Mar 24 2014

Glädje, frid – och bottenlöst mörker

Tidningen Dagen skriver idag att en temadag om psykisk ohälsa kommer att hållas i Saddleback Church, en av megakyrkorna i USA. ”Vi vill öka kunskapen och hjälpa enskilda att förstå att de inte är ensamma i sin kamp” säger Rick Warren (pastor i församlingen) som förlorade sin son i självmord våren 2013.

Det här initiativet gör mig oerhört glad. Psykisk ohälsa är idag den vanligaste orsaken till långa sjukskrivningar. Knappt hälften av alla kvinnor och ungefär var fjärde man blir deprimerad någon gång under sin livstid. Därmed är detta något som angår oss alla, antingen det drabbar oss personligen eller våra anhöriga, vänner eller arbetskamrater.

Den psykiska ohälsan gör inte heller halt vid kyrkporten. Likaväl som troende får cancer blir de också deprimerade och psykotiska. Jag tror tyvärr att det kan vara svårare att berätta om sin psykiska ohälsa än om fysisk sjukdom, bl a därför att det inom kristendomen talas mycket om glädje och frid. I Bibeln står det att man ska glädja sig, hur ska jag då kunna berätta om detta bottenlösa mörker?! Om jag bara vore en ”bättre kristen” så skulle jag inte tappa greppet när ångesten kommer…

Sanningen är att det finns inga bra eller dåliga kristna. Det finns bara kristna. Som har problem precis som den som inte tror.

Jag har knappt läst Bibeln alls den här vintern. Jag har bett ytterst lite. Det har varit mycket förlamande trötthet och vild ångest, väldigt lite glädje och frid. Men jag vilar i en hand som är tillräckligt stark för att hålla både mig och allt det hemska. Den handen finns där, oavsett vad jag gör eller inte gör. Den är outtröttlig, varm och evig. Den tillhör Honom som svettades blod natten innan han korsfästes. Han vet vad ångest är. Jag tror inte att han tycker det känns obekvämt när vi pratar om psykisk ohälsa i kyrkan.


Aug 21 2012

Upprördhet med felaktigt fokus

DN och Aftonbladet har under helgen skrivit om fallet med ”pingstpastorn” som dömdes till två års fängelse för våldtäkt. Enligt Pelle Hörnmark (pingströrelsens ledare) har mannen aldrig varit pastor, däremot ideell ledare i en pingstförsamling fram tills för tre år sedan, då han avsattes p g a han gett en kvinna olämplig massage samt visat upp pornografiska bilder. Därefter har mannen startat en egen liten församlingsgrupp i en förort till Stockholm. Dagen skriver om detta här http://www.dagen.se/nyheter/kristen%20ledare%20domd%20for%20valdtakt/

I en annan artikel i Dagen http://www.dagen.se/nyheter/hornmark-oseriost-av-dagens-nyheter/ säger Hörnmark: ” Man undrar vad syftet med att skriva så här är. Det drar en hel yrkeskår i smutsen. Och jag vet om att pingstpastorer gjort felaktiga saker, det är människor som ibland missbrukat sin ställning på olika sätt. Så är det. Men det räcker gott med det som är verkligt och sant, att vi ska tillskrivas annat också känns helt oseriöst.” 

Aftonbladet ändrade skrivningen direkt, medan DN varken har svarat på Hörnmarks mejl eller ändrat något. Det är förstås väldigt dåligt av DN att inte skriva sakligt utan kanske utnyttja ordet ”pastor” för att locka fler sensationslystna läsare. Och självklart är det Hörnmarks uppgift att korrigera felaktiga uppgifter i media. Han poängterar också att  ”det vi drabbas av i detta är förstås ingenting mot det kvinnan råkat ut för, låt mig understryka det. Jag känner mycket med henne.” Bra, Hörnmark!

Men jag önskar att denna händelse fick ett större resultat än allmän medkänsla med kvinnan och upprördhet över en felaktig tidningsrubrik. Upprördheten är befogad, men kristna ”dras i smutsen” lite här och var ganska ofta. Det här är inte rätt tillfälle att fokusera på just det. För offret spelar det nog mindre roll om förövaren är ordinerad pastor, ideell ledare eller ”frifräsare”. Det handlar om en kristen ledare som missbrukar sin positi0n å det grövsta.

Därför borde upprördheten över tidningsrubrikerna bytas i sorg. Och sorgen borde mynna ut i handlingskraft.

Mitt råd till pingströrelsen (som jag själv tillhör) är: börja prata om det! Tänk inte att det alltid händer någon annanstans, inte här, hos oss… Se till att pastorer och själavårdare utbildas på området. Enligt Monica Ahlberg, kanslichef vid Riksorganisationen mot sexuella övergrepp, har cirka 10% av de offer för övergrepp som kontaktar organisationen kristen bakgrund. De behöver känna att deras problem går att prata om i kyrkan också. Och det är kyrkans ansvar att kommunicera att det är OK att prata om det.

 


Aug 18 2012

Kommer pingströrelsen att lyfta frågan om sexuella övergrepp?

När jag skulle kolla nyheterna i morse möttes jag av förfärlig läsning. ”Pastorn lovade hjälpa en kvinna att hitta en ny inneboende men dök i stället upp ensam – med en kondom. Nu har han dömts till två års fängelse för våldtäkt. – Mitt liv är ett helvete just nu, berättar offret i förhör.”

Drygt en timme efter DN:s publicering av  http://www.dn.se/sthlm/pingstpastorn-valdtog-kvinna-i-sin-bonegrupp  kommer den första kommentaren från en kristen bloggare. Han skriver: ”Jag vet inte vem ”pingstpastorn” är men läser vi artikeln noga så är han ingen pingstpastor, utan en ledare i en bönegrupp, vilket han också tidigare varit i en ”stor pingstkyrka” i Stockholm. Pingstpastorn är alltså en bönegruppsledare enligt artikeln som är filad och vinklad en hel del! Artikeln är en sedvanlig förföljelse och misskreditering av kristna.

Jag blir så fruktansvärt upprörd när man försöker flytta fokus från det verkligt viktiga genom att ägna sig åt hårklyverier om hur mannen ska tituleras! Det absolut viktigaste är förstås att kvinnan får allt stöd hon behöver för att bearbeta traumat. Dessutom är det oerhört viktigt att kristenheten i allmänhet, och pingströrelsen i synnerhet, drar lärdomar av den här händelsen. Redan för tre år sedan tvingades mannen nämligen ”bort från en stor pingstkyrka i Stockholm sedan man misstänkt att han ofredat församlingsmedlemmar – men ingen polisanmälan gjordes.”

Det är svårt att hantera övergrepp. Särskilt i församlingar. Men det är ingen ursäkt för att inte hantera dem alls! Inom  Missionskyrkan (numera en del av GF-kyrkan) finns det en genomtänkt strategi för hur misstankar om övergrepp ska hanteras. Pingströrelsen borde snarast utveckla något liknande! I enkätundersökningen jag gjorde i samband med min C-uppsats var det nämligen genomgående så att pingstpastorerna hade sämre kunskap om konsekvenser av sexuella övergrepp, och trodde att det förekom i mindre usträckning, än missionspastorerna. Även om resultatet av undersökningen inte kan generaliseras antyder svaren att Missionskyrkans arbete på området har genererat en större medvetenhet.

Det finns också ett stort behov av att fortbilda pastorer och själavårdare så att de är bättre rustade för samtal med offer för övergrepp, oavsett om övergreppen skett i eller utanför församlingen. Offren finns nämligen mitt i våra församlingar, fast vi helst inte vill tro det. För deras skulle behöver frågan lyftas i pingströrelsen.

 

Läs min  C-uppsats här: http://magdalenasantana.bloggproffs.se/files/2011/11/Vi-får-inte-blunda.pdf

 


Apr 19 2012

Är ondskan en realitet som vi kan behöva bli befriade ifrån?

Den senaste tiden har vi kunnat läsa i tidningarna om en rättegång i Borås där ett föräldrapar åtalats för att ha kränkt en tonårsflicka när de försökt driva ut demoner ur henne. På http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=305605 och http://www.bt.se/nyheter/boras/demonutdrivning-mot-flicka-i-boras—alla-fyra-atalade-frikandes-(3233848).gm kan man se att föräldrarna friades. ”Som en del i sitt logiska resonemang i den friande domen mot föräldrarna och pastorerna i exorcistmålet menar Borås tingsrätt att ”andeutdrivning eller exorcism inte torde vara sällsynt vare sig inom frikyrkorörelsen i Sverige eller inom den katolska kyrkan internationellt.” Flera pastorer samt Sveriges Kristna Råd har reagerat på detta, eftersom de menar att exorcism är extremt sällsynt i svenska församlingar. Björn Cedersjö från SKR påpekar att ”Vi delar tingsrättens resonemang att våld mot barn inte kan rättfärdigas med hänvisning till religionsfrihet. Våld i samband med kristen utövning/tro är under inga omständigheter accepterat”. Föräldrarna och pastorerna i Borås har tydligen inte gjort sig skyldiga till lagbrott, men utifrån det jag har läst om fallet verkar de definitivt ha brustit i pastoral omsorg, kärleksfullhet och urskiljningsförmåga. Finns det då någon sund andeutdrivning?! ”Vi ber om befrielse för människor och tror på en andlig verklighet. Det händer att det kommer människor till oss som säger att de varit i kontakt med andevärlden och vill ha hjälp med själavård. Precis som i all annan förbön så lämnar vi det till Gud och tror på hans makt.” säger Urban Ringbäck, föreståndare för Smyrnakyrkan i Göteborg. Anders Blåberg, missionsdirektor i Evangeliska Frikyrkan menar att ”andeutdrivning eller exorcism troligtvis är mer förekommande i andra delar av världen, där det finns en större kulturell acceptans”.

Margó Ingvardsson skriver på DN idag: ”Finns det ingen rakryggad företrädare för trossamfunden som utan omsvep kan säga ifrån att barn inte får kränkas i religionsfrihetens namn? Och att djävulsutdrivning är en vidskeplig kvarleva från medeltiden som inte har med religionsfrihet att göra!” Läs artikeln här: http://www.dn.se/debatt/overgreppen-pa-barn-i-religionsfrihetens-namn-maste-stoppas Jag håller helt med Ingvarsson om att barn inte får kränkas i religionens namn! Men jag vill också nyansera bilden lite genom att berätta min personliga historia, om det som jag betraktar som sund befrielse (till skillnad från osund ”djävulsutdrivning”).

När jag var 20 år följde jag med en svensk familj till Sydafrika som assistent/lärare åt deras son. Vi bodde i ett stort hus med havsutsikt i ett av Kapstadens lyxigare områden. När jag rycktes ur mitt vanliga sammanhang och hamnade på en ny plats tog Gud chansen att göra saker i mig som kanske inte varit möjliga på hemmaplan.

En kväll följde jag med familjen på en kristen konferens där Alexander Venter talade. Han pratade bl a om hur Gud vill hela dem som har blivit sårade på området sexualitet. Jag blev väldigt berörd av det han sa. Och ganska frustrerad. Jag tyckte att jag hade bearbetat det jag varit med om så mycket. Jag hade gått i själavård, pratat, gråtit och bett massor. Mycket hade förändrats. Ändå var det som om något satt kvar. Som när man får ett litet metallspån i fingret. Så fort man använder fingret gör det jätteont, men när man tittar efter kan man inte se något. Man kan leva ändå, men det där metallspånet begränsar en… Alexander bad alla som behövde helande när det gällde någon aspekt av sexualiteten att ställa sig upp. Det var bara för pinsamt. Hela familjen jag bodde hos var ju där. Då upplevde jag att Gud sa till mig, som en tanke i mitt huvud: ”Vill du bevara någon sorts anseende, eller vill du bli hel?”. Jag ställde mig upp.

Dagarna efter det här mådde jag fruktansvärt dåligt. Det låg som ett tjockt, mörkt täcke över allting. Familjen såg förstås att något inte var bra. De föreslog att jag skulle prata med deras husgruppsledare, som också varit med på konferensen. Vi träffades hemma hos henne. Jag berättade lite om vad jag varit med om och hur jag mådde. Hon föreslog att vi skulle be för att jag skulle bli fri från falsk skuld och falsk skam. Det var viktigt att jag såg henne i ögonen medan vi bad, sa hon. Jag tänkte att det lät som en smart grej, rent psykologiskt. Skam gör ju att vi slår ner blicken och inte törs visa oss för varandra och för Gud. Att se henne i ögonen skulle vara en nyttig övning. Trodde jag alltså.

Hon började be. Min blick vek sig automatiskt. Jag tittade ner i golvet, bort längs väggarna, överallt utom på henne. Hon påminde mig vänligt men bestämt om att jag skulle se henne i ögonen. Jag fick upp blicken för en sekund, sedan vek den sig igen. Inom mig fanns en oerhört stark kraft som inte lät mig möta hennes ögon. Hon fortsatte att be och uppmanade mig att titta på henne. Jag försökte, jag misslyckades. Det kändes fysiskt omöjligt att hålla kvar blicken på henne. Efter en stund upplevde jag att det handlade om ett beslut jag måste fatta. Jag behövde bestämma mig för att se henne i ögonen och inte vika undan, fast det var så enormt svårt. I mig fanns ett överväldigande mörker av falsk skuld och skam, men också en gnista av sanning. Jag koncentrerade all min vilja mot den sanning som hon bad ut över mig. Jag mötte hennes ögon en sekund, sedan for blicken iväg igen – men jag hade bestämt mig. En sekund till, ögonen vek undan, sedan klarade jag två sekunder, tre. För varje sekund jag mötte hennes blick tappade den falska skulden mark (du kunde ha förhindrat det, du borde ha gjort annorlunda, om du bara hade…) och trängdes längre och längre ut ur mig. Den falska skammen pressades tillbaka (du är smutsig, du kommer aldrig att bli ren, det finns ingen som vill ha dig, du är förstörd…) med sanningen om att Jesus dog för alla fel jag gjort, och alla fel som andra har gjort mot mig, och att han kan göra allting nytt och helt igen. Till slut blev det lugnt i mig. Jag kunde vila i hennes blick och i Guds frid som är mera värd än allt vi tänker (Fil 4:7).

Jag vet att det här är kontroversiellt för en del av er. Men jag tror att när vi människor blir tillräckligt allvarligt sårade, kan ondskan sippra in genom de hål som rivits upp i vår självbild. För Jesus är det inte svårt att driva ut det här mörkret – om vi själva vill bli av med det. Han är en gentleman som aldrig tvingar oss till något.

Det kan krävas en del övertalning innan mina barn låter mig dra ut stickor ur deras händer. De är rädda för pincetten som ser så vass ut. Men efteråt är lättnaden enorm. Det korta obehaget är ingenting, jämfört med den livslånga friheten. Metallspånet är borta ur mitt finger.


Apr 17 2012

Får man vara deprimerad i kyrkan?

I Dagens Nyheter intervjuas psykologen Christer Olsson om sin åtta år långa depression och hur han tillfrisknade. Läs hela artikeln här: http://www.dn.se/livsstil/halsa/psykisk-sjukdom-inte-skamligt

Christer Olsson säger bl a såhär: Ibland kan det vara mycket svårt att vara kristen och drabbas av psykisk ohälsa. Det är inte ovanligt att man förebrår sig själv, eller får höra av andra: ”Du drabbas för att du inte har levt som du borde leva.” Den kristna tron, som bidrog till Christers tillfrisknande, kan alltså istället komplicera situationen för en del människor. Jag tror att det är helt bakvänt mot vad Gud vill! Han är oförklarligt stor, ofattbart vis och oändligt kärleksfull. Men vi människor har begränsningar. Därför vill vi gärna skapa system för hur tron ”ska” fungera. Till exempel finns det många uppmaningar i Bibeln till att gläjda sig och tacka Gud. Många troende har upplevt hur svåra situationer har förändrats – sakta, eller dramatiskt och fort – när de har valt att tacka Gud och glädja sig för det goda i livet, istället för att fokusera på det jobbiga. Det är fantastiskt! Och självklart ska vi uppmuntra varandra att göra så. Men det blir problem om vi ser tacksägelse och viljestyrd glädje som en andlig dunderkur mot alla slags svårigheter. Att säga till en deprimerad människa att hon behöver välja att glädja sig är som att be en skallig person lyfta sig i håret. Det är omöjligt av flera anledningar!

Det är inte samma sak att vara allmänt ”nere” och att vara deprimerad. Det är ju skillnad på att ha lite ont i foten, eller ha ett brutet ben. I det ena fallet kan man linka fram, i det andra fallet är det omöjligt. Jag tror att vi i kyrkan behöver bli bättre på att förstå och kommunicera den här skillnaden, så att vi inte trycker ner dem vi vill hjälpa. Men vad är det då som hjälper?!

Christer Olsson nämner tre huvudsakliga orsaker till han slutligen blev frisk: tidens gång, att hans fru stöttade honom, samt hans kristna tro. Dessutom såg han till att motionera och äta bra, och han tvingade sig till att upprätthålla vissa sociala relationer utanför hemmet fast det var väldigt jobbigt. Han åt ångestdämpande medicin, ”annars hade jag förmodligen inte levt idag”. Det var alltså många faktorer tillsammans som bidrog till att Christer blev frisk.

För många är depression tyvärr en del av livet, under en period eller vid återkommande tillfällen. Jag önskar att våra kyrkor skulle vara platser dit man vågar komma fast humöret är nere i skoskaften. Där det är OK att må precis så dåligt som man gör. Och där vi kan göra livet lite lättare för varandra. En kram, en blick, en kaffekopp, en bön…

När mina barn är ledsna önskar jag verkligen att de ska komma till mig så att jag får hålla om dem. När de var riktigt små och grät förtvivlat tog jag upp dem i famnen och viskade ”Såååja, du är hos mamma nu. Mamma är här.” Trösten var just min närvaro. Jag är övertygad om att Gud vill göra likadant med alla sina barn. Han förändrar inte alltid de svåra situationerna på ett ögonblick. Men han säger: ”Jag är här hos dig.”