Mar 21 2014

Med skärpan inställd på vägen

01b8cb6e3d8f9ff6a54dc048cfd8e26ce0e3969563

Igår tog jag två bilder på samma väg, med väldigt olika resultat. Den första är tagen med skärpa på regndropparna på vindrutan. Det är ganska svårt att köra när man bara ser detta framför sig. Man får köra lite på känn, och risken är att man missar något viktigt… Den andra är tagen med skärpa på vägen. Känns genast bättre ur trafiksäkerhetssynpunkt.

01797f84f006629eebc7716155912be66fcfbd1b02Nu riskerar jag att låta som en förespråkare för klichéartat positivt tänkande, men jag fortsätter ändå för jag tycker att de här bilderna är så talande. Vad du än vill åstadkomma i livet så är jag rätt säker på att det finns hinder på vägen. Men jag är övertygad om att det inte är antalet hinder som är avgörande för om målet nås eller inte, utan om du kan fokusera på rätt saker. Fokus på regndropparna kommer med stor sannolikhet att leda till en olycka. Fokus på vägen kan leda dig hur långt som helst.

Så idag försöker jag fokusera på vägen. Regndropparna finns mitt framför mig i form av begränsningar, oförmåga, ohälsa. Det är lätt att blicken fastnar där, på vindrutan. Men om jag tittar längre bort ser jag vägen. Vet inte exakt vart den leder, men jag försöker följa den. Framåt.

 


Jan 31 2014

Om oöverstigliga berg och nya, fräscha blad

vissen pelargonJag hade en massa fina pelargoner i krukor ute i somras. Så blev det höst och jag visste att jag borde ta in dem, men tiden gick och det blev inte av. Det är en av alla saker som depressioner gör med en, att till synes enkla sysslor blir oöverstigliga berg som man inte lyckas klättra upp på. I sista stund kom  krukorna in och ställdes i tvättstugan. Pelargoner ska stå ljust och svalt under hösten och vintern. I vår tvättstuga är det förvisso svalt men inte särskilt ljust. Ändå stod de där. Varje gång jag kom in tvättstugan fick jag dåligt samvete för misären pelargonerna levde i. Det var ett virrvarr av torra, bruna blad och ynkliga gröna skott, smala och alldeles för långa med små små bleka blad längst ut. Så för någon vecka sedan skrapade jag ihop tillräckligt med energi för att klippa ner och plantera om dessa stackars växter, ta upp dem i ljuset och ge dem näring. Nu kommer det nya, fräscha blad överallt. Jag tror att de kommer att blomma igen.

af

pelargonblad

  Liksom pelargonerna hamnar vi människor också i ogynsamma omständigheter ibland. Vi möter svårigheter som får oss att vissna och skrumpna ihop. Den här hösten och vintern känns det som om jag har stått där på golvet i tvättstugan, istället för i ljuset på fönsterbänken. Och precis som blommorna har jag torra blad och döda grenar som behöver klippas bort för att det nya, friska ska få utrymme att komma fram. Det kanske inte syns än, men det finns där, under ytan. Färdigt att utvecklas så fort de rätta förutsättningarna finns. Och jag tror faktiskt att någon har ställt upp mig i fönstret nu.