Feb 4 2014

”stop holding on and just be held”

De senaste dagarna har jag tänkt på akrobater. Ni vet, sådana där skickliga cirkusartister som svingar sig i trapetser, släpper taget, slår volter och fångar upp varandra igen. De håller inte i varandras händer, utan de håller i varandras underarmar istället. Vilket innebär att om en av dem tappar greppet så håller ändå den andra kvar.

De flesta av oss är inte cirkusartister. Vi har oftast fast mark under fötterna. Livet rullar på med jobb, dagishämtningar och fredagsmys. Men rätt som det är öppnar sig en avgrund och om vi inte orkar hålla i oss, om ingen annan håller i oss – så faller vi. Långt. Hårt. Det kan vara fysisk sjukdom eller psykisk ohälsa får marken att försvinna under fötterna. Då orkar man ofta inte hålla kontakten med vänner. Man vill inte bjuda hem någon till ett stökigt kaos, och förresten mäktar man varken med att laga mat eller ens lyfta telefonluren. Jag har varit där, är där fortfarande delvis. Men jag är så lyckligt lottad att jag har en man och vänner som håller i mig som akrobater gör. Hade det hängt på min förmåga att hålla i så skulle det varit kört för länge sedan, men deras grepp är lika fast oavsett hur svagt mitt är.

Det akrobaterna gör ser svårt ut, men att hålla i en vän är lättare än du kanske tror. Ring, sms:a, håll kontakten. Laga extra mycket mat och åk över till någon med en färdig middag. Eller, vilket hände mig härom dagen: en vän kom och drack kaffe i mitt kök som svämmade över av tomma mjölkförpackningar, creme fraicheburkar och annan återvinning. Hon tog med sig alltihop och slängde det. Så enkelt kan det vara.

Min önskan är att alla skulle ha någon som håller i dem så hårt att de inte faller. Alldeles bortsett från vad de kan eller inte kan göra för stunden.  ”You’re not alone, stop holding on and just be held…” som Casting Crowns sjunger i sången Just be held.