Jan 31 2014

Om oöverstigliga berg och nya, fräscha blad

vissen pelargonJag hade en massa fina pelargoner i krukor ute i somras. Så blev det höst och jag visste att jag borde ta in dem, men tiden gick och det blev inte av. Det är en av alla saker som depressioner gör med en, att till synes enkla sysslor blir oöverstigliga berg som man inte lyckas klättra upp på. I sista stund kom  krukorna in och ställdes i tvättstugan. Pelargoner ska stå ljust och svalt under hösten och vintern. I vår tvättstuga är det förvisso svalt men inte särskilt ljust. Ändå stod de där. Varje gång jag kom in tvättstugan fick jag dåligt samvete för misären pelargonerna levde i. Det var ett virrvarr av torra, bruna blad och ynkliga gröna skott, smala och alldeles för långa med små små bleka blad längst ut. Så för någon vecka sedan skrapade jag ihop tillräckligt med energi för att klippa ner och plantera om dessa stackars växter, ta upp dem i ljuset och ge dem näring. Nu kommer det nya, fräscha blad överallt. Jag tror att de kommer att blomma igen.

af

pelargonblad

  Liksom pelargonerna hamnar vi människor också i ogynsamma omständigheter ibland. Vi möter svårigheter som får oss att vissna och skrumpna ihop. Den här hösten och vintern känns det som om jag har stått där på golvet i tvättstugan, istället för i ljuset på fönsterbänken. Och precis som blommorna har jag torra blad och döda grenar som behöver klippas bort för att det nya, friska ska få utrymme att komma fram. Det kanske inte syns än, men det finns där, under ytan. Färdigt att utvecklas så fort de rätta förutsättningarna finns. Och jag tror faktiskt att någon har ställt upp mig i fönstret nu.

 


Jan 30 2014

Att våga språnget…

hopptornet


Mar 8 2013

När tragedin kommer för nära – hur uttalar vi oss då?

Tidningen Dagen skriver idag att ”en man åtalas för fem fall av våldtäkt mot barn, och ett fall av sexuellt tvång mot en då 14-årig flicka” Övergreppen har skett i lokaler som tillhör pingstkyrkan i en mindre ort i Östergötland. Innan dom har fallit bör man förstås inte uttala sig alltför tvärsäkert. Men med tanke på hur svårt det är att få sexualbrott att gå till åtal så finns det förmodligen god grund för detta. Det är tragiskt och förfärligt. Men församlingens kommentar till Dagen är också tragisk: ”Mannen står fortfarande med i vårt medlemsregister, men har inte varit aktiv i församlingen på tre år” säger föreståndaren i den aktuella församlingen. Övergreppen ska ha skett 2005 och 2006. När mannen alltså var aktiv i församlingen. Jag vet inte om föreståndaren sa något mer, som Dagen valde att inte publicera.  Tyvärr finns den ett sorts avståndstagande i den här föreståndarens uttalande, både från offret och förövaren. Det värsta är inte det som sägs, utan det som inte sägs. För det hade ju varit klädsamt med ett uttryck för medkänsla. Och någon sorts insikt om vilket stöd församlingen vill och behöver erbjuda, till offret men också till förövaren.


Mar 5 2013

Mediarapportering som skadar sakfrågan?

Lördagens Rapport-sänding basunerade ut att ”var tredje gymnasieelev har skadat sig själv för att lindra ångest, visar skrämmande statistik …” Man intervjuar en ung kvinna som haft ett väldigt svårt självskadebeteende. Men forskaren som gjort studien säger ”det är en heterogen grupp, det finns ungdomar som provat en gång men saknar andra tecken på psykisk ohälsa”.

Erik Helmerson skriver om detta i DN under rubriken Inte riktigt så skrämmande. Han menar att inslaget i någon mån är vilseledande – eftersom forskare sätta ljus på sina hjärtefrågor och journalister vill ha en bra story finns det en risk att resultat framställs som  mer alarmerande än de verkligen är. Sant. Säkerligen studsar många till i TV-soffan inför det stora antalet ungdomar som skadat sig själva: 35%. Helmerson konstaterar att i dessa 35% inkluderas ”alla som provat en gång” och att x antal procent av dessa kanske har lekt en dum lek när de varit på fyllan, inte skadat sig för att lindra ångest.

Den som först blev chockad av Rapports inslag, och sedan läser vad Helmerson skriver, kan alltså andas ut och tänka: det var inte så farligt. Och där finns det riktigt stora problemet. Om det ”bara” skulle vara 10% som har skadat sig för att lindra ångest – är det inte alarmerande då?!?

Läs mer om självskadebeteende på SHEDO’s hemsida.

 


Nov 28 2012

Det borde räcka med ett ”nej”

”Kvinnan sade nej och försökte hålla ihop benen. Men när mannen fortsatte ”stängde hon av”, har kvinnan berättat i förhör. Nu har Värmlands tingsrätt friat mannen från våldtäkt, trots att domstolen är övertygad om att hennes berättelse stämmer.”  Så skriver SvD och DN idag. Åklagaren säger: ”Vi har ett problem här, man tutar i unga kvinnor att ett nej räcker.” 

Ja, att det finns ett problem är uppenbart. Frågan är vilket det verkliga problemet är?

Det är svårt med lagar. Och tolkning av lagar. Enligt lagen krävs ”hot eller våld” för att det ska vara en våldtäkt. Hot kan uttalas med ord, och jag tror det främst är sådana hot lagen syftar på. Men hot kan också finnas i en blick, en gest, ett sätt att hålla fast, ett tonfall. En situation kan upplevas som oerhört hotfull utan att ett enda ord sägs.

”När man tänker på en våldtäkt föreställer man sig att offret skriker och gör mycket motstånd men många blir istället paralyserade och kan varken skrika eller göra motstånd. Hur man reagerar är inget man själv kan styra över. Trots denna kunskap förväntar sig de flesta att offer gör motstånd.” skrev Carl Göran Svedin (professor i psykiatri), Linda Jonsson (socionom och doktorand) och  Ulrika Rogland (åklagare) på SvD Brännpunkt 9 maj 2012.

Det är svårt att bevisa ett hot som kanske inte uttalas med ord, men som ändå är så starkt att man blir paralyserad och ”stänger av”. Enligt lagen är det då inte en våldtäkt, trots att det är det i praktiken.

Man ”tutar i” unga kvinnor att ett nej räcker. Men eftersom det inte räcker i domstolen bidrar varje friande dom till en allmän föreställning om att man måste använda grovt våld för att det ska vara en ”riktig” våldtäkt. Den föreställningen kan män använda för att rättfärdiga sitt beteende. Unga tjejer använder den för att trycka ner varandra eller sig själva. Så har vi i vårt samhälle skapat ett sätt att prata som gör att vissa övergrepp betraktas som okej (eller ursäktade), medan andra anses vara våldtäkter som ska bestraffas. Båda sorterna kan ge samma svårläkta sår i själen.

Nej betyder nej. Även om det inte ropas i megafon. Den som kniper ihop benen v-i-l-l  i-n-t-e. Struntar man i det begår man en våldtäkt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Nov 19 2012

Kan vi bota ångest med jämställdhet?

I en undersökning från SCB svarar 25% av kvinnorna att de har besvär med oro, ängslan och ångest. Motsvarande siffra för män är 14%. DN skriver:

Jämställdheten har gått framåt under de senaste 30 åren. Under samma period har oron och ångesten ökat bland befolkningen – mer hos kvinnor än hos män. Men Danielsson (psykiater och forskare i folkhälsa) tror ändå att jämställdhet är en av lösningarna.” Hon menar att det är en fruktansvärd kamp för kvinnor att få samma positioner som män i arbetslivet.

Jag tänker inte ge mig in i någon feministisk debatt om jämställdhet. Konstaterar bara att vi har skapat ett samhälle som många uppenbarligen inte orkar leva i. Och att vår tids ledord, tolerans, lätt verkar glömmas bort när man diskuterar arbetsliv, sjukskrivningar och livsval. Den som väljer en annan väg än heltidsjobb och statusjakt av ideologiska skäl är avvikande. Den som måste  välja ett lugnare tempo för att inte gå sönder, befinner sig i ständigt underläge när man pratar om produktivitet, skatteintäkter och pensionspoäng.

Själv har jag just fått dra i nödbromsen för att inte spåra ur i allt roligt, spännande som finns på min agenda den här hösten. Än en gång har jag tvingats inse att den utmattning jag föreläste om förra veckan inte är en avklarad merit som hänger inramad på väggen, utan en verklighet jag måste förhålla mig till varenda dag. 

Jag tycker att man förminskar resultaten från SCB:s undersökning om man bara tittar på det med jämställdhetsglasögonen på. Hur många andra förändringar har inte samhället genomgått under de senaste 30 åren, som påverkar den psykiska hälsan?! Visst finns det ett strukturellt problem i det att kvinnor (i snitt) numera förvärvsarbetar i betydligt större utsträckning, medan män (i snitt) inte har ökat sitt hushållsarbete i samma grad. Och detta kan säkert påverka kvinnors psykiska hälsa.

Men ett större problem tror jag är att hela samhället är inriktat på ekonomisk vinst. Vi behöver sätta människan i centrum, inte vinsten. Sociala företag som Basta skapar riktiga arbetstillfällen utan att drivas av vinstintresse. På kort sikt ger det försörjning och självkänsla till kantstötta människor, på lång sikt slipper vi enorma kostnader för vård, rättsväsende, bidrag  m m. Därför borde ekonomerna som skriver i DN: ”Satsning på entreprenörer kan vända ekonomisk kris” lägga till en sak på sin lista: underlätta start och drift av sociala företag!

 

 

PS. Ångest botas inte med jämställdhet, utan med medmänsklighet. Bland annat.

 

 

 

 

 


Nov 17 2012

Varför ska alla ha lika rättigheter?

Jag har just varit på del 2 i utbildningen till attitydambassadör inom (H)järnkoll. Roliga dagar med många skratt, intressanta samtal och livsöden som gör en mållös. Inom (H)järnkoll pratar vi mycket om att människor ska ha samma rättigheter, oavsett psykiska olikheter. När man argumenterar mot diskriminering tror jag att man också måste prata om var rättigheterna kommer ifrån. Det är inget konstigt, men jag tycker att det behöver sägas: grunden till lika rättigheter är lika värde. Det kanske är så självklart att man inte tänker på att säga det. Men jag tror att vi behöver lyfta frågan om människovärde för att få mer tyngd bakom slagorden. En av ambassadörerna hade plockat med sig planscher från Psykekampanjen som på ett ypperligt sätt satte ljuset på det här perspektivet:

 

 


Nov 15 2012

Du är vad du köper

Åsa Beckman skriver en mycket kärnfull krönika i DN idag. Hon beskriver hur hennes väninna skulle köpa en vattenkokare. Expediten log hjärtligt ända tills väninnan förklarade att hon tänkt sig den billigaste varianten. ”Då blev expeditens leende plötsligt fullt av förakt och han pekade slarvigt inåt affären och sa kort: ”Där borta.” (…) I ett samhälle där vi allt mer värderas efter vår köpkraft är det ytterst riskabelt. Bara de köpstarka behandlas som attraktiva människor.”

Den här händelsen är en tragiskt tydligt exempel på hur vi i vårt samhälle värderar människor efter deras plånbok. Här finns också en av orsakerna till att dålig ekonomi och psykisk ohälsa ofta går hand i hand. När lönen är liten eller sjukpenningen inte beviljas kan varje fönsterkuvert i posthögen ge sådan ångest att man inte ens orkar öppna det. Utöver detta får man också bära samhällets dom: Du har inte råd, alltså är du mindre värd. 

Få skulle stå för en sådan åsikt i ett samtal. Men vi har skapat ett samhälle med vissa normer. Och om man inte klarar av att nå upp till dessa normer blir man avvikande. Man blir en annan sort. En som inte har råd. Och det är skamfyllt. Jag vet, för trots att jag absolut inte kan kalla mig fattig så var jag härom veckan med om en situation där en aktivitet planerades som jag inte hade råd med – trots att det inte var något extravagant.  Jag blev tyst och ledsen och gick därifrån så fort som möjligt. Trots att alla närvarande var mina goda vänner som jag vet accepterar mig precis som jag är. Men i vårt samhälle finns en oerhört stark koppling mellan konsumtion och identitet, som säger: du är vad du köper.

Denna koppling får konsekvenser för den som fick ångest av fönsterkuverten när hon går och handlar. För om hon hamnar bredvid en granne på ICA, och han plockar ner Tropicana-juice i sin vagn, då hejdar hon sig ett ögonblick och låtsas fundera. När grannen har gått vidare väljer hon ICA Basic-juicen. Det kallas skam. Och skammen får sin näring från den felaktiga föreställningen att konsumtion och människovärde hänger ihop. Du behöver vara trygg i dig själv för att kunna välja ICA Basic-juicen med stolthet.

Dålig ekonomi och psykisk ohälsa följs alltså ofta åt. Det sägs ofta, så ofta att vi kanske inte tänker på vad det egentligen innebär. Kom ihåg att det inte handlar om statistik i första hand. Det handlar om din granne som står bredvid dig på ICA. Se på henne – inte på juicen.

 


Nov 14 2012

Att skada sig själv – alternativ smärtlindring

Psykologen Jonas Bjärehed har forskat om självskador bland ungdomar. Han menar att problemet är lindrigt och övergående för de flesta. DN och SvD skriver om detta.

”Problemet med de senaste årens ”larm” om självskadebeteende är att man delvis kan ha överdramatiserat allvaret, säger han. Forskare och experter har belyst fenomenet utifrån den erfarenhet som man hade i psykiatrin sedan tidigare, från patienter med allvarliga psykiska problem med emotionellt instabil personlighetsstörning eller borderline (…) genom att använda den förklaringsmodellen så har man kanske överskattat betydelsen av många ungas självskadebeteenden – eller så kan man säga att man har undertolkat dem. Man har inte brytt sig om att undersöka vad självskadorna står för.”

Man ser lätt självskadebeteendet i sig som det stora problemet, men jag tror att det ofta att det finns en underliggande orsak till beteendet. Som djupt deprimerad tonåring skadade jag mig själv i viss utsträckning. Men det var i 20-årsåldern – när jag mådde bättre  - som jag började skära mig ordentligt. Det låter onekligen motsägelsefullt.

Ungdomar skadar sig av olika orsaker. För vissa är det något man testar när man är uttråkad. En del straffar sig själva. I vissa gäng ska man ha många ärr för att få vara med. Några hoppas att omgivningen ska se skadorna och förstå att de mår dåligt. Andra använder det som ångestlindring. När själen gör ont kan man, genom att skära sig, flytta smärtan till kroppen. Det blir konkret och tydligt. Blodet som rinner är lättare att handskas med än den osynliga ångesten.

När jag började förstå hur illa tilltygad jag blivit – och hur gott livet faktiskt kunde vara – stod jag inte ut. Det gjorde för ont att bli hel. Jag skar mig inte för att någon skulle se mig, jag var redan sedd. Att skära sig var smärtlindring för mig, hur konstigt det än låter. Det fungerar både psykiskt och fysiskt. Vid smärta utsöndrar nämligen kroppen endorfiner som ger en tillfälligt lugnande effekt.

Så, om du upptäcker att någon i din närhet skadar sig själv: bli inte alltför skärrad över själva såren, utan försök förstå varför såren finns där. De som skär sig p g a grupptryck behöver nämligen annan hjälp än de som skär sig av ren och skär ångest. Men alla mår bra av att någon ser dem i ögonen och frågar hur de mår.

Läs DN:s artikel här http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/unga-som-skadar-sig-tolkas-ofta-fel och besök även http://shedo.org/ som är är en ideell förening vars syfte är att sprida kunskap om ätstörningar och självskadebeteende, ge stöd åt drabbade och anhöriga samt arbeta för en bättre vård för dessa patientgrupper.

 

 

 

 

 

 

 


Sep 14 2012

”Oanade möjligheter”

Lyssnade på en föreläsning av Sören Hertz igår, psykiatriker och författare till boken Barn och ungdomspsykiatri – nya perspektiv och oanade möjligheter. Publiken bestod till största delen av familjeterapeuter. Jag kände mig lite som en katt bland hermelinerna, men det var oerhört givande – följ med i den här tankegången:

Barn gör alltid sitt bästa utifrån sina förutsättningar och situationen de befinner sig i. Men ibland uppfattar vuxenvärlden deras ”bästa” som ett problembeteende, t ex hyperaktiva barn med koncentrationssvårigheter som inte sitter stilla. Hertz menar att problembeteendet ska ses som ett sätt att kommunicera. Med sitt beteende berättar barnet något för oss. Beteendet är inte ett problem i sig, utan ett symptom på ett underliggande problem (OK, det blir också ett problem i sig om någon far runt som en helikopter i klassrummet, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar…) Om de vuxna kan höra vad barnet kommunicerar, t ex ”jag känner mig dum och jag tror inte att jag klarar av uppgifterna, därför flaxar jag omkring i rummet istället för att ens försöka jobba” och kan svara på det, t ex genom ge barnet uppgifter som är på lämplig nivå och tydligt visa att man tror att hen klarar av dem, så finns det en god chans att beteendet också förändras.  Att svara på beteendet, typ ”nu MÅSTE du sitta STILL!”  ger däremot ingen bestående förändring.  Detta har Hertz konstaterat i sitt mångåriga arbete med barn och ungdomar.

Hertz pratar om människan som en bio-psyko-social varelse. Uttryckt på ett enklare sätt är vi inte apelsiner, uppdelade i olika klyftor, utan mer som milkshakes där allt är sammanblandat :) Kropp, psyke och omgivning påverkar varandra. Det har dock inte vården/psykiatrin/skolan uppmärksammat tillräckligt mycket, och därför medicinerar vi många tillstånd som egentligen skulle kunna förändras på andra sätt. Vid positiv social interaktion stimuleras hjärnans produktion av vissa substanser som behövs för att vi ska kunna fungera på ett bra sätt.

Tanken är svindlande och fantastisk: vissa mediciner skulle kunna ersättas av sociala processer. Därmed inte sagt att mediciner är onödiga! Men jag hoppas att vi vågar utforska de här möjligheterna att minska den kemiska medicineringen, och satsa på den läkande kraft som finns i bekräftande relationer. Det gäller inte bara barn med koncentrationssvårigheter!