Mar 5 2013

Mediarapportering som skadar sakfrågan?

Lördagens Rapport-sänding basunerade ut att ”var tredje gymnasieelev har skadat sig själv för att lindra ångest, visar skrämmande statistik …” Man intervjuar en ung kvinna som haft ett väldigt svårt självskadebeteende. Men forskaren som gjort studien säger ”det är en heterogen grupp, det finns ungdomar som provat en gång men saknar andra tecken på psykisk ohälsa”.

Erik Helmerson skriver om detta i DN under rubriken Inte riktigt så skrämmande. Han menar att inslaget i någon mån är vilseledande – eftersom forskare sätta ljus på sina hjärtefrågor och journalister vill ha en bra story finns det en risk att resultat framställs som  mer alarmerande än de verkligen är. Sant. Säkerligen studsar många till i TV-soffan inför det stora antalet ungdomar som skadat sig själva: 35%. Helmerson konstaterar att i dessa 35% inkluderas ”alla som provat en gång” och att x antal procent av dessa kanske har lekt en dum lek när de varit på fyllan, inte skadat sig för att lindra ångest.

Den som först blev chockad av Rapports inslag, och sedan läser vad Helmerson skriver, kan alltså andas ut och tänka: det var inte så farligt. Och där finns det riktigt stora problemet. Om det ”bara” skulle vara 10% som har skadat sig för att lindra ångest – är det inte alarmerande då?!?

Läs mer om självskadebeteende på SHEDO’s hemsida.

 


Sep 14 2012

”Oanade möjligheter”

Lyssnade på en föreläsning av Sören Hertz igår, psykiatriker och författare till boken Barn och ungdomspsykiatri – nya perspektiv och oanade möjligheter. Publiken bestod till största delen av familjeterapeuter. Jag kände mig lite som en katt bland hermelinerna, men det var oerhört givande – följ med i den här tankegången:

Barn gör alltid sitt bästa utifrån sina förutsättningar och situationen de befinner sig i. Men ibland uppfattar vuxenvärlden deras ”bästa” som ett problembeteende, t ex hyperaktiva barn med koncentrationssvårigheter som inte sitter stilla. Hertz menar att problembeteendet ska ses som ett sätt att kommunicera. Med sitt beteende berättar barnet något för oss. Beteendet är inte ett problem i sig, utan ett symptom på ett underliggande problem (OK, det blir också ett problem i sig om någon far runt som en helikopter i klassrummet, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar…) Om de vuxna kan höra vad barnet kommunicerar, t ex ”jag känner mig dum och jag tror inte att jag klarar av uppgifterna, därför flaxar jag omkring i rummet istället för att ens försöka jobba” och kan svara på det, t ex genom ge barnet uppgifter som är på lämplig nivå och tydligt visa att man tror att hen klarar av dem, så finns det en god chans att beteendet också förändras.  Att svara på beteendet, typ ”nu MÅSTE du sitta STILL!”  ger däremot ingen bestående förändring.  Detta har Hertz konstaterat i sitt mångåriga arbete med barn och ungdomar.

Hertz pratar om människan som en bio-psyko-social varelse. Uttryckt på ett enklare sätt är vi inte apelsiner, uppdelade i olika klyftor, utan mer som milkshakes där allt är sammanblandat :) Kropp, psyke och omgivning påverkar varandra. Det har dock inte vården/psykiatrin/skolan uppmärksammat tillräckligt mycket, och därför medicinerar vi många tillstånd som egentligen skulle kunna förändras på andra sätt. Vid positiv social interaktion stimuleras hjärnans produktion av vissa substanser som behövs för att vi ska kunna fungera på ett bra sätt.

Tanken är svindlande och fantastisk: vissa mediciner skulle kunna ersättas av sociala processer. Därmed inte sagt att mediciner är onödiga! Men jag hoppas att vi vågar utforska de här möjligheterna att minska den kemiska medicineringen, och satsa på den läkande kraft som finns i bekräftande relationer. Det gäller inte bara barn med koncentrationssvårigheter!

 


Apr 20 2012

Vad driver en perfektionist?

Två systrar i 20-årsåldern skriver till DN:s Fråga Insidan och berättar om ett stort problem: de är så perfektionistiska och självkritiska att de avstår från sociala aktiviteter, bloggande m m av rädsla för att inte prestera tillräckligt bra. http://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2012/04/20/vi-vagar-inte-gora-det-vi-vill/Vi upplever dagligen att det uppstår situationer där vi har för höga krav på oss själva för att göra det vi vill. Vi har båda tankar om att vi vill göra olika kreativa saker såsom måla, spela instrument eller sjunga men vi är för hämmade. Vi anser inte oss själva som osäkra, utan tvärtom upplever vi ofta att vi för det mesta är något bättre än de flesta andra.”

a

Psykologen Liria Ortiz som besvarar frågan visar stor förståelse för problematiken och tipsar om några olika övningar tjejerna kan göra för att komma över sin rädsla och våga mera, t ex följande: ”Ett sätt är att ompröva den ”katastroftanke” som förmodligen finns inbyggd i er perfektionism. Tänk efter vad som hände vid ett tillfälle när ni inte gjorde helt perfekta insatser. (…) Förmodligen kommer ni att kunna konstatera att i verkligheten inträffade inte en katastrof utan snarare inget särskilt. Hitta fler sådana här tillfällen och använd dem för att lära er att även den medelmåttiga prestationen har uppskattats och visat sig möjlig för er att leva med. En övning som jag föreslår är att ni aktivt och medvetet exponerar er för att inte vara perfekta, och på det sättet fortsätter att utmana ”katastroftanken”. Det handlar om att starta er blogg och publicera texter som enligt er inte är perfekta.”

a

De här råden som Ortiz ger är utmärkta. Exponering är en av de mest använda KBT-teknikerna. Man utsätter sig för det man är rädd för, och väljer att stanna kvar i situationen trots starkt obehag. För varje gång man gör det avtar rädslan och blir mer lätthanterlig. Det fungerar! Men ändå saknar jag något i Ortiz svar. Varför de här tjejerna ett sådant tvång att prestera perfekt i alla situationer? Vad är drivkraften bakom prestationsångesten?

a

Som ”hyfsat nykter prestationsalkoholist” kan jag bara berätta vad som har drivit mig i min jakt efter bästa tänkbara resultat. Först och främst har det handlat om att få bekräftelse. Jag har haft en desperat längtan efter människors bekräftelse. Utan att förstå att den bekräftelse man får för prestationer är ytlig. Det är som att småäta godis när man egentligen behöver äta middag – gott för stunden men fyller inte det verkliga behovet: behovet av bekräftelse för den jag är.

a

Jag har iakttagit mig själv utifrån, ständigt funderat över hur jag tar mig ut i andras ögon. Det var ett plågsamt sätt att leva. Och det gjorde mig väldigt egocentrisk. Det gick åt mycket energi till att lista ut vilket intryck jag gjorde, hur det jag gjorde tog sig ut, hur den och den reagerade…

a

Det finns inget datum när en omvälvande förvandlingen skedde. Ingen punkt i historien när allt förändrades. Det som finns är ungefär femton år av långsamt skiftande fokus. Sakta flyttar jag själv ut ur universums centrum. In flyttar Gud. Då och då knuffar jag ut honom och slår mig ner där i mitten igen. Efter ett tag inser jag hur skevt det känns och makar mig åt sidan, mer eller mindre motvilligt. Det handlar inte om någon utplåning av jaget, snarare tvärtom. Det handlar om att låta allting få sina rätta proportioner. När jag fokuserar på mig själv, då ser jag…mig själv, bara mig. När jag vänder mig mot Gud får jag möta hans blick. Där finns den sanna bekräftelsen. Han granskar mig inte kritiskt, han berömmer mig inte för något jag åstadkommit. Istället tar han emot mig. Som jag är. Med en ovillkorlig kärlek som inte frågar efter vad jag kan eller inte kan. Gud har skapat mig och älskar mig! Bekräftad av honom behöver jag inte iaktta mig själv utifrån hela tiden. Jag kan t o m våga blogga, trots att alla inlägg inte blir perfekta…