Maj 10 2012

Vuxen & sexig på utsidan, liten och trasig på insidan

DN har i flera artiklar berättat om barnprostitution i Sverige. http://www.dn.se/sthlm/har-saljer-barn-sex-i-stockholm Vi vill inte tänka på så hemska saker, men sanningen är att det händer hela tiden. ”Enligt en ny undersökning från Linköpings universitet har cirka 1,5 procent svenska ungdomar någon gång sålt sex, fler pojkar än flickor”. Få åtalas för att ha köpt sex av minderåriga, och ännu färre får några påföljder att tala om. ”Sammanlagt anmäldes 542 fall av köp av sexuell handling av barn 2006–2010. Av dessa ledde 26 till fällande dom.” I endast 4 fall blev påföljden fängelse. Beatrice Ask och Maria Larsson medger nu att det finns brister i skyddet av barn i sådana här fall – kanske p g a att lagen inte tillämpas som den borde. http://www.dn.se/sthlm/ministrarna-erkanner-brister-i-skyddet-av-barn

Förvånansvärt många bloggare och kommentatorer fokuserar då inte på brotten som begås, utan på hårklyverier när det gäller åldrar och vem som ska räknas som ”barn”. Som om det var själva problemet! Någon tolkar t o m detta som ett sorts förminskande av kvinnor, att jämställa dem med barn utan ansvar för sitt handlande.  OK,  vanligtvis kallar vi inte 17-åringar ”barn” i dagligt tal. I lagens mening är de dock barn. Och jag vågar påstå att de tonåringar som säljer sex ofta är betydligt yngre på insidan än utsidan. Man kan vara välutvecklad och vuxet sexig på utsidan, men fortfarande åtta-nio år inuti…

Många som säljer sex har själva varit utsatta för någon form av övergrepp. Andra halkar in i detta för att de behöver pengar eller för att det till en början verkar vara en spännande lek. Med tiden utvecklas ”leken” till en karusell av förnedring och skam som det är svårt att hoppa av. Läs gärna Caroline Engvalls blogg http://intetillsalu.wordpress.com/ om unga som använder sex som en sorts självskadebeteende.

Många tonåringar har svårt att överblicka de långtgående konsekvenserna av sitt agerande. En tonåring som dessutom mår dåligt p g a övergrepp, undermålig vuxenkontakt, dålig självkänsla m m har naturligtvis ännu svårare att bedöma konsekvenser. Om man ändå förstår att det finns risker med ett visst beteende är risken stor att man struntar i det eftersom man ändå inte tycker att man är värd någonting.

”...i de flesta fall har barnen inte varit föremål för socialtjänst eller polis tidigare utan kommer från, på ytan, välfungerade familjer. Det vi kan se som en röd tråd är avsaknad av närvarande föräldrar, inte som att föräldrarna inte bryr sig, utan föräldrar som inte tar sig tid för sina barn utan har fullt upp med sina karriärer” skriver DN. Därmed bollas frågan tillbaka, från ministernivå till familjenivå. Från lagtext till köksbord. Det är där det allra viktigaste händer.