Nov 15 2012

Du är vad du köper

Åsa Beckman skriver en mycket kärnfull krönika i DN idag. Hon beskriver hur hennes väninna skulle köpa en vattenkokare. Expediten log hjärtligt ända tills väninnan förklarade att hon tänkt sig den billigaste varianten. ”Då blev expeditens leende plötsligt fullt av förakt och han pekade slarvigt inåt affären och sa kort: ”Där borta.” (…) I ett samhälle där vi allt mer värderas efter vår köpkraft är det ytterst riskabelt. Bara de köpstarka behandlas som attraktiva människor.”

Den här händelsen är en tragiskt tydligt exempel på hur vi i vårt samhälle värderar människor efter deras plånbok. Här finns också en av orsakerna till att dålig ekonomi och psykisk ohälsa ofta går hand i hand. När lönen är liten eller sjukpenningen inte beviljas kan varje fönsterkuvert i posthögen ge sådan ångest att man inte ens orkar öppna det. Utöver detta får man också bära samhällets dom: Du har inte råd, alltså är du mindre värd. 

Få skulle stå för en sådan åsikt i ett samtal. Men vi har skapat ett samhälle med vissa normer. Och om man inte klarar av att nå upp till dessa normer blir man avvikande. Man blir en annan sort. En som inte har råd. Och det är skamfyllt. Jag vet, för trots att jag absolut inte kan kalla mig fattig så var jag härom veckan med om en situation där en aktivitet planerades som jag inte hade råd med – trots att det inte var något extravagant.  Jag blev tyst och ledsen och gick därifrån så fort som möjligt. Trots att alla närvarande var mina goda vänner som jag vet accepterar mig precis som jag är. Men i vårt samhälle finns en oerhört stark koppling mellan konsumtion och identitet, som säger: du är vad du köper.

Denna koppling får konsekvenser för den som fick ångest av fönsterkuverten när hon går och handlar. För om hon hamnar bredvid en granne på ICA, och han plockar ner Tropicana-juice i sin vagn, då hejdar hon sig ett ögonblick och låtsas fundera. När grannen har gått vidare väljer hon ICA Basic-juicen. Det kallas skam. Och skammen får sin näring från den felaktiga föreställningen att konsumtion och människovärde hänger ihop. Du behöver vara trygg i dig själv för att kunna välja ICA Basic-juicen med stolthet.

Dålig ekonomi och psykisk ohälsa följs alltså ofta åt. Det sägs ofta, så ofta att vi kanske inte tänker på vad det egentligen innebär. Kom ihåg att det inte handlar om statistik i första hand. Det handlar om din granne som står bredvid dig på ICA. Se på henne – inte på juicen.

 


Sep 14 2012

”Oanade möjligheter”

Lyssnade på en föreläsning av Sören Hertz igår, psykiatriker och författare till boken Barn och ungdomspsykiatri – nya perspektiv och oanade möjligheter. Publiken bestod till största delen av familjeterapeuter. Jag kände mig lite som en katt bland hermelinerna, men det var oerhört givande – följ med i den här tankegången:

Barn gör alltid sitt bästa utifrån sina förutsättningar och situationen de befinner sig i. Men ibland uppfattar vuxenvärlden deras ”bästa” som ett problembeteende, t ex hyperaktiva barn med koncentrationssvårigheter som inte sitter stilla. Hertz menar att problembeteendet ska ses som ett sätt att kommunicera. Med sitt beteende berättar barnet något för oss. Beteendet är inte ett problem i sig, utan ett symptom på ett underliggande problem (OK, det blir också ett problem i sig om någon far runt som en helikopter i klassrummet, men jag hoppas att ni förstår vad jag menar…) Om de vuxna kan höra vad barnet kommunicerar, t ex ”jag känner mig dum och jag tror inte att jag klarar av uppgifterna, därför flaxar jag omkring i rummet istället för att ens försöka jobba” och kan svara på det, t ex genom ge barnet uppgifter som är på lämplig nivå och tydligt visa att man tror att hen klarar av dem, så finns det en god chans att beteendet också förändras.  Att svara på beteendet, typ ”nu MÅSTE du sitta STILL!”  ger däremot ingen bestående förändring.  Detta har Hertz konstaterat i sitt mångåriga arbete med barn och ungdomar.

Hertz pratar om människan som en bio-psyko-social varelse. Uttryckt på ett enklare sätt är vi inte apelsiner, uppdelade i olika klyftor, utan mer som milkshakes där allt är sammanblandat :) Kropp, psyke och omgivning påverkar varandra. Det har dock inte vården/psykiatrin/skolan uppmärksammat tillräckligt mycket, och därför medicinerar vi många tillstånd som egentligen skulle kunna förändras på andra sätt. Vid positiv social interaktion stimuleras hjärnans produktion av vissa substanser som behövs för att vi ska kunna fungera på ett bra sätt.

Tanken är svindlande och fantastisk: vissa mediciner skulle kunna ersättas av sociala processer. Därmed inte sagt att mediciner är onödiga! Men jag hoppas att vi vågar utforska de här möjligheterna att minska den kemiska medicineringen, och satsa på den läkande kraft som finns i bekräftande relationer. Det gäller inte bara barn med koncentrationssvårigheter!

 


Aug 22 2012

Det var en gång en båt

Hon hade legat på land så länge att hon knappt kom ihåg hur det kändes när vågorna slog mot skrovet. Genom åren hade båten liksom sjunkit djupare och djupare ner i jorden. Varje sommar växte gräs och blommor upp runt omkring. Gömd i grönskan såg inte båten så bra, men hon kunde höra hur de gamla motorbåtarna puttrade förbi ute på fjärden. Hon hörde de nyare med vrålande motorer. Och hon kunde se segelbåtarnas master när de tyst gled in mot bryggan.

En dag hände något märkligt. En stor, lurvig hund som hade tagit sitt morgondopp i havet kom springande längs stigen. Han stannade till precis bredvid båten och skakade på pälsen. Vattendropparna stänkte över hela styrbordsidan.

”Uuuiiii!” skrek båten förskräckt. Det var kallt och blött. Hon rös lite när dropparna rann nerför skrovet.

Hunden vände sig förvånat om.

”Åh, ursäkta. Jag såg dig inte.”

”Eh…ingen fara. Hm. Dom flesta gör inte det” svarade båten med lite rosslig röst.

”Varför ligger du här?” frågade hunden och la huvudet på sned. ”Du borde väl ligga där nere vid bryggan med dom andra.”

Båten sneglade osäkert nedåt vattnet.

”Kan du göra sådär igen?” bad hon sedan. ”Skvätta på mig”.

”Jag kan försöka, det finns nog lite kvar.” sa hunden glatt. Han ruskade på pälsen och vattnet stänkte på nytt över båten. Det smakade salt.

”Vi ses då!” sa hunden och satte av längs stigen igen.

Båten låg kvar och kände sig konstig. Ogräset skavde i fören. Det kom en vindpust, och några trädgrenar släpade irriterande mot relingen. Hon försökte återkalla känslan av det där friska, salta vattnet… Först hade hon blivit skrämd när hunden stänkte på henne, men sedan hade hon känt igen smaken. Förr i tiden hade hon känt den varje dag. Men det var innan olyckan.

Hon hade råkat skrapa upp lacken på några vassa klippor när hon åkte för fort genom det smala sundet. Fult blev det, och pinsamt kändes det. Hon mindes tydligt hur den stora, vita yachten hade hånskrattat när hon la till vid bryggan för att inspektera skadorna (tur i oturen att hon redan var röd, så att det inte syntes hur det hettade i skrovet).

Båten hade dragit sig upp på land för att hämta sig lite, och slippa de andras frågor och blickar. Hon hade inte tänkt stanna där så länge. Men hur det nu var så lyckades hon inte laga reporna i lacken själv. Några hål var det också, förresten. Och hon ville inte bege sig ner till varvet, för då måste hon ju dra hela historien igen – och bli uttittad av de andra. Därför stannade hon på land.

Om inte hunden hade kommit så hade den här dagen varit som alla andra dagar. Lugnt hade hon legat och lyssnat på insekternas surrande, tills det blev dags att sova. Tryggt och förutsägbart. Men nu kunde båten knappt tänka på något annat än de där blöta dropparna och den salta smaken. Solen gassade. Det hade varit uppfriskande med en sväng ut till fyren och tillbaka. Få känna hur vattnet forsade kring fören… Båten försökte vrida på sig för att se hur långt det var ner till bryggan. Det knakade till. En gren stack in genom ett av hålen i skrovet.

”Aj!” skrek båten och sjönk tillbaka i sitt vanliga läge igen. En måsskit landade med ett ”splatt” på durken. Hon suckade. Det var nog dumt att tänka på havet, fånigt att börja längta och drömma sådär.

Men vad var det hunden hade sagt innan han gick? ”Vi ses då!” Han kanske kommer tillbaka. Kanske redan i morgon, tänkte båten hoppfullt medan de sista vattendropparna dunstade bort i solskenet.

 


Maj 16 2012

Underordna er era män!

Uppdrag Granskning http://svt.se/ug/muslimska-ledare-uppmanar-kvinnor-till-underkastelse har låtit två kvinnor med dold kamera/telefonavlyssning rådfråga imamer och muslimska familjerådgivare om bl a misshandel och sex utan samtycke.

”Den imam kvinnorna träffade i Stockholms moské försvarade månggifte och rådde kvinnan att inte polisanmäla den misshandlande maken. Hans förslag var att kvinnan i stället skulle ge mannen mer kärlek.”

”Från sex av tio moskéer var svaret att hon som i reportaget låtsades vara misshandlad hustru till en man som gift sig med ytterligare en kvinna, skulle ställa upp på sex med maken, fastän hon inte ville.”

Citaten hämtade från DN:s artikel: http://www.dn.se/nyheter/sverige/6-av-10-moskeer-gav-lagstridiga-rad

Nu var de här kvinnorna inte misshandlade och utsatta för sex mot sin vilja i verkligheten. De utgav sig för att söka råd för med avsikten att avslöja imamernas inställning i de här frågorna. Man kan fundera över om det är etiskt rätt att smygfilma ett själavårdssamtal, oavsett hur gott syftet är… http://svt.se/ug/dubbla-budskapen-motiverar-dold-kamera I det här fallet har jag dock svårt att bli upprörd över smygfilmandet. Det allra värsta är nämligen inte vad männen säger, utan att de säger det i kraft av sitt ämbete som imamer.

En religiös ledare har stor auktoritet, och därmed stort inflytande. Det kan vara svårt för en sekulariserad svensk att förstå vilken oerhört stark kraft religionen är i många människors liv. Om imamen säger åt dig att inte polisanmäla mannen som misshandlar dig, utan istället ge honom mer kärlek – så gör du förmodligen det. Det är destruktivt, orättfärdigt, kränkande… Men imamen uttrycker inte bara sin egen åsikt. För kvinnan som söker hjälp representerar han också Gud. Det är därför många fogar sig i till synes helt orimliga situationer.

Jag vet att många muslimer inte alls står bakom dessa fruktansvärda råd. Jag vet också att även många kristna beter sig fel.

Med detta sagt vill jag citera ett av de vackraste bibelord jag vet:

”Underordna er varandra i vördnad för Kristus. (…) Och liksom kyrkan underordnar sig Kristus så skall också kvinnorna i allt underordna sig sina män. Ni män, älska era hustrur så som Kristus har älskat kyrkan och utlämnat sig själv för den” Ef. 5:21,24

Det här är förstås en idealbild. En oerhört vacker sådan. Männen uppmanas att älska sina hustrur som Jesus älskar oss. In i döden alltså.

Att underordna sig varandra handlar inte om att utplåna sin egen person, eller att underkasta sig någons egoistiska vilja. Det handlar om två personer som båda strävar efter att ge det absolut bästa till den andra. Fokus är inte på konkurrens om vem som ska få flest fördelar, utan bådas fokus är att ge så mycket man kan till den andra.

Jag hoppas att imamerna för sin egen skull (och sina fruars!) inser att man inte löser relationsproblem genom att tillåta tvång – utan genom att sluta kräva och börja ge istället.


Maj 5 2012

När våren tar paus

Idag vaknade jag till en motgång. Snö! Över gungor, cyklar och utemöbler ligger ett vitt lager, en riktig sordin på vårkänslorna. Parasollet slokar moloket. Flingorna fortsätter att falla.

Betyder det att våren är omintetgjord nu? Att blommorna har dött? Nej, vi vet bättre. Det känns motigt och trist men vi vet allihop att det bara är en tidsfråga innan solen och värmen kommer tillbaka igen. Vi vet att vårblommorna är tåliga, de klarar till och med lite frost.

Är vi lika lugna när det gäller våra egna liv? När vi har kämpat länge för att besegra osunda vanor eller bearbeta smärtsamma erfarenheter, och tror att vi till slut blivit ”färdiga” – bara för att ramla ner i ett svart hål av misslyckande, sorg, skam…igen! Jag har varit med om det många gånger. Man känner sig oduglig, sämst, dum, bortom räddning.

Men tänk på våren. Det är fortfarande vår, fast blommorna tillfälligt är gömda under snön. Det låter klyschigt men bilden är så bra att jag måste använda den i alla fall. Ingen tror ju på allvar att vi är tillbaka i januari bara för att det snöar i maj! Men det är lätt att känna så i sitt eget liv. Vi förstorar våra misslyckanden och förminskar det vi faktiskt uppnått.

Särskilt om man befinner sig i en process av inre helande tror jag att det är viktigt att hålla det större perspektivet i minnet. I efterhand kan jag se att jag ofta lät dagsformen vara det fönster genom vilket jag såg hela mitt liv. Självklart var det helt normalt att mina känslor gick upp och ner. Men när jag lät den tillfälliga ”snön” definiera hela ”årstiden” sjönk jag djupare än nödvändigt.

Det finns ingen spikrak motorväg till helhet. Men det finns en krokig, backig stig som sakta har fört mig närmare Gud och närmare mig själv. Jag vill följa den stigen, både i solsken och snöblask.


Maj 3 2012

Från kaos till resurs

Under livets gång har jag mött BUP, psykiatrisk slutenvård, socialtjänsten, kommunens öppenvårdspsykiatri samt landstingets kurator. Vad tänker man när man hör att en person varit i kontakt med alla dessa instanser? Om du inte känner mig, vilken sorts person målar du upp i tanken? Det är värt att fundera över, bl a därför att den attityd som personalen inom vård, psykiatri och socialtjänst möter människor med kan påverka hela behandlingens utfall.

Ulla-Karin Schön och Lisa Ask på Högskolan Dalarna driver just nu ett projekt som kallas Erfarenhetspanel. Till panelen har de sökt deltagare som har erfarenhet av psykiatrin, antingen som anhörig till en patient/brukare eller som själverfaren. På den första träffen var vi knappt 30 deltagare från hela Dalarna. Ytterligare några följde träffen via webben. Det var väldigt speciellt att höra alla (kortfattat) berätta om sina livsresor. Så mycket svårt och samtidigt så mycket kampvilja, envishet och humor.

Erfarenhetspanelen har tre huvudsyften. Vi deltagare ska vara en resurs i:

  • forskning – som bollplank, t ex vilken typ av frågor som ska ställas i en enkät för att brukare ska finna det värt besväret att besvara den.
  • utbildning – att berätta sin historia för studenterna på socionom- och sjuksköterskeprogrammen, samt stå till förfogande som intervjuperson när de skriver uppsatser.
  • praktik (d v s landstingets och kommunerna) – att komma ut och berätta sin personliga historia vilket ger personalen en annan typ av ”fortbildning” än den de annars får, samt hjälpa till med brukarutvärderingar av verksamheten.

Under våren och sommaren träffas panelen några gåner för att lära sig mer om vad forskning och brukarutvärdering är, och för att träna sig i berättande. Till hösten hoppas vi komma igång med lite praktiskt arbete.

Jag är oerhört glad över panelen, där våra erfarenheter bl a kan bidra till att framtidens sjuksköterskor och socionomer är lite bättre rustande för arbetslivet när de börjar jobba – vilket leder till att brukarna får bättre hjälp. På det viset skapar vi en mening i det meningslösa. Kaoset vi har upplevt är inte bortkastat, det kan vändas till en resurs.


Apr 17 2012

Får man vara deprimerad i kyrkan?

I Dagens Nyheter intervjuas psykologen Christer Olsson om sin åtta år långa depression och hur han tillfrisknade. Läs hela artikeln här: http://www.dn.se/livsstil/halsa/psykisk-sjukdom-inte-skamligt

Christer Olsson säger bl a såhär: Ibland kan det vara mycket svårt att vara kristen och drabbas av psykisk ohälsa. Det är inte ovanligt att man förebrår sig själv, eller får höra av andra: ”Du drabbas för att du inte har levt som du borde leva.” Den kristna tron, som bidrog till Christers tillfrisknande, kan alltså istället komplicera situationen för en del människor. Jag tror att det är helt bakvänt mot vad Gud vill! Han är oförklarligt stor, ofattbart vis och oändligt kärleksfull. Men vi människor har begränsningar. Därför vill vi gärna skapa system för hur tron ”ska” fungera. Till exempel finns det många uppmaningar i Bibeln till att gläjda sig och tacka Gud. Många troende har upplevt hur svåra situationer har förändrats – sakta, eller dramatiskt och fort – när de har valt att tacka Gud och glädja sig för det goda i livet, istället för att fokusera på det jobbiga. Det är fantastiskt! Och självklart ska vi uppmuntra varandra att göra så. Men det blir problem om vi ser tacksägelse och viljestyrd glädje som en andlig dunderkur mot alla slags svårigheter. Att säga till en deprimerad människa att hon behöver välja att glädja sig är som att be en skallig person lyfta sig i håret. Det är omöjligt av flera anledningar!

Det är inte samma sak att vara allmänt ”nere” och att vara deprimerad. Det är ju skillnad på att ha lite ont i foten, eller ha ett brutet ben. I det ena fallet kan man linka fram, i det andra fallet är det omöjligt. Jag tror att vi i kyrkan behöver bli bättre på att förstå och kommunicera den här skillnaden, så att vi inte trycker ner dem vi vill hjälpa. Men vad är det då som hjälper?!

Christer Olsson nämner tre huvudsakliga orsaker till han slutligen blev frisk: tidens gång, att hans fru stöttade honom, samt hans kristna tro. Dessutom såg han till att motionera och äta bra, och han tvingade sig till att upprätthålla vissa sociala relationer utanför hemmet fast det var väldigt jobbigt. Han åt ångestdämpande medicin, ”annars hade jag förmodligen inte levt idag”. Det var alltså många faktorer tillsammans som bidrog till att Christer blev frisk.

För många är depression tyvärr en del av livet, under en period eller vid återkommande tillfällen. Jag önskar att våra kyrkor skulle vara platser dit man vågar komma fast humöret är nere i skoskaften. Där det är OK att må precis så dåligt som man gör. Och där vi kan göra livet lite lättare för varandra. En kram, en blick, en kaffekopp, en bön…

När mina barn är ledsna önskar jag verkligen att de ska komma till mig så att jag får hålla om dem. När de var riktigt små och grät förtvivlat tog jag upp dem i famnen och viskade ”Såååja, du är hos mamma nu. Mamma är här.” Trösten var just min närvaro. Jag är övertygad om att Gud vill göra likadant med alla sina barn. Han förändrar inte alltid de svåra situationerna på ett ögonblick. Men han säger: ”Jag är här hos dig.”


Feb 14 2012

Minnenas bok

Jag vänder blad och skriver de sista raderna

pennan tar slut mitt i namnteckningen

”inte din skuld att bära”

så bränner du in ditt namn

där mitt skulle ha stått,

obegripliga nåd

och pärmarna faller igen av sig själva,

minnenas bok är stängd.

Nu sjunker den i svarta vatten

där bläcket ska flyta ut,

historien berövas sin makt

och jaget stiga fritt till ytan,

där månen blänker det svarta till silver

glänsande krusningar när vinden drar över viken

luften är sval men inte kall

och jag väntar

bara några andetag från gryningen.

1999


Feb 14 2012

Som en stilla sjö

i skymningen

är din kärlek.

Bryggans lena, slitna trä

under mina bara fötter.

Vattnet är ljummet

fastän botten inte syns.

Här i stillheten

förlorar rädslan sin makt

och all längtan hittar hem

när jag äntligen

dyker.

1996


Jan 5 2012

Min historia del I

Sommaren när jag fyllde sexton tillbringade jag på S:t Görans barn- och ungdomspsykiatriska avdelning, deprimerad och med självmordstankar. Det var en låst avdelning, vilket innebar att dörrearna ut från avdelningen var låsta, medan dörrarna inne på avdelningen saknade lås. Även toalettdörrarna. Jag såg mig i spegeln och funderade över livet när personalen bankade på dörren: ”Vad gör du där inne? Om du inte kommer ut nu så öppnar jag”. I efterhand förstår jag att det var av säkerhetsskäl. Men där och då kände jag mig bara maktlös och utlämnad. Och trots alla kontroller och rutiner kunde jag skruva ur en glödlampa, krossa den och skära mig i handleden med skärvorna. Inte så mycket för att dö, mer för att känna att jag levde.

Jag gick till arbetsterapin och målade tavlor. Det var så lugnt där, bara jag och Anna. Hon försökte inte få mig att prata. Jag vilade i tystnaden och färgerna. Så kom hennes kollega tillbaka från semestern och jag fick inte träffa Anna mer, hon hörde till en annan avdelning. Jag åt inte på tre dagar.

Under en helgpermission rymde jag. Det lindrade ångesten för stunden. Ingen visste var jag var, inget spelade någon roll, och ingen kunde tvinga mig till något – trodde jag. Ett par-tre dygn senare kom jag tillbaka. Allt var förändrat, ännu värre. ”Som om alla kan se det på mig, som om det var fritt fram nu… skrev jag i min dagbok.

På TV visades ett sexuellt övergrepp. Hjärtat bankade så att det kändes som om jag hoppade i fåtöljen. Jag sprang in i mitt rum, min kontaktperson efter. Jag låg framstupa på sängen. Hon höll mig i handen. Klockan blev snart nio och hennes skift tog slut, hon satt kvar en stund till, sedan åkte hon hem till sin familj. Ångesten stannade kvar hos mig.

När jag skulle försöka sova lät jag lampan ute vid toaletten vara tänd, för det lindrade mörkerrädslan lite. Nattpersonalen gick och släckte. Jag tände. De släckte igen. Jag orkade inte be dem låta den vara tänd.

I september var jag ”färdigutredd” och flyttade till ett familjehem. Den familjen hade känt min familj så länge jag kunde minnas. När mina saker hade kommit på plats i mitt nya rum åt vi något, och jag minns att vi drack läsk ur glasflaskor. Det var en lugn eftermiddag, men det var början på en väldigt stormig tid. Långt senare berättade mamman i familjehemmet att socialsekreteraren efter ett tag hade sagt till henne (lite ursäktande kanske?) att ”ingen förstod riktigt hur dåligt Magdalena mådde”.

Jag blev utredd av barn- och ungdomspsykiatrin och de visste att jag hade blivit utsatt för en våldtäkt – men ingen förstod riktigt hur illa det var… Hur är det möjligt? Hur många fler har varit med om samma sak, och inte fått den hjälp de behöver…?!