Mar 26 2014

Obearbetade trauman och ADHD bakom utmattning

Den som är utmattad erbjuds ofta kurser och terapi inriktad mot stresshantering, avslappning och sjukgymnastik. Detta kan vara värdefullt och hjälpsamt. I alla fall för den som kraschat p g a en orimlig arbetsbörda eller alltför stor stress i privatlivet. Men för många människor finns det fler faktorer bakom sammanbrottet. Att bära med sig ett obearbetat trauma genom livet medför en enorm påfrestning på både kropp och själ, och kan vara en bidragande orsak till utmattningen.

Gunilla Brattberg (läkare, psykoterapeut och professor i rehabliteringspedagogik) har forskat i ämnet. Hela studien kan ni läsa här. I korthet är Brattbergs poäng att det finns starka samband mellan utmattningssyndrom och posttraumatiskt stressyndrom och/eller ADHD. I studien bedömdes 55% av de som var långtidssjukskrivna för utmattning också lida av PTSD och/eller ADHD.

Dessa diagnoser diskuteras dock sällan i rehabiliteringen av personer med utmattningssyndrom. Konsekvensen blir att många inte får hjälp med det dom verkligen behöver hjälp med. Att bara ordinera avslappning till någon som lider av PTSD är lite som att rekommendera sjukgymnastik till någon som har brutit benet. Innan man gipsat benet. Bra åtgärd men i helt fel tid! ADHD är jag mindre insatt i men i studien ser jag att problemen är lika stora där.

ADHD är de flesta bekanta med, åtminstone ytligt. PTSD är mera okänt. Läs vad Vårdguiden skriver om det här. Jag återkommer även med ett nytt inlägg om detta under veckan.

Långa sjukskrivningar innebär först och främst ett stort lidande för individen. Dessutom är de ett samhällsekonomiskt problem. Tänk om vården kunde vidga sina perspektiv lite grann. Tänk om fler människor fick hjälp med att läka traumatiska erfarenheter. Kanske skulle det visa sig att många ”hopplösa fall” inte är så hopplösa!

 

 

 


Mar 23 2014

Dagen efter

Det går en hårfin gräns mellan vila och passivitet, mellan god aktivitet och överansträngning. Många gånger törs man inte ens försöka eftersom man är så rädd att det blir för mycket. Men ibland väljer man att anstränga sig över sin förmåga för att man prioriterar något så högt. Det gjorde jag igår. Fick höra av folk att det var roligt att se mig. Det blev jag glad över. Fick också höra att jag såg piggare ut. Det har jag kluvna känslor inför.

Egentligen är det ju bara positivt, att man ser piggare ut. Jag ÄR ju piggare, det går åt rätt håll. Men jag tänker direkt att denna pigghet förpliktigar. Att folk tror att det dom såg igår är den jag är nu, hela tiden. Ganska så kapabel och normal. Vad tänker dom nu då, när jag fortfarande är sjukskriven?!  Och så har jag väldigt lätt att titta mer på omvärldens eventuella förväntningar än på min egen verklighet, där sanningen är att jag har kommit långt, men inte alls ända fram.

Visst är det bakvänt, att det på sätt och vis är lättare att vara helt körd i botten. Då kan ingen förvänta sig något av en. Men så fort man börjar kvickna till finns risken att bli betraktad som friskare än man är. I det läget behöver man vara väldigt noga med att sätta gränser.

Igår åkte jag hem och satte mig vid TV:n med familjen. Halva tiden blundade jag, för när jag är trött är rörliga bilder väldigt påfrestande (ibland outhärdliga). Sedan gick jag och la mig innan programmet var slut. Men jag var nöjd med dagen. Ibland är en kalkylerad överansträngning bättre än slentrianmässig vila.


Mar 21 2014

Med skärpan inställd på vägen

01b8cb6e3d8f9ff6a54dc048cfd8e26ce0e3969563

Igår tog jag två bilder på samma väg, med väldigt olika resultat. Den första är tagen med skärpa på regndropparna på vindrutan. Det är ganska svårt att köra när man bara ser detta framför sig. Man får köra lite på känn, och risken är att man missar något viktigt… Den andra är tagen med skärpa på vägen. Känns genast bättre ur trafiksäkerhetssynpunkt.

01797f84f006629eebc7716155912be66fcfbd1b02Nu riskerar jag att låta som en förespråkare för klichéartat positivt tänkande, men jag fortsätter ändå för jag tycker att de här bilderna är så talande. Vad du än vill åstadkomma i livet så är jag rätt säker på att det finns hinder på vägen. Men jag är övertygad om att det inte är antalet hinder som är avgörande för om målet nås eller inte, utan om du kan fokusera på rätt saker. Fokus på regndropparna kommer med stor sannolikhet att leda till en olycka. Fokus på vägen kan leda dig hur långt som helst.

Så idag försöker jag fokusera på vägen. Regndropparna finns mitt framför mig i form av begränsningar, oförmåga, ohälsa. Det är lätt att blicken fastnar där, på vindrutan. Men om jag tittar längre bort ser jag vägen. Vet inte exakt vart den leder, men jag försöker följa den. Framåt.

 


Mar 20 2014

Den sunda frustrationen

Under det senaste året har det då och då hänt att människor i min närhet uttryckt frustration över att jag inte blir bättre fortare: ”Att du ska ha det såhär…!” och ”Du som har så mycket att ge”. Jag har bara tittat oförstående på dem. Inte förstått deras känsla alls. Det är ju som det är, har jag tänkt. Varken bättre eller sämre. En välvillig tolkning av det kan vara att jag levde i nuet. Men jag tror snarare att det var ren apati. Det fanns helt enkelt ingen energi till att föreställa sig hur det skulle kunna vara, om mitt liv såg annorlunda ut.

Senaste veckorna har jag drabbats av en enorm frustration. Hopplöshetstankar, typ: ”Det kommer alltid att vara såhär” och ”Jag kommer aldrig att bli bättre” har grott i huvudet. Medan jag berättade för en vän om hur mina tankar gick så insåg jag plötsligt att det kanske var något bra som höll på att hända. Att frustrationen var sund. Ett tecken på att energin räcker till lite mer än att föra kaffekoppen till munnen. Jag hade börjat känna en vilja att göra saker igen. Därmed inte sagt att jag alltid kan göra det jag vill.

T ex började vi röja i förrådet, en sådan plats där man ställer allt det där som man inte vet vad man ska göra med. Det blev många beslut – kasta, ge bort, spara…? Jag kom riktigt igång med röjandet. Det var kul. Sedan skulle vi äta glass, och jag kände redan när jag tog fram assietter att mina rörelser började gå i slow motion. Ett säkert tecken på att jag har överansträngt mig. Så öppnade jag kökslådan och ställdes inför ett val: vilka skedar skulle vi ha? Då kom tårarna. Det var helt omöjligt att fatta ett sådant, till synes enkelt, beslut.

Min första slutsats av detta var misslyckande och hopplöshet – jag kan inte ens välja skedar. Min andra slutsats var att det var fantastiskt att jag hade kunnat röja i förrådet. Jag hade bara hållit på för länge. Behöver alltså lära mig att stoppa innan jag blir för trött. Det är lättare sagt än gjort, men jag får jobba på det. Och glädjas över att frustrationen finns där. Den betyder att viljan börjat gro igen.

DSC01354

 


Mar 19 2014

”Vad gör hon hela dagarna?”

Det kan man verkligen undra. ”Blir det inte långtråkigt? Att bara gå hemma?” undrar kanske någon välmenande vän när du varit sjukskriven inte bara veckor och månader, utan över ett år. Personer som frågar så utgår från sin egen, friska, tillvaro. För en pigg och kry människa blir det förmodligen väldigt långtråkigt att tillbringa nästan all sin tid inom hemmets fyra väggar. För den som drabbats av utmattning rymmer en sådan dag tillräckligt många utmaningar.

På morgonen lämnar jag barnen på skola och förskola. Frukter, gympapåsar, läxor, extrakläder och gosedjur ska med. Tiden ska passas. Det är mössor som ska hittas och vantar som är blöta och stövlar som är obekväma. Man behöver inte vara utmattad för att det ska kännas som en stor lättnad när det är över.

Bra dagar går jag ut och går direkt efter lämningen.posthög Andra dagar, som i dag, lägger jag mig bara och vilar. Blundar. Orkar inte göra något alls. Efter ett par timmar dricker jag kaffe och spelar wordfeud. Kommer långsamt igång. Så pass att jag startar en tvätt. Tittar på högarna med tidningar, reklam och annan post i köket. Tänker att det vore så skönt att rensa upp, men orken finns inte.

Förhoppningsvis finns det rester att värma till lunch. Annars blir det fil eller mackor. En kopp kaffe. Surfar runt på facebook, där jag kan vara social utan att bli uttröttad. Gilla hur många eller hur få statusar jag vill. Skriva någon kommentar ibland. Mejlen har jag svårare för, pulsen går upp när jag öppnar den – tänk om någon vill mig något, om jag är tvungen att svara, tvungen att ta ställning till något, bestämma mig…

Klockan är halv tre. Jag borde lägga över tvätten i tumlaren. Jag borde komma ut på en promenad. Och tänk om jag bara kunde ta tag i de där högarna i köket. ”Bordena” ställer sig på kö i huvudet. Fast de står inte snällt i rad, de myllrar omkring och pockar på uppmärksamhet allihop samtidigt så att det känns som om hjärnan skrynklar ihop sig i huvudet. Jag plockar upp telefonen och kombinerar godisbitar:  tre gula, tre gröna, fyra röda, får en randig… Hjärnan slappnar av, skrynkorna slätar sakta ut sig.

Familjen komer hem. Leriga stövlar i hallen, huset fylls av ljud. Om jag har piggnat till hjälps vi åt med maten. Annars får min hjälte laga maten själv. Tvätten ligger kvar i maskinen. Vad har jag gjort hela dagen egentligen?!

 


Dec 7 2011

Utmattning del II

Vid frukosten tar jag en skiva bröd, men jag når inte smöret. Kan inte be någon skicka det heller, eftersom tankarna inte längre automatiskt blir till ord. Maken lär sig att följa mina ögon. Jag tittar på smöret, han brer min smörgås. Jag tittar på osten. Han hyvlar.

Största delen av dagarna sitter jag i bäddsoffan i gästrummet. Där står en liten TV. Jag tittar på den, timmar i sträck, fast den är avstängd. Det är tillräckligt med intryck. Jag tittar på formen, färgen. Min spegelbild i rutan. Sedan blundar jag och vilar.

Varje kväll kommer pojkarna in och säger god natt. 1-åringen lägger armarna om min hals och kramar hårt en lång, lång stund. Sedan följer han med sin pappa upp till sovrummet utan att protestera. Men vad händer i ett så litet barn när mamma plötsligt förändras så drastiskt? Jag orkar inte tänka klart den tanken.

Julafton kommer allt närmare. Maken ”vabbar” och får 80% av lönen. Jag får ingen sjukpenning. En lätt panikkänsla infinner sig. Pojkarna måste få julklappar. Julmat. Julgran. Då gör vi något som går på tvärs med kulturen i det lilla samhället där vi bott mindre än ett år. Här är man nämligen rejäl. Man hugger i och man klarar av saker. Man pratar inte om pengar. Och man visar sig helst inte svag.

Vi ber en god vän berätta om vår situation på söndagens gudstjänst. Jag vet inte exakt vad han sa. Men jag blir fortfarande rörd när jag tänker på hur många gånger det ringde på dörren de där veckorna före jul. Folk kommer med matkassar. Griljerad julskinka. Hemgjorda köttbullar. Småkakor och godis. Vi får en julgran. Släktingarna skickar julklappar. Det kommer ett stort paket från min syster, fullt med presenter och kakor. Grannarna gör ett pepparkakshus. Dagen före julafton kommer en vän och städar hela vårt hus. När jag smyger ut i köket för att hämta något att dricka står hon och sjunger medan hon vrider ur disktrasan.

Så blir det en god jul, om än lite ovanlig. Vi tittar på Kalle Anka tillsammans, fast jag blundar förstås. Vi äter av allt gott vi har fått. Pojkarna får paket. Vi förundras över hur bra det blev, trots allt. Och vi påminner oss om bibelordet som vi fick tillsammans med kassen med fläskfilé, pasta och creme fraiche: En tillflykt är han, urtidens Gud. Och här nere råder hans eviga armar. (1 Mos 33:27)

Nu, sex år senare, har kulturen förändrats en del i vår kyrka. En kvinna som nyligen flyttade tillbaka till orten efter många år på annat håll förvånades över att det var så många i församlingen som hade stora behov. Jag tror inte att vi har fler problem än de flesta andra i Sverige. Däremot har vi blivit lite bättre på att lätta på våra masker och säga som det är. Och ju fler som vågar göra det, desto mer förändras kulturen, så att vi törs visa våra svagheter och hjälpa varandra så gott vi kan – som det står i 1 Johannes brev 3:18: Låt oss inte älska med tomma ord, utan med handling och sanning.


Nov 30 2011

Utmattning del I

2005 var jag föräldraledig med våra pojkar (2,5 och 1 år). Under hösten vaknade 1-åringen ungefär en gång i timmen. Varje natt. Till slut kunde jag knappt sova alls. När jag fick sovmorgon låg jag och snurrade i sängen, klarvaken. På dagarna var det fullt sjå med matlagning, utelek i alla väder, blöjbyten och trotsutbrott. Klockan ställdes om till vintertid och vår underbara 1-åring vaknade halv fem (istället för halv sex) på mornarna. ”Ja, tänk när barnen var små. Det var den bästa tiden” sa välmenande, äldre människor och log belåtet åt våra fina pojkar. ”Ta vara på de här åren!”

När jag dukade av bordet hamnade russinburken i kylen och osten i micron. Jag bytte plats på ord så att meningarna lät helt konstiga, eller så tappade jag orden helt och hållet. Och, vilket var mycket värre: jag tappade fullständigt tålamodet när vår äldsta son trilskades. Jag vrålade åt honom och han grät. Jag skämdes. Jag bad honom om förlåtelse. Och nästa dag exploderade jag igen. Högre och högre skrek jag, medan sömnbristen blev mer och mer akut. ”Ja, man blir ju trött när man har småbarn, det är ju så” konstaterade de andra mammorna över sina kaffekoppar efter barnsången i församlingshemmet. Jag drog slutsatsen att mitt tillstånd var helt normalt. Det var bara att bita ihop. Jag bet ihop så att tänderna gnisslade.

En dag i början av december var 2-åringen hos en liten kompis ett par timmar. Med bara ett barn hemma gällde det att passa på och få något gjort, tyckte jag. När maken kom hem från jobbet stod jag därför med 1-åringen på ena armen (gnällig på eftermiddagen) och hällde upp knäcksmet i formar med andra handen, samtidigt som pratade med min syster i telefon (”nej, det är ingen fara, det går jättebra att prata”). Sedan hämtade jag 2-åringen och överlämnade ett smakprov av knäcken. Jag var så nöjd. 

Någon vecka senare var vi på julmarknad. När vi kom hem lekte barnen och maken lagade söndagsmiddag. Jag satt på kökssoffan och tittade på. Vi åt. Maken dukade av. Jag satt kvar. Hela eftermiddagen satt jag där. På kvällen meddelade maken att han tänkte stanna hemma från jobbet följande dag. Jag var för trött, sa han. Jag orkade inte riktigt protestera. Det gick ett par dagar. Det enda jag minns är att vi var ute och promenerade i snön, och att jag sov på nedervåningen för att få vara ostörd. Fast jag sov förstås inte särskilt mycket ändå.

På onsdagkvällen vägrade 1-åringen släppa mig. Jag tog mig samman och nattade honom. Sedan satte jag mig i soffan och grät oavbrutet i ungefär en timme. Frös. Skakade så att jag inte ens kunde snyta mig själv. Maken svepte in mig i filtar, kramade, kokade te och ringde till slut sjukvårdsupplysningen. En helt normal stressreaktion, sa sjuksköterskan. Det kändes inte så normalt. Maken fick leda mig till sängen, jag kunde inte gå själv.

På vårdcentralen blundade jag, lysrörsljuset var outhärdligt. Läkaren menade först att han nog inte kunde sjukskriva mig, eftersom jag var hemma. Jag var nollad hos försäkringskassan och skulle inte få en krona i sjukpenning, men sjukskriven måste jag vara om maken skulle ha rätt att ta ut VAB. Läkaren konsulterade en kollega och kom fram till att man kunde bli sjukskriven fast man var föräldraledig (!). Jag fick sömntabletter och skulle nog bli bra bara jag kom ikapp med sömnen.

En månad senare träffade jag samma läkare igen. ”Du är det värsta jag har sett av stressreaktioner” sa han. ”Nu remitterar jag dig till psykiatrin”. Idag tänker jag att han måste ha missat kursen om patientbemötande när han gick på läkarlinjen. Då visste jag inte vad jag skulle tro.

(Fortsättning följer…)