Utmattning del II

Vid frukosten tar jag en skiva bröd, men jag når inte smöret. Kan inte be någon skicka det heller, eftersom tankarna inte längre automatiskt blir till ord. Maken lär sig att följa mina ögon. Jag tittar på smöret, han brer min smörgås. Jag tittar på osten. Han hyvlar.

Största delen av dagarna sitter jag i bäddsoffan i gästrummet. Där står en liten TV. Jag tittar på den, timmar i sträck, fast den är avstängd. Det är tillräckligt med intryck. Jag tittar på formen, färgen. Min spegelbild i rutan. Sedan blundar jag och vilar.

Varje kväll kommer pojkarna in och säger god natt. 1-åringen lägger armarna om min hals och kramar hårt en lång, lång stund. Sedan följer han med sin pappa upp till sovrummet utan att protestera. Men vad händer i ett så litet barn när mamma plötsligt förändras så drastiskt? Jag orkar inte tänka klart den tanken.

Julafton kommer allt närmare. Maken ”vabbar” och får 80% av lönen. Jag får ingen sjukpenning. En lätt panikkänsla infinner sig. Pojkarna måste få julklappar. Julmat. Julgran. Då gör vi något som går på tvärs med kulturen i det lilla samhället där vi bott mindre än ett år. Här är man nämligen rejäl. Man hugger i och man klarar av saker. Man pratar inte om pengar. Och man visar sig helst inte svag.

Vi ber en god vän berätta om vår situation på söndagens gudstjänst. Jag vet inte exakt vad han sa. Men jag blir fortfarande rörd när jag tänker på hur många gånger det ringde på dörren de där veckorna före jul. Folk kommer med matkassar. Griljerad julskinka. Hemgjorda köttbullar. Småkakor och godis. Vi får en julgran. Släktingarna skickar julklappar. Det kommer ett stort paket från min syster, fullt med presenter och kakor. Grannarna gör ett pepparkakshus. Dagen före julafton kommer en vän och städar hela vårt hus. När jag smyger ut i köket för att hämta något att dricka står hon och sjunger medan hon vrider ur disktrasan.

Så blir det en god jul, om än lite ovanlig. Vi tittar på Kalle Anka tillsammans, fast jag blundar förstås. Vi äter av allt gott vi har fått. Pojkarna får paket. Vi förundras över hur bra det blev, trots allt. Och vi påminner oss om bibelordet som vi fick tillsammans med kassen med fläskfilé, pasta och creme fraiche: En tillflykt är han, urtidens Gud. Och här nere råder hans eviga armar. (1 Mos 33:27)

Nu, sex år senare, har kulturen förändrats en del i vår kyrka. En kvinna som nyligen flyttade tillbaka till orten efter många år på annat håll förvånades över att det var så många i församlingen som hade stora behov. Jag tror inte att vi har fler problem än de flesta andra i Sverige. Däremot har vi blivit lite bättre på att lätta på våra masker och säga som det är. Och ju fler som vågar göra det, desto mer förändras kulturen, så att vi törs visa våra svagheter och hjälpa varandra så gott vi kan – som det står i 1 Johannes brev 3:18: Låt oss inte älska med tomma ord, utan med handling och sanning.


5 Responses to “Utmattning del II”

Leave a Reply