Utmattning del I

2005 var jag föräldraledig med våra pojkar (2,5 och 1 år). Under hösten vaknade 1-åringen ungefär en gång i timmen. Varje natt. Till slut kunde jag knappt sova alls. När jag fick sovmorgon låg jag och snurrade i sängen, klarvaken. På dagarna var det fullt sjå med matlagning, utelek i alla väder, blöjbyten och trotsutbrott. Klockan ställdes om till vintertid och vår underbara 1-åring vaknade halv fem (istället för halv sex) på mornarna. ”Ja, tänk när barnen var små. Det var den bästa tiden” sa välmenande, äldre människor och log belåtet åt våra fina pojkar. ”Ta vara på de här åren!”

När jag dukade av bordet hamnade russinburken i kylen och osten i micron. Jag bytte plats på ord så att meningarna lät helt konstiga, eller så tappade jag orden helt och hållet. Och, vilket var mycket värre: jag tappade fullständigt tålamodet när vår äldsta son trilskades. Jag vrålade åt honom och han grät. Jag skämdes. Jag bad honom om förlåtelse. Och nästa dag exploderade jag igen. Högre och högre skrek jag, medan sömnbristen blev mer och mer akut. ”Ja, man blir ju trött när man har småbarn, det är ju så” konstaterade de andra mammorna över sina kaffekoppar efter barnsången i församlingshemmet. Jag drog slutsatsen att mitt tillstånd var helt normalt. Det var bara att bita ihop. Jag bet ihop så att tänderna gnisslade.

En dag i början av december var 2-åringen hos en liten kompis ett par timmar. Med bara ett barn hemma gällde det att passa på och få något gjort, tyckte jag. När maken kom hem från jobbet stod jag därför med 1-åringen på ena armen (gnällig på eftermiddagen) och hällde upp knäcksmet i formar med andra handen, samtidigt som pratade med min syster i telefon (”nej, det är ingen fara, det går jättebra att prata”). Sedan hämtade jag 2-åringen och överlämnade ett smakprov av knäcken. Jag var så nöjd. 

Någon vecka senare var vi på julmarknad. När vi kom hem lekte barnen och maken lagade söndagsmiddag. Jag satt på kökssoffan och tittade på. Vi åt. Maken dukade av. Jag satt kvar. Hela eftermiddagen satt jag där. På kvällen meddelade maken att han tänkte stanna hemma från jobbet följande dag. Jag var för trött, sa han. Jag orkade inte riktigt protestera. Det gick ett par dagar. Det enda jag minns är att vi var ute och promenerade i snön, och att jag sov på nedervåningen för att få vara ostörd. Fast jag sov förstås inte särskilt mycket ändå.

På onsdagkvällen vägrade 1-åringen släppa mig. Jag tog mig samman och nattade honom. Sedan satte jag mig i soffan och grät oavbrutet i ungefär en timme. Frös. Skakade så att jag inte ens kunde snyta mig själv. Maken svepte in mig i filtar, kramade, kokade te och ringde till slut sjukvårdsupplysningen. En helt normal stressreaktion, sa sjuksköterskan. Det kändes inte så normalt. Maken fick leda mig till sängen, jag kunde inte gå själv.

På vårdcentralen blundade jag, lysrörsljuset var outhärdligt. Läkaren menade först att han nog inte kunde sjukskriva mig, eftersom jag var hemma. Jag var nollad hos försäkringskassan och skulle inte få en krona i sjukpenning, men sjukskriven måste jag vara om maken skulle ha rätt att ta ut VAB. Läkaren konsulterade en kollega och kom fram till att man kunde bli sjukskriven fast man var föräldraledig (!). Jag fick sömntabletter och skulle nog bli bra bara jag kom ikapp med sömnen.

En månad senare träffade jag samma läkare igen. ”Du är det värsta jag har sett av stressreaktioner” sa han. ”Nu remitterar jag dig till psykiatrin”. Idag tänker jag att han måste ha missat kursen om patientbemötande när han gick på läkarlinjen. Då visste jag inte vad jag skulle tro.

(Fortsättning följer…)


One Response to “Utmattning del I”

  • Emma Sunbring Says:

    Ja, Magdalena…jag mindes att du kunde skriva, men oj… SÅ grymt beskriver. Jag väntar med spänning på avsnitt två. KRAM på dej<3

Leave a Reply