Jan 31 2014

Om oöverstigliga berg och nya, fräscha blad

vissen pelargonJag hade en massa fina pelargoner i krukor ute i somras. Så blev det höst och jag visste att jag borde ta in dem, men tiden gick och det blev inte av. Det är en av alla saker som depressioner gör med en, att till synes enkla sysslor blir oöverstigliga berg som man inte lyckas klättra upp på. I sista stund kom  krukorna in och ställdes i tvättstugan. Pelargoner ska stå ljust och svalt under hösten och vintern. I vår tvättstuga är det förvisso svalt men inte särskilt ljust. Ändå stod de där. Varje gång jag kom in tvättstugan fick jag dåligt samvete för misären pelargonerna levde i. Det var ett virrvarr av torra, bruna blad och ynkliga gröna skott, smala och alldeles för långa med små små bleka blad längst ut. Så för någon vecka sedan skrapade jag ihop tillräckligt med energi för att klippa ner och plantera om dessa stackars växter, ta upp dem i ljuset och ge dem näring. Nu kommer det nya, fräscha blad överallt. Jag tror att de kommer att blomma igen.

af

pelargonblad

  Liksom pelargonerna hamnar vi människor också i ogynsamma omständigheter ibland. Vi möter svårigheter som får oss att vissna och skrumpna ihop. Den här hösten och vintern känns det som om jag har stått där på golvet i tvättstugan, istället för i ljuset på fönsterbänken. Och precis som blommorna har jag torra blad och döda grenar som behöver klippas bort för att det nya, friska ska få utrymme att komma fram. Det kanske inte syns än, men det finns där, under ytan. Färdigt att utvecklas så fort de rätta förutsättningarna finns. Och jag tror faktiskt att någon har ställt upp mig i fönstret nu.