Dagen efter

Det går en hårfin gräns mellan vila och passivitet, mellan god aktivitet och överansträngning. Många gånger törs man inte ens försöka eftersom man är så rädd att det blir för mycket. Men ibland väljer man att anstränga sig över sin förmåga för att man prioriterar något så högt. Det gjorde jag igår. Fick höra av folk att det var roligt att se mig. Det blev jag glad över. Fick också höra att jag såg piggare ut. Det har jag kluvna känslor inför.

Egentligen är det ju bara positivt, att man ser piggare ut. Jag ÄR ju piggare, det går åt rätt håll. Men jag tänker direkt att denna pigghet förpliktigar. Att folk tror att det dom såg igår är den jag är nu, hela tiden. Ganska så kapabel och normal. Vad tänker dom nu då, när jag fortfarande är sjukskriven?!  Och så har jag väldigt lätt att titta mer på omvärldens eventuella förväntningar än på min egen verklighet, där sanningen är att jag har kommit långt, men inte alls ända fram.

Visst är det bakvänt, att det på sätt och vis är lättare att vara helt körd i botten. Då kan ingen förvänta sig något av en. Men så fort man börjar kvickna till finns risken att bli betraktad som friskare än man är. I det läget behöver man vara väldigt noga med att sätta gränser.

Igår åkte jag hem och satte mig vid TV:n med familjen. Halva tiden blundade jag, för när jag är trött är rörliga bilder väldigt påfrestande (ibland outhärdliga). Sedan gick jag och la mig innan programmet var slut. Men jag var nöjd med dagen. Ibland är en kalkylerad överansträngning bättre än slentrianmässig vila.


2 Responses to “Dagen efter”

  • Magdalena Santana Says:

    Hej Tillbakatilllivet!
    Roligt att du har hittat hit och gillar det jag skriver. Jag har gått i terapi ungefär ett år och det har varit en väldigt blandad upplevelse, men nu känns det som vi hittat rätt form och att det går framåt.
    Tråkigt att du inte har fått rätt stöd… Men det låter bra med stresshanteringsgrupp och sjukgymnastik. Hoppas att det kan hjälpa dig framåt. Man får försöka bortse från det dåliga samvetet (fast det är svårt) för det leder inte till något gott. Att ta hand om oss själva är i längden det bästa vi kan göra, både för oss och vår omgivning. Önskar dig en god bättring!
    Magdalena

  • Tillbakatilllivet Says:

    Hej!
    Känner igen mig så väl i det du skriver, både i just detta inlägg men också i andra. Att pendla mellan att orka delta och att få behov av att dra sig undan då orken bara rinner av. Omvärldens syn på mig som utmattad, ser de mig aktiv en dag så är det ju så de tror att det är (är i alla fall känslan vi får). Kommentarer om att man ser pigg ut fast man inombords känner sig mer sliten än någonsin är också svårt att hantera. Och känslan av att få dåligt samvete för att man fortfarande är sjukskriven gör ju bara saken värre. Får du någon bra professionell hjälp i ditt mående? Jag har väl nästan hela tiden sen jag blev sjukskriven (april 2012) fått någon form av stöd men kanske inte riktigt rätt stöd. Har gått hos olika terapeuter med blandade resultat. Nu har jag själv lyckats få komma med i en stresshanteringsgrupp samt börjat med sjukgymnastik i försiktig skala för att försöka komma tillbaka även fysiskt. Hoppas att du börjar må bättre och bättre och att det får hålla i sig. Jag kommer säkert att titta in här igen, gillar det du skriver. Du är väldigt duktig på att skriva och dessutom så blir jag extra berörd av det du skriver då jag känner igen mig i mycket vad det gäller utmattning och utmattningsdepression.
    Kram

Leave a Reply