Maj 16 2012

Underordna er era män!

Uppdrag Granskning http://svt.se/ug/muslimska-ledare-uppmanar-kvinnor-till-underkastelse har låtit två kvinnor med dold kamera/telefonavlyssning rådfråga imamer och muslimska familjerådgivare om bl a misshandel och sex utan samtycke.

”Den imam kvinnorna träffade i Stockholms moské försvarade månggifte och rådde kvinnan att inte polisanmäla den misshandlande maken. Hans förslag var att kvinnan i stället skulle ge mannen mer kärlek.”

”Från sex av tio moskéer var svaret att hon som i reportaget låtsades vara misshandlad hustru till en man som gift sig med ytterligare en kvinna, skulle ställa upp på sex med maken, fastän hon inte ville.”

Citaten hämtade från DN:s artikel: http://www.dn.se/nyheter/sverige/6-av-10-moskeer-gav-lagstridiga-rad

Nu var de här kvinnorna inte misshandlade och utsatta för sex mot sin vilja i verkligheten. De utgav sig för att söka råd för med avsikten att avslöja imamernas inställning i de här frågorna. Man kan fundera över om det är etiskt rätt att smygfilma ett själavårdssamtal, oavsett hur gott syftet är… http://svt.se/ug/dubbla-budskapen-motiverar-dold-kamera I det här fallet har jag dock svårt att bli upprörd över smygfilmandet. Det allra värsta är nämligen inte vad männen säger, utan att de säger det i kraft av sitt ämbete som imamer.

En religiös ledare har stor auktoritet, och därmed stort inflytande. Det kan vara svårt för en sekulariserad svensk att förstå vilken oerhört stark kraft religionen är i många människors liv. Om imamen säger åt dig att inte polisanmäla mannen som misshandlar dig, utan istället ge honom mer kärlek – så gör du förmodligen det. Det är destruktivt, orättfärdigt, kränkande… Men imamen uttrycker inte bara sin egen åsikt. För kvinnan som söker hjälp representerar han också Gud. Det är därför många fogar sig i till synes helt orimliga situationer.

Jag vet att många muslimer inte alls står bakom dessa fruktansvärda råd. Jag vet också att även många kristna beter sig fel.

Med detta sagt vill jag citera ett av de vackraste bibelord jag vet:

”Underordna er varandra i vördnad för Kristus. (…) Och liksom kyrkan underordnar sig Kristus så skall också kvinnorna i allt underordna sig sina män. Ni män, älska era hustrur så som Kristus har älskat kyrkan och utlämnat sig själv för den” Ef. 5:21,24

Det här är förstås en idealbild. En oerhört vacker sådan. Männen uppmanas att älska sina hustrur som Jesus älskar oss. In i döden alltså.

Att underordna sig varandra handlar inte om att utplåna sin egen person, eller att underkasta sig någons egoistiska vilja. Det handlar om två personer som båda strävar efter att ge det absolut bästa till den andra. Fokus är inte på konkurrens om vem som ska få flest fördelar, utan bådas fokus är att ge så mycket man kan till den andra.

Jag hoppas att imamerna för sin egen skull (och sina fruars!) inser att man inte löser relationsproblem genom att tillåta tvång – utan genom att sluta kräva och börja ge istället.


Maj 11 2012

Varför skrek du inte?!

Igår sände Svt en oerhört välgjord dokumentär: Ingen riktig våldtäkt.

Se den på Svt play: http://svt.se/2.179213/1.2797763/tystnaden_efter_ett_overgrepp

”Sara, 15 år, hade längtat efter att ha sex första gången. Men när dörren slog igen på festen övergick det romantiska mötet med drömkillen till något helt annat. Om vad som hände vågade Sara inte berätta för någon – hon var osäker på om någon skulle tro henne. För när passeras gränsen till ett sexuellt övergrepp? Var det verkligen ”en riktig våldtäkt?”

Den här dokumentären borde alla se. Men i synnerhet föräldrar, lärare, skolsköterskor,  fritidsledare  och andra som möter ungdomar i vardagen. Och så tonåringarna själva förstås. Se och begrunda!

Det är tyvärr inte bara själva våldtäkten som gör att ”Sara” mår dåligt. Det handlar också väldigt mycket om kompisarnas reaktioner och misstro. Många tror att det är självklart att göra motstånd – skrika, sparka och slåss. Så som våldäkter ofta skildras på film. I verkligheten blir de flesta helt förlamade av skräck, man ”spelar död” precis som djur kan göra – och det är inget medvetet val man gör, utan en fysisk reaktion som man inte råder över med viljan. Men om den som blivit utsatt vågar berätta för sina kompisar kommer garanterat frågorna: Varför skrek du inte? Varför kämpade du inte emot?

Jag var själv övertygad om att om jag hamnade i en sådan situation skulle jag kämpa med näbbar och klor. Jag hade ju till och med tränat kampsport. Men när skräcken förlamar agerar man inte rationellt. Jag blev som en docka. Genom fönstret såg jag den klarblå himlen. Det enda jag kunde göra var att andas.

Om man frågar varför skrek du inte? så flyttar man ansvaret för våldtäkten från förövaren till offret. Varför skrek du inte? antyder att offret hade kunnat förhindra det som hände. Men det kunde inte offret. Det kunde bara förövaren.

PS. På http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5102698 kan du höra Caroline Engwall, initiativtagare till dokumentären, i Studio Ett.

Tipsar också om en fin blogg på detta tema: http://mitthopp.blogspot.se/


Maj 10 2012

Vuxen & sexig på utsidan, liten och trasig på insidan

DN har i flera artiklar berättat om barnprostitution i Sverige. http://www.dn.se/sthlm/har-saljer-barn-sex-i-stockholm Vi vill inte tänka på så hemska saker, men sanningen är att det händer hela tiden. ”Enligt en ny undersökning från Linköpings universitet har cirka 1,5 procent svenska ungdomar någon gång sålt sex, fler pojkar än flickor”. Få åtalas för att ha köpt sex av minderåriga, och ännu färre får några påföljder att tala om. ”Sammanlagt anmäldes 542 fall av köp av sexuell handling av barn 2006–2010. Av dessa ledde 26 till fällande dom.” I endast 4 fall blev påföljden fängelse. Beatrice Ask och Maria Larsson medger nu att det finns brister i skyddet av barn i sådana här fall – kanske p g a att lagen inte tillämpas som den borde. http://www.dn.se/sthlm/ministrarna-erkanner-brister-i-skyddet-av-barn

Förvånansvärt många bloggare och kommentatorer fokuserar då inte på brotten som begås, utan på hårklyverier när det gäller åldrar och vem som ska räknas som ”barn”. Som om det var själva problemet! Någon tolkar t o m detta som ett sorts förminskande av kvinnor, att jämställa dem med barn utan ansvar för sitt handlande.  OK,  vanligtvis kallar vi inte 17-åringar ”barn” i dagligt tal. I lagens mening är de dock barn. Och jag vågar påstå att de tonåringar som säljer sex ofta är betydligt yngre på insidan än utsidan. Man kan vara välutvecklad och vuxet sexig på utsidan, men fortfarande åtta-nio år inuti…

Många som säljer sex har själva varit utsatta för någon form av övergrepp. Andra halkar in i detta för att de behöver pengar eller för att det till en början verkar vara en spännande lek. Med tiden utvecklas ”leken” till en karusell av förnedring och skam som det är svårt att hoppa av. Läs gärna Caroline Engvalls blogg http://intetillsalu.wordpress.com/ om unga som använder sex som en sorts självskadebeteende.

Många tonåringar har svårt att överblicka de långtgående konsekvenserna av sitt agerande. En tonåring som dessutom mår dåligt p g a övergrepp, undermålig vuxenkontakt, dålig självkänsla m m har naturligtvis ännu svårare att bedöma konsekvenser. Om man ändå förstår att det finns risker med ett visst beteende är risken stor att man struntar i det eftersom man ändå inte tycker att man är värd någonting.

”...i de flesta fall har barnen inte varit föremål för socialtjänst eller polis tidigare utan kommer från, på ytan, välfungerade familjer. Det vi kan se som en röd tråd är avsaknad av närvarande föräldrar, inte som att föräldrarna inte bryr sig, utan föräldrar som inte tar sig tid för sina barn utan har fullt upp med sina karriärer” skriver DN. Därmed bollas frågan tillbaka, från ministernivå till familjenivå. Från lagtext till köksbord. Det är där det allra viktigaste händer.


Maj 9 2012

Är det OK att stjäla bilen om nyckeln sitter i?

Idag vill jag tipsa er om en mycket viktig och angelägen debattartikel i Svd:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/bilden-av-valdtakten-maste-andras_7181901.svd

En professor i psykiatri, en doktorand och en åklagare lyfter fram att folk i allmänhet ofta har en felaktig bild av vad en våldtäkt är. Man tror att förövaren oftast är okänd, när de flesta våldtäkter faktiskt sker av någon offret känner eller åtminstone är bekant med. Man tror att förövaren använder mycket våld och att offret skriker högt. I själva verket blir många helt paralyserade och kan inte få fram ett ljud, än mindre göra våldsamt motstånd.

Varför är det då så viktigt att bilden av våldtäkter stämmer överens med hur det ser ut i verkligheten? Bland annat för att offrens process av upprättelse och helande blir så mycket enklare om de från början förstår att det de varit med om är just en våldtäkt, och att det inte är OK. Om offret själv har bilden av en våldtäkt som ett överfall i en mörk park, kan det vara svårt att söka hjälp och prata om det som hände i en mjuk säng på bästa kompisens fest.

Både på samhällsnivå och på personlig nivå kan okunskapen leda till att offren fördöms och  får ”skylla sig själva”. Det är förstås en tragedi varje gång någon tvingas uppleva det. Men ännu värre är att det bidrar till ett samhällsklimat där sexuellt våld normaliseras och accepteras i vissa situationer! Självklart är risken för att bli våldtagen större om man dricker sig redlös eller följer med någon hem, än om man sitter ensam hemma. Men betyder omständigheterna att brottet blir mindre? Om du går förbi en ny, snygg bil som står parkerad med nyckeln i – tycker du då att du har rätt att stjäla den, eftersom nyckeln sitter i? Nej, just det. Samma princip borde gälla människor också. Ingen har rätt att utnyttja någon annan bara för att chansen dyker upp!


Apr 27 2012

Expert på sitt eget liv

På DN möts jag idag av denna dystra rapport: ”Får personer med psykisk funktionsnedsättning vård och stöd utifrån sina behov? Det är huvudfrågan i den rapport som Socialstyrelsen i dag överlämnar till regeringen. Tyvärr blir svaret nej.”

Läs hela artikeln här: http://www.dn.se/debatt/kommunerna-sviker-de-psykiskt-funktionsnedsatta

Eftersom 34 av 100 granskade kommuner helt saknar bostäder för psykiskt funktionsnedsatta tvingas många bo långt ifrån släkt, vänner och sociala nätverk.  1995 års psykiatrireform syftade till att ”öka psykiskt funktionsnedsatta människors möjligheter att delta i samhället och leva ett liv som andra. Vikten av individuell anpassning lyftes fram.” De stora institutionerna avvecklades, och enligt gällande föreskrifter bör LSS-boenden nu vara utformade för 3-5 personer. Socialstyrelsen har dock funnit sådana boenden för 15 personer, och boenden som styrs av socialtjänstlagen med 22 platser. Institutionerna är på väg tillbaka…

Individens behov sätts alltså åt sidan för effektivitetsvinster. Frågan är dock om det verkligen blir några vinster på lång sikt? Jag har svårt att tro det. Grundfrågan måste ju vara: hur kan vi hjälpa människor att återhämta sig från psykisk sjukdom?

Psykologer och psykiatriker är experter på psykiska sjukdomar och funktionsnedsättningar – de kan diagnosticera, medicinera, journalföra och (förhoppningsvis) föra goda samtal. Men det finns bara en person som är expert på sitt eget liv – den som hela cirkusen faktiskt gäller!  Alltför ofta får huvudpersonen dock bara en statistroll i sin egen sjukdomshistoria. Det finns många exempel på läkare och handläggare som har pratat om patienten i tredje person, fast hon/han sitter runt samma bord.

En mycket viktig del i återhämtningen tror jag är att brukaren själv får inflytande över sin behandling, ges valmöjligheter och över huvud taget ses som ett subjekt, inte ett objekt. Psykologen Alain Topor har skrivit lysande om återhämtning i sin bok Vad hjälper? Han lyfter fram att en person inte kan återhämtas (jämför med rehabiliteras). Det är ett arbete personen själv måste göra – med hjälp av andra. Vidare beskriver Topor återhämtning som en process där individen ”skaffar sig makt över sitt liv (…) Makten måste erövras över symtomen och i förhållande till vårdinstanserna, till personalen inom psykiatrin och socialtjänsten och de anhöriga. Att ha makt över sitt eget liv innebär inte att göra det man vill, när man vill och hur man vill. Att ha makt innebär att kunna påverka sitt livs förlopp…”

Det är dock svårt eller omöjligt att tillskanska sig den här makten samtidigt som man är svårt plågad av psykisk ohälsa. De professionella som möter människor med psykisk ohälsa behöver dela med sig av sin makt. De behöver lyssna på vad brukarna själva upplever hjälper eller stjälper. De behöver lyssna på experterna!


Apr 20 2012

Vad driver en perfektionist?

Två systrar i 20-årsåldern skriver till DN:s Fråga Insidan och berättar om ett stort problem: de är så perfektionistiska och självkritiska att de avstår från sociala aktiviteter, bloggande m m av rädsla för att inte prestera tillräckligt bra. http://www.dn.se/blogg/fragainsidan/2012/04/20/vi-vagar-inte-gora-det-vi-vill/Vi upplever dagligen att det uppstår situationer där vi har för höga krav på oss själva för att göra det vi vill. Vi har båda tankar om att vi vill göra olika kreativa saker såsom måla, spela instrument eller sjunga men vi är för hämmade. Vi anser inte oss själva som osäkra, utan tvärtom upplever vi ofta att vi för det mesta är något bättre än de flesta andra.”

a

Psykologen Liria Ortiz som besvarar frågan visar stor förståelse för problematiken och tipsar om några olika övningar tjejerna kan göra för att komma över sin rädsla och våga mera, t ex följande: ”Ett sätt är att ompröva den ”katastroftanke” som förmodligen finns inbyggd i er perfektionism. Tänk efter vad som hände vid ett tillfälle när ni inte gjorde helt perfekta insatser. (…) Förmodligen kommer ni att kunna konstatera att i verkligheten inträffade inte en katastrof utan snarare inget särskilt. Hitta fler sådana här tillfällen och använd dem för att lära er att även den medelmåttiga prestationen har uppskattats och visat sig möjlig för er att leva med. En övning som jag föreslår är att ni aktivt och medvetet exponerar er för att inte vara perfekta, och på det sättet fortsätter att utmana ”katastroftanken”. Det handlar om att starta er blogg och publicera texter som enligt er inte är perfekta.”

a

De här råden som Ortiz ger är utmärkta. Exponering är en av de mest använda KBT-teknikerna. Man utsätter sig för det man är rädd för, och väljer att stanna kvar i situationen trots starkt obehag. För varje gång man gör det avtar rädslan och blir mer lätthanterlig. Det fungerar! Men ändå saknar jag något i Ortiz svar. Varför de här tjejerna ett sådant tvång att prestera perfekt i alla situationer? Vad är drivkraften bakom prestationsångesten?

a

Som ”hyfsat nykter prestationsalkoholist” kan jag bara berätta vad som har drivit mig i min jakt efter bästa tänkbara resultat. Först och främst har det handlat om att få bekräftelse. Jag har haft en desperat längtan efter människors bekräftelse. Utan att förstå att den bekräftelse man får för prestationer är ytlig. Det är som att småäta godis när man egentligen behöver äta middag – gott för stunden men fyller inte det verkliga behovet: behovet av bekräftelse för den jag är.

a

Jag har iakttagit mig själv utifrån, ständigt funderat över hur jag tar mig ut i andras ögon. Det var ett plågsamt sätt att leva. Och det gjorde mig väldigt egocentrisk. Det gick åt mycket energi till att lista ut vilket intryck jag gjorde, hur det jag gjorde tog sig ut, hur den och den reagerade…

a

Det finns inget datum när en omvälvande förvandlingen skedde. Ingen punkt i historien när allt förändrades. Det som finns är ungefär femton år av långsamt skiftande fokus. Sakta flyttar jag själv ut ur universums centrum. In flyttar Gud. Då och då knuffar jag ut honom och slår mig ner där i mitten igen. Efter ett tag inser jag hur skevt det känns och makar mig åt sidan, mer eller mindre motvilligt. Det handlar inte om någon utplåning av jaget, snarare tvärtom. Det handlar om att låta allting få sina rätta proportioner. När jag fokuserar på mig själv, då ser jag…mig själv, bara mig. När jag vänder mig mot Gud får jag möta hans blick. Där finns den sanna bekräftelsen. Han granskar mig inte kritiskt, han berömmer mig inte för något jag åstadkommit. Istället tar han emot mig. Som jag är. Med en ovillkorlig kärlek som inte frågar efter vad jag kan eller inte kan. Gud har skapat mig och älskar mig! Bekräftad av honom behöver jag inte iaktta mig själv utifrån hela tiden. Jag kan t o m våga blogga, trots att alla inlägg inte blir perfekta…