i. Det var ett virrvarr av torra, bruna blad och ynkliga gröna skott, smala och alldeles för långa med små små bleka blad längst ut. Så för någon vecka sedan skrapade jag ihop tillräckligt med energi för att klippa ner och plantera om dessa stackars växter, ta upp dem i ljuset och ge dem näring. Nu kommer det nya, fräscha blad överallt. Jag tror att de kommer att blomma igen.

af

pelargonblad

  Liksom pelargonerna hamnar vi människor också i ogynsamma omständigheter ibland. Vi möter svårigheter som får oss att vissna och skrumpna ihop. Den här hösten och vintern känns det som om jag har stått där på golvet i tvättstugan, istället för i ljuset på fönsterbänken. Och precis som blommorna har jag torra blad och döda grenar som behöver klippas bort för att det nya, friska ska få utrymme att komma fram. Det kanske inte syns än, men det finns där, under ytan. Färdigt att utvecklas så fort de rätta förutsättningarna finns. Och jag tror faktiskt att någon har ställt upp mig i fönstret nu.

 


Mar 5 2013

Mediarapportering som skadar sakfrågan?

Lördagens Rapport-sänding basunerade ut att ”var tredje gymnasieelev har skadat sig själv för att lindra ångest, visar skrämmande statistik …” Man intervjuar en ung kvinna som haft ett väldigt svårt självskadebeteende. Men forskaren som gjort studien säger ”det är en heterogen grupp, det finns ungdomar som provat en gång men saknar andra tecken på psykisk ohälsa”.

Erik Helmerson skriver om detta i DN under rubriken Inte riktigt så skrämmande. Han menar att inslaget i någon mån är vilseledande – eftersom forskare sätta ljus på sina hjärtefrågor och journalister vill ha en bra story finns det en risk att resultat framställs som  mer alarmerande än de verkligen är. Sant. Säkerligen studsar många till i TV-soffan inför det stora antalet ungdomar som skadat sig själva: 35%. Helmerson konstaterar att i dessa 35% inkluderas ”alla som provat en gång” och att x antal procent av dessa kanske har lekt en dum lek när de varit på fyllan, inte skadat sig för att lindra ångest.

Den som först blev chockad av Rapports inslag, och sedan läser vad Helmerson skriver, kan alltså andas ut och tänka: det var inte så farligt. Och där finns det riktigt stora problemet. Om det ”bara” skulle vara 10% som har skadat sig för att lindra ångest – är det inte alarmerande då?!?

Läs mer om självskadebeteende på SHEDO’s hemsida.

 


Nov 19 2012

Kan vi bota ångest med jämställdhet?

I en undersökning från SCB svarar 25% av kvinnorna att de har besvär med oro, ängslan och ångest. Motsvarande siffra för män är 14%. DN skriver:

Jämställdheten har gått framåt under de senaste 30 åren. Under samma period har oron och ångesten ökat bland befolkningen – mer hos kvinnor än hos män. Men Danielsson (psykiater och forskare i folkhälsa) tror ändå att jämställdhet är en av lösningarna.” Hon menar att det är en fruktansvärd kamp för kvinnor att få samma positioner som män i arbetslivet.

Jag tänker inte ge mig in i någon feministisk debatt om jämställdhet. Konstaterar bara att vi har skapat ett samhälle som många uppenbarligen inte orkar leva i. Och att vår tids ledord, tolerans, lätt verkar glömmas bort när man diskuterar arbetsliv, sjukskrivningar och livsval. Den som väljer en annan väg än heltidsjobb och statusjakt av ideologiska skäl är avvikande. Den som måste  välja ett lugnare tempo för att inte gå sönder, befinner sig i ständigt underläge när man pratar om produktivitet, skatteintäkter och pensionspoäng.

Själv har jag just fått dra i nödbromsen för att inte spåra ur i allt roligt, spännande som finns på min agenda den här hösten. Än en gång har jag tvingats inse att den utmattning jag föreläste om förra veckan inte är en avklarad merit som hänger inramad på väggen, utan en verklighet jag måste förhålla mig till varenda dag. 

Jag tycker att man förminskar resultaten från SCB:s undersökning om man bara tittar på det med jämställdhetsglasögonen på. Hur många andra förändringar har inte samhället genomgått under de senaste 30 åren, som påverkar den psykiska hälsan?! Visst finns det ett strukturellt problem i det att kvinnor (i snitt) numera förvärvsarbetar i betydligt större utsträckning, medan män (i snitt) inte har ökat sitt hushållsarbete i samma grad. Och detta kan säkert påverka kvinnors psykiska hälsa.

Men ett större problem tror jag är att hela samhället är inriktat på ekonomisk vinst. Vi behöver sätta människan i centrum, inte vinsten. Sociala företag som Basta skapar riktiga arbetstillfällen utan att drivas av vinstintresse. På kort sikt ger det försörjning och självkänsla till kantstötta människor, på lång sikt slipper vi enorma kostnader för vård, rättsväsende, bidrag  m m. Därför borde ekonomerna som skriver i DN: ”Satsning på entreprenörer kan vända ekonomisk kris” lägga till en sak på sin lista: underlätta start och drift av sociala företag!

 

 

PS. Ångest botas inte med jämställdhet, utan med medmänsklighet. Bland annat.

 

 

 

 

 


Nov 14 2012

Att skada sig själv – alternativ smärtlindring

Psykologen Jonas Bjärehed har forskat om självskador bland ungdomar. Han menar att problemet är lindrigt och övergående för de flesta. DN och SvD skriver om detta.

”Problemet med de senaste årens ”larm” om självskadebeteende är att man delvis kan ha överdramatiserat allvaret, säger han. Forskare och experter har belyst fenomenet utifrån den erfarenhet som man hade i psykiatrin sedan tidigare, från patienter med allvarliga psykiska problem med emotionellt instabil personlighetsstörning eller borderline (…) genom att använda den förklaringsmodellen så har man kanske överskattat betydelsen av många ungas självskadebeteenden – eller så kan man säga att man har undertolkat dem. Man har inte brytt sig om att undersöka vad självskadorna står för.”

Man ser lätt självskadebeteendet i sig som det stora problemet, men jag tror att det ofta att det finns en underliggande orsak till beteendet. Som djupt deprimerad tonåring skadade jag mig själv i viss utsträckning. Men det var i 20-årsåldern – när jag mådde bättre  - som jag började skära mig ordentligt. Det låter onekligen motsägelsefullt.

Ungdomar skadar sig av olika orsaker. För vissa är det något man testar när man är uttråkad. En del straffar sig själva. I vissa gäng ska man ha många ärr för att få vara med. Några hoppas att omgivningen ska se skadorna och förstå att de mår dåligt. Andra använder det som ångestlindring. När själen gör ont kan man, genom att skära sig, flytta smärtan till kroppen. Det blir konkret och tydligt. Blodet som rinner är lättare att handskas med än den osynliga ångesten.

När jag började förstå hur illa tilltygad jag blivit – och hur gott livet faktiskt kunde vara – stod jag inte ut. Det gjorde för ont att bli hel. Jag skar mig inte för att någon skulle se mig, jag var redan sedd. Att skära sig var smärtlindring för mig, hur konstigt det än låter. Det fungerar både psykiskt och fysiskt. Vid smärta utsöndrar nämligen kroppen endorfiner som ger en tillfälligt lugnande effekt.

Så, om du upptäcker att någon i din närhet skadar sig själv: bli inte alltför skärrad över själva såren, utan försök förstå varför såren finns där. De som skär sig p g a grupptryck behöver nämligen annan hjälp än de som skär sig av ren och skär ångest. Men alla mår bra av att någon ser dem i ögonen och frågar hur de mår.

Läs DN:s artikel här http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/unga-som-skadar-sig-tolkas-ofta-fel och besök även http://shedo.org/ som är är en ideell förening vars syfte är att sprida kunskap om ätstörningar och självskadebeteende, ge stöd åt drabbade och anhöriga samt arbeta för en bättre vård för dessa patientgrupper.

 

 

 

 

 

 

 


Apr 17 2012

Får man vara deprimerad i kyrkan?

I Dagens Nyheter intervjuas psykologen Christer Olsson om sin åtta år långa depression och hur han tillfrisknade. Läs hela artikeln här: http://www.dn.se/livsstil/halsa/psykisk-sjukdom-inte-skamligt

Christer Olsson säger bl a såhär: Ibland kan det vara mycket svårt att vara kristen och drabbas av psykisk ohälsa. Det är inte ovanligt att man förebrår sig själv, eller får höra av andra: ”Du drabbas för att du inte har levt som du borde leva.” Den kristna tron, som bidrog till Christers tillfrisknande, kan alltså istället komplicera situationen för en del människor. Jag tror att det är helt bakvänt mot vad Gud vill! Han är oförklarligt stor, ofattbart vis och oändligt kärleksfull. Men vi människor har begränsningar. Därför vill vi gärna skapa system för hur tron ”ska” fungera. Till exempel finns det många uppmaningar i Bibeln till att gläjda sig och tacka Gud. Många troende har upplevt hur svåra situationer har förändrats – sakta, eller dramatiskt och fort – när de har valt att tacka Gud och glädja sig för det goda i livet, istället för att fokusera på det jobbiga. Det är fantastiskt! Och självklart ska vi uppmuntra varandra att göra så. Men det blir problem om vi ser tacksägelse och viljestyrd glädje som en andlig dunderkur mot alla slags svårigheter. Att säga till en deprimerad människa att hon behöver välja att glädja sig är som att be en skallig person lyfta sig i håret. Det är omöjligt av flera anledningar!

Det är inte samma sak att vara allmänt ”nere” och att vara deprimerad. Det är ju skillnad på att ha lite ont i foten, eller ha ett brutet ben. I det ena fallet kan man linka fram, i det andra fallet är det omöjligt. Jag tror att vi i kyrkan behöver bli bättre på att förstå och kommunicera den här skillnaden, så att vi inte trycker ner dem vi vill hjälpa. Men vad är det då som hjälper?!

Christer Olsson nämner tre huvudsakliga orsaker till han slutligen blev frisk: tidens gång, att hans fru stöttade honom, samt hans kristna tro. Dessutom såg han till att motionera och äta bra, och han tvingade sig till att upprätthålla vissa sociala relationer utanför hemmet fast det var väldigt jobbigt. Han åt ångestdämpande medicin, ”annars hade jag förmodligen inte levt idag”. Det var alltså många faktorer tillsammans som bidrog till att Christer blev frisk.

För många är depression tyvärr en del av livet, under en period eller vid återkommande tillfällen. Jag önskar att våra kyrkor skulle vara platser dit man vågar komma fast humöret är nere i skoskaften. Där det är OK att må precis så dåligt som man gör. Och där vi kan göra livet lite lättare för varandra. En kram, en blick, en kaffekopp, en bön…

När mina barn är ledsna önskar jag verkligen att de ska komma till mig så att jag får hålla om dem. När de var riktigt små och grät förtvivlat tog jag upp dem i famnen och viskade ”Såååja, du är hos mamma nu. Mamma är här.” Trösten var just min närvaro. Jag är övertygad om att Gud vill göra likadant med alla sina barn. Han förändrar inte alltid de svåra situationerna på ett ögonblick. Men han säger: ”Jag är här hos dig.”