Får man vara deprimerad i kyrkan?

I Dagens Nyheter intervjuas psykologen Christer Olsson om sin åtta år långa depression och hur han tillfrisknade. Läs hela artikeln här: http://www.dn.se/livsstil/halsa/psykisk-sjukdom-inte-skamligt

Christer Olsson säger bl a såhär: Ibland kan det vara mycket svårt att vara kristen och drabbas av psykisk ohälsa. Det är inte ovanligt att man förebrår sig själv, eller får höra av andra: ”Du drabbas för att du inte har levt som du borde leva.” Den kristna tron, som bidrog till Christers tillfrisknande, kan alltså istället komplicera situationen för en del människor. Jag tror att det är helt bakvänt mot vad Gud vill! Han är oförklarligt stor, ofattbart vis och oändligt kärleksfull. Men vi människor har begränsningar. Därför vill vi gärna skapa system för hur tron ”ska” fungera. Till exempel finns det många uppmaningar i Bibeln till att gläjda sig och tacka Gud. Många troende har upplevt hur svåra situationer har förändrats – sakta, eller dramatiskt och fort – när de har valt att tacka Gud och glädja sig för det goda i livet, istället för att fokusera på det jobbiga. Det är fantastiskt! Och självklart ska vi uppmuntra varandra att göra så. Men det blir problem om vi ser tacksägelse och viljestyrd glädje som en andlig dunderkur mot alla slags svårigheter. Att säga till en deprimerad människa att hon behöver välja att glädja sig är som att be en skallig person lyfta sig i håret. Det är omöjligt av flera anledningar!

Det är inte samma sak att vara allmänt ”nere” och att vara deprimerad. Det är ju skillnad på att ha lite ont i foten, eller ha ett brutet ben. I det ena fallet kan man linka fram, i det andra fallet är det omöjligt. Jag tror att vi i kyrkan behöver bli bättre på att förstå och kommunicera den här skillnaden, så att vi inte trycker ner dem vi vill hjälpa. Men vad är det då som hjälper?!

Christer Olsson nämner tre huvudsakliga orsaker till han slutligen blev frisk: tidens gång, att hans fru stöttade honom, samt hans kristna tro. Dessutom såg han till att motionera och äta bra, och han tvingade sig till att upprätthålla vissa sociala relationer utanför hemmet fast det var väldigt jobbigt. Han åt ångestdämpande medicin, ”annars hade jag förmodligen inte levt idag”. Det var alltså många faktorer tillsammans som bidrog till att Christer blev frisk.

För många är depression tyvärr en del av livet, under en period eller vid återkommande tillfällen. Jag önskar att våra kyrkor skulle vara platser dit man vågar komma fast humöret är nere i skoskaften. Där det är OK att må precis så dåligt som man gör. Och där vi kan göra livet lite lättare för varandra. En kram, en blick, en kaffekopp, en bön…

När mina barn är ledsna önskar jag verkligen att de ska komma till mig så att jag får hålla om dem. När de var riktigt små och grät förtvivlat tog jag upp dem i famnen och viskade ”Såååja, du är hos mamma nu. Mamma är här.” Trösten var just min närvaro. Jag är övertygad om att Gud vill göra likadant med alla sina barn. Han förändrar inte alltid de svåra situationerna på ett ögonblick. Men han säger: ”Jag är här hos dig.”


6 Responses to “Får man vara deprimerad i kyrkan?”

  • Magdalena Santana Says:

    Tack Karolina!!

  • Karolina Says:

    Tack för att du skriver som du gör, att du öppnar det som är svårt och att du gör det lite lättare att få vara som man är. Jag vet att du ser mig, jag ser också dig!

    Kram

  • Magdalena Santana Says:

    Sim Leni, os problemas nos seguir, mesmo que nos tornamos cristãos … Permanecer no controle tem sido um grande problema para mim no passado. É um processo gradual aprender a deixar ir e confiar em Deus e outras pessoas.

  • Magdalena Santana Says:

    Thanks Ann :o )

  • leni santanna Says:

    Oi Magdalena estava com saudades de ler seu blog sempre tão edificante. Estive em uma cidade do interior de São Paulo para ajudar a filha de minha irmã mais nova que estava estudando a palavra de Deus a alguns anos mas segundo falavam não tinha interesse da Igreja nos problemas que ela estava passando como suspeita de depressão. Sai de minha casa, meus compromissos e fui fazer a minha parte onde tive todo apoio da Igreja de Cristo local (igreja a qual pertenço aqui em Porto Alegre.) Fizemos estudo, ela passou por entrevista com o pastor para ver se estava preparada pra batizar e assim aconteceu. Após o batismo enquanto eu estava lá , ela foi aos cultos, reuniões de estudo e agora nem quer atender os telefonemas das pessoas que estão com toda boa vontade e amor cristão dispostos a ajudar, a dar a mão, a estar presente apoiando e facilitando nas dificuldades. Assim concluo que muitas pessoas continuam sofrendo, sem estrutura fisica, mental, emocional e espiritual porque não querem. Não consigo entender como não aceitar o amor de Jesus pra viver sofrendo e fazendo as pessoas próximas sofrerem também, como no caso dela duas crianças. Isso tudo é tão triste e percebo que este problema, sofrimento acontece com a maior parte da humanidade cristão ou não. Parece que o homem tem medo de perder o controle de sua vida mesmo que viva errado. Só nos resta orar para que encontrem o verdadeiro caminho. abs. leni

  • Ann Gould Says:

    Very well said, and absolutely true.

Leave a Reply