Sep 9 2016

Inte enklare men ändå lättare

 

Det finns dagar när jag får massor gjort på jobbet. När hjärnan nästan känns som förr, klartänkt och snabb. Jag uträttar ärendenstenmur, kommer hem och tar direkt itu med att plocka ur diskmaskinen och laga mat. Det finns andra dagar, när allting går trögt, som om jag vadar i sirap. Det krävs mycket beslutsamhet bara för att borsta tänderna. Jag börjar lära mig att de dagarna är det ingen idé att försöka tvinga fram någon produktivitet. Det bästa jag kan göra är att ta med mig hundarna ut på en lång promenad. Ibland gör frisk luft och fysisk aktivitet att hela jag lyfter och att resten av dagen blir förhållandevis bra. Andra gånger får jag tvinga mig själv att gå, för det är oerhört frestande att bara lägga sig ner mitt i skogen och släppa allt. Sådana dagar är kanske promenaden det enda jag får gjort. Men jag börjar lära mig att ta de dagarna för vad de är. De definierar inte hela mitt liv, precis som yrseln och mattheten under en febertopp inte är hela sanningen om vilken fysisk kondition jag har. Rehabilitering blir så mycket enklare om ingen (inte ens man själv!) kräver att tillfrisknandet ska gå som på räls, spikrakt framåt och uppåt. Pauser, omvägar och krumbukter är en del av resan framåt. Inte tillbaka, till den jag var förut. Framåt, mot ett liv som inte är enklare men ändå lättare – för ryggsäcken är inte lika tung längre.

 


Mar 27 2014

Krokus & chili

Det är lite tvära kast på den här bloggen, från posttraumatisk stress till krokusar. Men det är ju sådant livet är.

Nu har chiliplantan satt frukt! Lite roligt är att dom växer uppåt :)

01fe385d54c8a7c54c21e9b214630396d4be3c4fdd

De randiga krokusarna är mina favoriter i år. 

0108f3fab003334e7c4d88cde2112c6a413acdf720


Mar 26 2014

Obearbetade trauman och ADHD bakom utmattning

Den som är utmattad erbjuds ofta kurser och terapi inriktad mot stresshantering, avslappning och sjukgymnastik. Detta kan vara värdefullt och hjälpsamt. I alla fall för den som kraschat p g a en orimlig arbetsbörda eller alltför stor stress i privatlivet. Men för många människor finns det fler faktorer bakom sammanbrottet. Att bära med sig ett obearbetat trauma genom livet medför en enorm påfrestning på både kropp och själ, och kan vara en bidragande orsak till utmattningen.

Gunilla Brattberg (läkare, psykoterapeut och professor i rehabliteringspedagogik) har forskat i ämnet. Hela studien kan ni läsa här. I korthet är Brattbergs poäng att det finns starka samband mellan utmattningssyndrom och posttraumatiskt stressyndrom och/eller ADHD. I studien bedömdes 55% av de som var långtidssjukskrivna för utmattning också lida av PTSD och/eller ADHD.

Dessa diagnoser diskuteras dock sällan i rehabiliteringen av personer med utmattningssyndrom. Konsekvensen blir att många inte får hjälp med det dom verkligen behöver hjälp med. Att bara ordinera avslappning till någon som lider av PTSD är lite som att rekommendera sjukgymnastik till någon som har brutit benet. Innan man gipsat benet. Bra åtgärd men i helt fel tid! ADHD är jag mindre insatt i men i studien ser jag att problemen är lika stora där.

ADHD är de flesta bekanta med, åtminstone ytligt. PTSD är mera okänt. Läs vad Vårdguiden skriver om det här. Jag återkommer även med ett nytt inlägg om detta under veckan.

Långa sjukskrivningar innebär först och främst ett stort lidande för individen. Dessutom är de ett samhällsekonomiskt problem. Tänk om vården kunde vidga sina perspektiv lite grann. Tänk om fler människor fick hjälp med att läka traumatiska erfarenheter. Kanske skulle det visa sig att många ”hopplösa fall” inte är så hopplösa!

 

 

 


Mar 24 2014

Glädje, frid – och bottenlöst mörker

Tidningen Dagen skriver idag att en temadag om psykisk ohälsa kommer att hållas i Saddleback Church, en av megakyrkorna i USA. ”Vi vill öka kunskapen och hjälpa enskilda att förstå att de inte är ensamma i sin kamp” säger Rick Warren (pastor i församlingen) som förlorade sin son i självmord våren 2013.

Det här initiativet gör mig oerhört glad. Psykisk ohälsa är idag den vanligaste orsaken till långa sjukskrivningar. Knappt hälften av alla kvinnor och ungefär var fjärde man blir deprimerad någon gång under sin livstid. Därmed är detta något som angår oss alla, antingen det drabbar oss personligen eller våra anhöriga, vänner eller arbetskamrater.

Den psykiska ohälsan gör inte heller halt vid kyrkporten. Likaväl som troende får cancer blir de också deprimerade och psykotiska. Jag tror tyvärr att det kan vara svårare att berätta om sin psykiska ohälsa än om fysisk sjukdom, bl a därför att det inom kristendomen talas mycket om glädje och frid. I Bibeln står det att man ska glädja sig, hur ska jag då kunna berätta om detta bottenlösa mörker?! Om jag bara vore en ”bättre kristen” så skulle jag inte tappa greppet när ångesten kommer…

Sanningen är att det finns inga bra eller dåliga kristna. Det finns bara kristna. Som har problem precis som den som inte tror.

Jag har knappt läst Bibeln alls den här vintern. Jag har bett ytterst lite. Det har varit mycket förlamande trötthet och vild ångest, väldigt lite glädje och frid. Men jag vilar i en hand som är tillräckligt stark för att hålla både mig och allt det hemska. Den handen finns där, oavsett vad jag gör eller inte gör. Den är outtröttlig, varm och evig. Den tillhör Honom som svettades blod natten innan han korsfästes. Han vet vad ångest är. Jag tror inte att han tycker det känns obekvämt när vi pratar om psykisk ohälsa i kyrkan.


Mar 23 2014

Dagen efter

Det går en hårfin gräns mellan vila och passivitet, mellan god aktivitet och överansträngning. Många gånger törs man inte ens försöka eftersom man är så rädd att det blir för mycket. Men ibland väljer man att anstränga sig över sin förmåga för att man prioriterar något så högt. Det gjorde jag igår. Fick höra av folk att det var roligt att se mig. Det blev jag glad över. Fick också höra att jag såg piggare ut. Det har jag kluvna känslor inför.

Egentligen är det ju bara positivt, att man ser piggare ut. Jag ÄR ju piggare, det går åt rätt håll. Men jag tänker direkt att denna pigghet förpliktigar. Att folk tror att det dom såg igår är den jag är nu, hela tiden. Ganska så kapabel och normal. Vad tänker dom nu då, när jag fortfarande är sjukskriven?!  Och så har jag väldigt lätt att titta mer på omvärldens eventuella förväntningar än på min egen verklighet, där sanningen är att jag har kommit långt, men inte alls ända fram.

Visst är det bakvänt, att det på sätt och vis är lättare att vara helt körd i botten. Då kan ingen förvänta sig något av en. Men så fort man börjar kvickna till finns risken att bli betraktad som friskare än man är. I det läget behöver man vara väldigt noga med att sätta gränser.

Igår åkte jag hem och satte mig vid TV:n med familjen. Halva tiden blundade jag, för när jag är trött är rörliga bilder väldigt påfrestande (ibland outhärdliga). Sedan gick jag och la mig innan programmet var slut. Men jag var nöjd med dagen. Ibland är en kalkylerad överansträngning bättre än slentrianmässig vila.


Mar 22 2014

Nu växer det…

01d06610c512fd9315e23704fcd8f2e7c558d4ebac

En chiliplanta från förra året har övervintrat inne. Nu blommar den!

Tomaterna sådde jag i mitten av februari. Sorten heter Tigrella och det ska bli randiga tomater :)

01f922f80d6d5e19ecaf2ca6dda91aa252f0d75fdb

 

 


Mar 21 2014

Med skärpan inställd på vägen

01b8cb6e3d8f9ff6a54dc048cfd8e26ce0e3969563

Igår tog jag två bilder på samma väg, med väldigt olika resultat. Den första är tagen med skärpa på regndropparna på vindrutan. Det är ganska svårt att köra när man bara ser detta framför sig. Man får köra lite på känn, och risken är att man missar något viktigt… Den andra är tagen med skärpa på vägen. Känns genast bättre ur trafiksäkerhetssynpunkt.

01797f84f006629eebc7716155912be66fcfbd1b02Nu riskerar jag att låta som en förespråkare för klichéartat positivt tänkande, men jag fortsätter ändå för jag tycker att de här bilderna är så talande. Vad du än vill åstadkomma i livet så är jag rätt säker på att det finns hinder på vägen. Men jag är övertygad om att det inte är antalet hinder som är avgörande för om målet nås eller inte, utan om du kan fokusera på rätt saker. Fokus på regndropparna kommer med stor sannolikhet att leda till en olycka. Fokus på vägen kan leda dig hur långt som helst.

Så idag försöker jag fokusera på vägen. Regndropparna finns mitt framför mig i form av begränsningar, oförmåga, ohälsa. Det är lätt att blicken fastnar där, på vindrutan. Men om jag tittar längre bort ser jag vägen. Vet inte exakt vart den leder, men jag försöker följa den. Framåt.

 


Mar 20 2014

Den sunda frustrationen

Under det senaste året har det då och då hänt att människor i min närhet uttryckt frustration över att jag inte blir bättre fortare: ”Att du ska ha det såhär…!” och ”Du som har så mycket att ge”. Jag har bara tittat oförstående på dem. Inte förstått deras känsla alls. Det är ju som det är, har jag tänkt. Varken bättre eller sämre. En välvillig tolkning av det kan vara att jag levde i nuet. Men jag tror snarare att det var ren apati. Det fanns helt enkelt ingen energi till att föreställa sig hur det skulle kunna vara, om mitt liv såg annorlunda ut.

Senaste veckorna har jag drabbats av en enorm frustration. Hopplöshetstankar, typ: ”Det kommer alltid att vara såhär” och ”Jag kommer aldrig att bli bättre” har grott i huvudet. Medan jag berättade för en vän om hur mina tankar gick så insåg jag plötsligt att det kanske var något bra som höll på att hända. Att frustrationen var sund. Ett tecken på att energin räcker till lite mer än att föra kaffekoppen till munnen. Jag hade börjat känna en vilja att göra saker igen. Därmed inte sagt att jag alltid kan göra det jag vill.

T ex började vi röja i förrådet, en sådan plats där man ställer allt det där som man inte vet vad man ska göra med. Det blev många beslut – kasta, ge bort, spara…? Jag kom riktigt igång med röjandet. Det var kul. Sedan skulle vi äta glass, och jag kände redan när jag tog fram assietter att mina rörelser började gå i slow motion. Ett säkert tecken på att jag har överansträngt mig. Så öppnade jag kökslådan och ställdes inför ett val: vilka skedar skulle vi ha? Då kom tårarna. Det var helt omöjligt att fatta ett sådant, till synes enkelt, beslut.

Min första slutsats av detta var misslyckande och hopplöshet – jag kan inte ens välja skedar. Min andra slutsats var att det var fantastiskt att jag hade kunnat röja i förrådet. Jag hade bara hållit på för länge. Behöver alltså lära mig att stoppa innan jag blir för trött. Det är lättare sagt än gjort, men jag får jobba på det. Och glädjas över att frustrationen finns där. Den betyder att viljan börjat gro igen.

DSC01354

 


Mar 19 2014

”Vad gör hon hela dagarna?”

Det kan man verkligen undra. ”Blir det inte långtråkigt? Att bara gå hemma?” undrar kanske någon välmenande vän när du varit sjukskriven inte bara veckor och månader, utan över ett år. Personer som frågar så utgår från sin egen, friska, tillvaro. För en pigg och kry människa blir det förmodligen väldigt långtråkigt att tillbringa nästan all sin tid inom hemmets fyra väggar. För den som drabbats av utmattning rymmer en sådan dag tillräckligt många utmaningar.

På morgonen lämnar jag barnen på skola och förskola. Frukter, gympapåsar, läxor, extrakläder och gosedjur ska med. Tiden ska passas. Det är mössor som ska hittas och vantar som är blöta och stövlar som är obekväma. Man behöver inte vara utmattad för att det ska kännas som en stor lättnad när det är över.

Bra dagar går jag ut och går direkt efter lämningen.posthög Andra dagar, som i dag, lägger jag mig bara och vilar. Blundar. Orkar inte göra något alls. Efter ett par timmar dricker jag kaffe och spelar wordfeud. Kommer långsamt igång. Så pass att jag startar en tvätt. Tittar på högarna med tidningar, reklam och annan post i köket. Tänker att det vore så skönt att rensa upp, men orken finns inte.

Förhoppningsvis finns det rester att värma till lunch. Annars blir det fil eller mackor. En kopp kaffe. Surfar runt på facebook, där jag kan vara social utan att bli uttröttad. Gilla hur många eller hur få statusar jag vill. Skriva någon kommentar ibland. Mejlen har jag svårare för, pulsen går upp när jag öppnar den – tänk om någon vill mig något, om jag är tvungen att svara, tvungen att ta ställning till något, bestämma mig…

Klockan är halv tre. Jag borde lägga över tvätten i tumlaren. Jag borde komma ut på en promenad. Och tänk om jag bara kunde ta tag i de där högarna i köket. ”Bordena” ställer sig på kö i huvudet. Fast de står inte snällt i rad, de myllrar omkring och pockar på uppmärksamhet allihop samtidigt så att det känns som om hjärnan skrynklar ihop sig i huvudet. Jag plockar upp telefonen och kombinerar godisbitar:  tre gula, tre gröna, fyra röda, får en randig… Hjärnan slappnar av, skrynkorna slätar sakta ut sig.

Familjen komer hem. Leriga stövlar i hallen, huset fylls av ljud. Om jag har piggnat till hjälps vi åt med maten. Annars får min hjälte laga maten själv. Tvätten ligger kvar i maskinen. Vad har jag gjort hela dagen egentligen?!

 


Feb 4 2014

”stop holding on and just be held”

De senaste dagarna har jag tänkt på akrobater. Ni vet, sådana där skickliga cirkusartister som svingar sig i trapetser, släpper taget, slår volter och fångar upp varandra igen. De håller inte i varandras händer, utan de håller i varandras underarmar istället. Vilket innebär att om en av dem tappar greppet så håller ändå den andra kvar.

De flesta av oss är inte cirkusartister. Vi har oftast fast mark under fötterna. Livet rullar på med jobb, dagishämtningar och fredagsmys. Men rätt som det är öppnar sig en avgrund och om vi inte orkar hålla i oss, om ingen annan håller i oss – så faller vi. Långt. Hårt. Det kan vara fysisk sjukdom eller psykisk ohälsa får marken att försvinna under fötterna. Då orkar man ofta inte hålla kontakten med vänner. Man vill inte bjuda hem någon till ett stökigt kaos, och förresten mäktar man varken med att laga mat eller ens lyfta telefonluren. Jag har varit där, är där fortfarande delvis. Men jag är så lyckligt lottad att jag har en man och vänner som håller i mig som akrobater gör. Hade det hängt på min förmåga att hålla i så skulle det varit kört för länge sedan, men deras grepp är lika fast oavsett hur svagt mitt är.

Det akrobaterna gör ser svårt ut, men att hålla i en vän är lättare än du kanske tror. Ring, sms:a, håll kontakten. Laga extra mycket mat och åk över till någon med en färdig middag. Eller, vilket hände mig härom dagen: en vän kom och drack kaffe i mitt kök som svämmade över av tomma mjölkförpackningar, creme fraicheburkar och annan återvinning. Hon tog med sig alltihop och slängde det. Så enkelt kan det vara.

Min önskan är att alla skulle ha någon som håller i dem så hårt att de inte faller. Alldeles bortsett från vad de kan eller inte kan göra för stunden.  ”You’re not alone, stop holding on and just be held…” som Casting Crowns sjunger i sången Just be held.