Sep 9 2016

Inte enklare men ändå lättare

 

Det finns dagar när jag får massor gjort på jobbet. När hjärnan nästan känns som förr, klartänkt och snabb. Jag uträttar ärendenstenmur, kommer hem och tar direkt itu med att plocka ur diskmaskinen och laga mat. Det finns andra dagar, när allting går trögt, som om jag vadar i sirap. Det krävs mycket beslutsamhet bara för att borsta tänderna. Jag börjar lära mig att de dagarna är det ingen idé att försöka tvinga fram någon produktivitet. Det bästa jag kan göra är att ta med mig hundarna ut på en lång promenad. Ibland gör frisk luft och fysisk aktivitet att hela jag lyfter och att resten av dagen blir förhållandevis bra. Andra gånger får jag tvinga mig själv att gå, för det är oerhört frestande att bara lägga sig ner mitt i skogen och släppa allt. Sådana dagar är kanske promenaden det enda jag får gjort. Men jag börjar lära mig att ta de dagarna för vad de är. De definierar inte hela mitt liv, precis som yrseln och mattheten under en febertopp inte är hela sanningen om vilken fysisk kondition jag har. Rehabilitering blir så mycket enklare om ingen (inte ens man själv!) kräver att tillfrisknandet ska gå som på räls, spikrakt framåt och uppåt. Pauser, omvägar och krumbukter är en del av resan framåt. Inte tillbaka, till den jag var förut. Framåt, mot ett liv som inte är enklare men ändå lättare – för ryggsäcken är inte lika tung längre.

 


Mar 27 2014

Krokus & chili

Det är lite tvära kast på den här bloggen, från posttraumatisk stress till krokusar. Men det är ju sådant livet är.

Nu har chiliplantan satt frukt! Lite roligt är att dom växer uppåt :)

01fe385d54c8a7c54c21e9b214630396d4be3c4fdd

De randiga krokusarna är mina favoriter i år. 

0108f3fab003334e7c4d88cde2112c6a413acdf720


Mar 22 2014

Nu växer det…

01d06610c512fd9315e23704fcd8f2e7c558d4ebac

En chiliplanta från förra året har övervintrat inne. Nu blommar den!

Tomaterna sådde jag i mitten av februari. Sorten heter Tigrella och det ska bli randiga tomater :)

01f922f80d6d5e19ecaf2ca6dda91aa252f0d75fdb

 

 


Feb 4 2014

”stop holding on and just be held”

De senaste dagarna har jag tänkt på akrobater. Ni vet, sådana där skickliga cirkusartister som svingar sig i trapetser, släpper taget, slår volter och fångar upp varandra igen. De håller inte i varandras händer, utan de håller i varandras underarmar istället. Vilket innebär att om en av dem tappar greppet så håller ändå den andra kvar.

De flesta av oss är inte cirkusartister. Vi har oftast fast mark under fötterna. Livet rullar på med jobb, dagishämtningar och fredagsmys. Men rätt som det är öppnar sig en avgrund och om vi inte orkar hålla i oss, om ingen annan håller i oss – så faller vi. Långt. Hårt. Det kan vara fysisk sjukdom eller psykisk ohälsa får marken att försvinna under fötterna. Då orkar man ofta inte hålla kontakten med vänner. Man vill inte bjuda hem någon till ett stökigt kaos, och förresten mäktar man varken med att laga mat eller ens lyfta telefonluren. Jag har varit där, är där fortfarande delvis. Men jag är så lyckligt lottad att jag har en man och vänner som håller i mig som akrobater gör. Hade det hängt på min förmåga att hålla i så skulle det varit kört för länge sedan, men deras grepp är lika fast oavsett hur svagt mitt är.

Det akrobaterna gör ser svårt ut, men att hålla i en vän är lättare än du kanske tror. Ring, sms:a, håll kontakten. Laga extra mycket mat och åk över till någon med en färdig middag. Eller, vilket hände mig härom dagen: en vän kom och drack kaffe i mitt kök som svämmade över av tomma mjölkförpackningar, creme fraicheburkar och annan återvinning. Hon tog med sig alltihop och slängde det. Så enkelt kan det vara.

Min önskan är att alla skulle ha någon som håller i dem så hårt att de inte faller. Alldeles bortsett från vad de kan eller inte kan göra för stunden.  ”You’re not alone, stop holding on and just be held…” som Casting Crowns sjunger i sången Just be held.


Jan 31 2014

Om oöverstigliga berg och nya, fräscha blad

vissen pelargonJag hade en massa fina pelargoner i krukor ute i somras. Så blev det höst och jag visste att jag borde ta in dem, men tiden gick och det blev inte av. Det är en av alla saker som depressioner gör med en, att till synes enkla sysslor blir oöverstigliga berg som man inte lyckas klättra upp på. I sista stund kom  krukorna in och ställdes i tvättstugan. Pelargoner ska stå ljust och svalt under hösten och vintern. I vår tvättstuga är det förvisso svalt men inte särskilt ljust. Ändå stod de där. Varje gång jag kom in tvättstugan fick jag dåligt samvete för misären pelargonerna levde i. Det var ett virrvarr av torra, bruna blad och ynkliga gröna skott, smala och alldeles för långa med små små bleka blad längst ut. Så för någon vecka sedan skrapade jag ihop tillräckligt med energi för att klippa ner och plantera om dessa stackars växter, ta upp dem i ljuset och ge dem näring. Nu kommer det nya, fräscha blad överallt. Jag tror att de kommer att blomma igen.

af

pelargonblad

  Liksom pelargonerna hamnar vi människor också i ogynsamma omständigheter ibland. Vi möter svårigheter som får oss att vissna och skrumpna ihop. Den här hösten och vintern känns det som om jag har stått där på golvet i tvättstugan, istället för i ljuset på fönsterbänken. Och precis som blommorna har jag torra blad och döda grenar som behöver klippas bort för att det nya, friska ska få utrymme att komma fram. Det kanske inte syns än, men det finns där, under ytan. Färdigt att utvecklas så fort de rätta förutsättningarna finns. Och jag tror faktiskt att någon har ställt upp mig i fönstret nu.

 


Mar 8 2013

När tragedin kommer för nära – hur uttalar vi oss då?

Tidningen Dagen skriver idag att ”en man åtalas för fem fall av våldtäkt mot barn, och ett fall av sexuellt tvång mot en då 14-årig flicka” Övergreppen har skett i lokaler som tillhör pingstkyrkan i en mindre ort i Östergötland. Innan dom har fallit bör man förstås inte uttala sig alltför tvärsäkert. Men med tanke på hur svårt det är att få sexualbrott att gå till åtal så finns det förmodligen god grund för detta. Det är tragiskt och förfärligt. Men församlingens kommentar till Dagen är också tragisk: ”Mannen står fortfarande med i vårt medlemsregister, men har inte varit aktiv i församlingen på tre år” säger föreståndaren i den aktuella församlingen. Övergreppen ska ha skett 2005 och 2006. När mannen alltså var aktiv i församlingen. Jag vet inte om föreståndaren sa något mer, som Dagen valde att inte publicera.  Tyvärr finns den ett sorts avståndstagande i den här föreståndarens uttalande, både från offret och förövaren. Det värsta är inte det som sägs, utan det som inte sägs. För det hade ju varit klädsamt med ett uttryck för medkänsla. Och någon sorts insikt om vilket stöd församlingen vill och behöver erbjuda, till offret men också till förövaren.


Mar 5 2013

Mediarapportering som skadar sakfrågan?

Lördagens Rapport-sänding basunerade ut att ”var tredje gymnasieelev har skadat sig själv för att lindra ångest, visar skrämmande statistik …” Man intervjuar en ung kvinna som haft ett väldigt svårt självskadebeteende. Men forskaren som gjort studien säger ”det är en heterogen grupp, det finns ungdomar som provat en gång men saknar andra tecken på psykisk ohälsa”.

Erik Helmerson skriver om detta i DN under rubriken Inte riktigt så skrämmande. Han menar att inslaget i någon mån är vilseledande – eftersom forskare sätta ljus på sina hjärtefrågor och journalister vill ha en bra story finns det en risk att resultat framställs som  mer alarmerande än de verkligen är. Sant. Säkerligen studsar många till i TV-soffan inför det stora antalet ungdomar som skadat sig själva: 35%. Helmerson konstaterar att i dessa 35% inkluderas ”alla som provat en gång” och att x antal procent av dessa kanske har lekt en dum lek när de varit på fyllan, inte skadat sig för att lindra ångest.

Den som först blev chockad av Rapports inslag, och sedan läser vad Helmerson skriver, kan alltså andas ut och tänka: det var inte så farligt. Och där finns det riktigt stora problemet. Om det ”bara” skulle vara 10% som har skadat sig för att lindra ångest – är det inte alarmerande då?!?

Läs mer om självskadebeteende på SHEDO’s hemsida.

 


Nov 28 2012

Det borde räcka med ett ”nej”

”Kvinnan sade nej och försökte hålla ihop benen. Men när mannen fortsatte ”stängde hon av”, har kvinnan berättat i förhör. Nu har Värmlands tingsrätt friat mannen från våldtäkt, trots att domstolen är övertygad om att hennes berättelse stämmer.”  Så skriver SvD och DN idag. Åklagaren säger: ”Vi har ett problem här, man tutar i unga kvinnor att ett nej räcker.” 

Ja, att det finns ett problem är uppenbart. Frågan är vilket det verkliga problemet är?

Det är svårt med lagar. Och tolkning av lagar. Enligt lagen krävs ”hot eller våld” för att det ska vara en våldtäkt. Hot kan uttalas med ord, och jag tror det främst är sådana hot lagen syftar på. Men hot kan också finnas i en blick, en gest, ett sätt att hålla fast, ett tonfall. En situation kan upplevas som oerhört hotfull utan att ett enda ord sägs.

”När man tänker på en våldtäkt föreställer man sig att offret skriker och gör mycket motstånd men många blir istället paralyserade och kan varken skrika eller göra motstånd. Hur man reagerar är inget man själv kan styra över. Trots denna kunskap förväntar sig de flesta att offer gör motstånd.” skrev Carl Göran Svedin (professor i psykiatri), Linda Jonsson (socionom och doktorand) och  Ulrika Rogland (åklagare) på SvD Brännpunkt 9 maj 2012.

Det är svårt att bevisa ett hot som kanske inte uttalas med ord, men som ändå är så starkt att man blir paralyserad och ”stänger av”. Enligt lagen är det då inte en våldtäkt, trots att det är det i praktiken.

Man ”tutar i” unga kvinnor att ett nej räcker. Men eftersom det inte räcker i domstolen bidrar varje friande dom till en allmän föreställning om att man måste använda grovt våld för att det ska vara en ”riktig” våldtäkt. Den föreställningen kan män använda för att rättfärdiga sitt beteende. Unga tjejer använder den för att trycka ner varandra eller sig själva. Så har vi i vårt samhälle skapat ett sätt att prata som gör att vissa övergrepp betraktas som okej (eller ursäktade), medan andra anses vara våldtäkter som ska bestraffas. Båda sorterna kan ge samma svårläkta sår i själen.

Nej betyder nej. Även om det inte ropas i megafon. Den som kniper ihop benen v-i-l-l  i-n-t-e. Struntar man i det begår man en våldtäkt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Nov 19 2012

Kan vi bota ångest med jämställdhet?

I en undersökning från SCB svarar 25% av kvinnorna att de har besvär med oro, ängslan och ångest. Motsvarande siffra för män är 14%. DN skriver:

Jämställdheten har gått framåt under de senaste 30 åren. Under samma period har oron och ångesten ökat bland befolkningen – mer hos kvinnor än hos män. Men Danielsson (psykiater och forskare i folkhälsa) tror ändå att jämställdhet är en av lösningarna.” Hon menar att det är en fruktansvärd kamp för kvinnor att få samma positioner som män i arbetslivet.

Jag tänker inte ge mig in i någon feministisk debatt om jämställdhet. Konstaterar bara att vi har skapat ett samhälle som många uppenbarligen inte orkar leva i. Och att vår tids ledord, tolerans, lätt verkar glömmas bort när man diskuterar arbetsliv, sjukskrivningar och livsval. Den som väljer en annan väg än heltidsjobb och statusjakt av ideologiska skäl är avvikande. Den som måste  välja ett lugnare tempo för att inte gå sönder, befinner sig i ständigt underläge när man pratar om produktivitet, skatteintäkter och pensionspoäng.

Själv har jag just fått dra i nödbromsen för att inte spåra ur i allt roligt, spännande som finns på min agenda den här hösten. Än en gång har jag tvingats inse att den utmattning jag föreläste om förra veckan inte är en avklarad merit som hänger inramad på väggen, utan en verklighet jag måste förhålla mig till varenda dag. 

Jag tycker att man förminskar resultaten från SCB:s undersökning om man bara tittar på det med jämställdhetsglasögonen på. Hur många andra förändringar har inte samhället genomgått under de senaste 30 åren, som påverkar den psykiska hälsan?! Visst finns det ett strukturellt problem i det att kvinnor (i snitt) numera förvärvsarbetar i betydligt större utsträckning, medan män (i snitt) inte har ökat sitt hushållsarbete i samma grad. Och detta kan säkert påverka kvinnors psykiska hälsa.

Men ett större problem tror jag är att hela samhället är inriktat på ekonomisk vinst. Vi behöver sätta människan i centrum, inte vinsten. Sociala företag som Basta skapar riktiga arbetstillfällen utan att drivas av vinstintresse. På kort sikt ger det försörjning och självkänsla till kantstötta människor, på lång sikt slipper vi enorma kostnader för vård, rättsväsende, bidrag  m m. Därför borde ekonomerna som skriver i DN: ”Satsning på entreprenörer kan vända ekonomisk kris” lägga till en sak på sin lista: underlätta start och drift av sociala företag!

 

 

PS. Ångest botas inte med jämställdhet, utan med medmänsklighet. Bland annat.

 

 

 

 

 


Nov 17 2012

Varför ska alla ha lika rättigheter?

Jag har just varit på del 2 i utbildningen till attitydambassadör inom (H)järnkoll. Roliga dagar med många skratt, intressanta samtal och livsöden som gör en mållös. Inom (H)järnkoll pratar vi mycket om att människor ska ha samma rättigheter, oavsett psykiska olikheter. När man argumenterar mot diskriminering tror jag att man också måste prata om var rättigheterna kommer ifrån. Det är inget konstigt, men jag tycker att det behöver sägas: grunden till lika rättigheter är lika värde. Det kanske är så självklart att man inte tänker på att säga det. Men jag tror att vi behöver lyfta frågan om människovärde för att få mer tyngd bakom slagorden. En av ambassadörerna hade plockat med sig planscher från Psykekampanjen som på ett ypperligt sätt satte ljuset på det här perspektivet: